SOMMAREN 1914 bröt världskriget ut. Land efter land drogs in i stridshandlingarna, en våldets spiral som malde sönder den europeiska kontinenten. Kriget stängde Europas gränser och sjöfarten paralyserades av minor och torpeder.
   Under de fyra krigsåren sökte sig flyktingar fram över Europa. De ville bort från krigsherrarnas skövlingar och flydde till trygghet och överlevnad. Ofta förgäves. Söndertrasade familjer och utblottade människor fastnade i krigets kaos. Säkra gränsövergångar saknades.
   Redan några månader efter krigsutbrottet framstod dock det neutrala Sverige som en möjlig väg att färdas både öster- och västerut. Högt uppe i norr utgjorde Torneå älv gränsen mot dåtidens ryska storfurstendöme Finland.
   Här fanns stapelstaden Haparanda med ett drygt tusental invånare. Tvärs över vattnet och inom väl synhåll låg finska Torneå. De båda samhällena skulle få en uppmärksammad roll i världshändelserna när Sverige blev ett transitland.
   Den kaotiska utvecklingen följdes i svensk press på lokal-, regional-och riksnivå. Svenska Dagbladet meddelar den 2 augusti 1914: ”Sjöfarten på Finland och Ryssland förklarad stängd. Bore I gör dock ett nytt försök att nå fram till Åbo / Medförde på lördagskvällen omkring 200 passagerare, en bråkdel af de finnar och ryssar, som väntas få hemresa.”

Under världskriget präglades Haparandas och Torneås stadsbilder av de tusentals soldater som passerade genom samhällena. Marscherande, linkande eller burna på bår fördes bland annat tysk, rysk och österrikisk-ungersk militär över Torneå älv i båda riktningarna.

Dagen därefter skriver tidningen om en alternativ transportmöjlighet: ”Ryssarna hemsändas öfver Karungi / Järnvägsstyrelsen anordnar extratåg samt skjutsar”. Det var möjligt att ta sig de många och mycket långa milen från Stockholm och via Boden nå järnvägsstationen i Karungi. Orten låg vid Torneå älv några mil norr Haparanda: ”I Karungi anskaffas skjutsar, så att ryssarna omedelbart kunna fortsätta ned till Haparanda”.
   Några veckor senare meddelar Norrbottens-Kuriren: ”Strömmen av flyktingar via Karungi och Haparanda fortgår. Hundratals passera dagligen. I går anlände bl. a. cirka 300 japaner på väg mot Ryssland.”

DITTILLS HADE få bilder från den dramatiska situationen i övre Norrland publicerats i rikspressen. Men den 13 augusti kunde Svenska Dagbladets läsare ta del av ett minireportage med fyra fotografier.
   De visade bland annat ”Oerhörda massor af folk, representerande olika nationer […] på flykt öster- eller söderut […] alla tillgängliga sjötransportmedel, ång- och motorbåtar, jakter och pråmar som stå till buds äro i full verksamhet”. En fartfylld ögonblicksbild är tagen ”ofvanför Karungi, då ryska änkekejsarinnans automobil rusar fram mot finska gränsen”.

Utan namns nämnande – vilket var det vanliga när det gällde fotografer vid denna tid – heter det att bilderna hade ”upptagits af en fotograf i Haparanda”. Den anonyma fotografen var en av det tjugotal yrkesfotografer som var verksamma på trettio platser i Norrbotten. Drygt hälften av yrkeskåren var kvinnor. 
   I Haparanda arbetade fru Maria Amalia Green. Tjugofyra år gammal hade hon 1894 öppnat en enkel dagsljusateljé i ett samhälle med ett tusental invånare. Orten var under långsam uppbyggnad och saknade länge både elektricitet, avlopps- och dräneringssystem.
   Under ett par perioder fick Mia Green – som hon kallade sig – konkurrens av fotograf Kristina Svanström som även hade fotofilialer i Karungi, Övertorneå och Överkalix. Men vid krigsutbrottet var 34-åriga Mia Green ensam fotograf i Haparanda och blev den som framöver dokumenterade händelserna vid Torneå älv.
    De var av många slag. Till att börja med passerades riksgränsen av stora skaror flyktingar men snart dominerade krigets offer, tiotusentals svårt skadade soldater. Under beskydd av Röda korset inleddes tågtransporter av krigsinvalider och sjukvårdspersonal. Samtidigt skedde utväxlingar av krigsfångar.
    Flyktingströmmarna och de organiserade transporterna genom transitlandet Sverige blev en riksangelägenhet av betydelse inte minst för landets civila och militära ledning. Den långa finsk-ryska gränsen i norr utgjorde sedan länge ett bekymmer. Man fruktade en möjlig rysk inbrytning i övre Norrland. Ett motdrag blev satsningen på Bodens fästning. Världskriget och dess följdverkningar spetsade till situationen.

FÖR MIA GREEN innebar det dock nya möjligheter. Den rörelse hon byggt upp i sin dagsljusateljé baserades på traditionell porträttfotografi, familje- och gruppfoto, bröllop och andra minnesvärda bemärkelsedagar. Andra typer av uppdrag var hemma-hos-bilder, stadsvyer och enskilda fastigheter och gårdar.
    Med skicklighet hanterade hon ateljéns stora stativkamera liksom den mindre resekameran för exteriöra tagningar. Nu handlade det plötsligt om att dokumentera snabba och dramatiska händelser i och runt Haparanda. En ny typ av fotografi krävdes. I stället för kontrollerade tagningar tog hon på nära håll ögonblicksbilder med en mindre handkamera laddad med rullfilm.

Chefen för ryska Röda-Kors-förläggningen i Torneå, generalen greve Shuwalow jämte ett 40-tal ryska sjuksköterskor, som anländer med invalidtåget den 10 sept. 1915.”

Världskrigets offer kom haltande, bars eller leddes fram i långa rader med oseende ögon eller saknade kroppsdelar. Med skarp och medkännande blick tog hon sig an sin nya uppgift, ett självpåtaget uppdrag som varade kriget ut.
    Förutom att ta snabba bilder arbetade hon även med resekamera på stativ och kontrollerade grupp- och översiktsbilder. De visade farkosterna i hamnen och ute på älven, tågen med specialutrymmen för sårade och gravsättningarna av de två hundra krigsskadade som inte överlevde resan. De fick sin sista vila på kyrkogården i Haparanda.
   Utöver reportagebilder ägnade hon sig även åt ateljéarbetet. Det lilla samhället hade förvandlats till en spegelbild av världen, en aldrig sinande ström av flyktingar av många nationaliteter och olika slag, gamla och unga, kungligheter och bönder, skingrade familjer och ensamresande.
    Alla var på flykt från eller till någonting: statslösa, handelsmän, smugglare, diplomater, spioner, militärer, politiker, profitörer. Och en del hade sina särskilda skäl att bli förevigade i Mia Greens porträttateljé.

ALLT MÄNSKLIGT lidande som fotograf Green såg under de fyra krigsåren kom att prägla henne för livet. Hon engagerade sig i humanitära verksamheter av skilda slag, gav stöd åt krigets offer och månade om traktens fattiga och åldringar. Redan före kriget var hon politiskt aktiv och kom senare att sitta i fullmäktige. Bland annat drev hon frågan om ett ålderdomshem i Haparanda. Det invigdes 1923. Hon lyckades också få till stånd ett minnesmonument över de som avlidit under krigsårens transporter och begravts på Haparanda kyrkogård. På egen begäran gravsattes hon själv i dess närhet 1949.

Björn Axel Johansson, SFF:s fotohistoriker

Namn: Mia Green
Levde: 1870-1949
Var: Haparanda

Mia Greens fotografiska insatser under första världskriget uppmärksammades senast i en utställning med ett trettiotal bilder på Picture This Gallery i Stockholm. De bilder som illustrerar artikeln har ställts ut av gallerist Tomas Josephson. Delar av hennes kvarlämnade produktion i övrigt finns på Norrbottens museum i Luleå. Annat bildmaterial kan bland annat nås via Digitalt museum och Sveriges släktforskarförbunds databas ”Rötter/Porträttfynd”. Hon är en av de kvinnliga yrkesfotografer som presenteras i boken med arbetsnamnet ”Kvinnor bakom kameran – 1848-1968” som kommer ut våren 2024 på Bokförlaget Arena. Författare är Eva Dahlman, Magnus Bremmer och Björn Axel Johansson. Bildredaktör är Lena Wilhelmsson.

Rättelse: I tryckta tidskriften påstås felaktigt att Italien hörde till Storbritannien, Frankrike och Rysslands fiender. Korrekt  är att Italien befann sig på ententens sida från och med 1915. Vi beklagar./Red