Krönika | 26 Febr 2018 | SFF

”Jag hör så många röster och ett och annat gnägg i Tuija Lindströms fotografier”

Poeten Johan Nordbeck skriver om en bild av fotografen Tuija Lindström (1950- 2017).

”Jag hör så många röster och ett och annat gnägg i Tuija Lindströms fotografier” Foto: Tuija Lindström

Början har inte börjat ännu, zebran står ju helt still, men börja som du brukar när du är lärare och ger skrivövningen att skriva efter bild (ekfras*) på folkhögskolor, skrivarkurser och konstutbildningar, välj först en bild, målning, collage, ikon, eller foto från datorn eller från de vykort och foton jag slänger ut på bordet nu. I detta fall gäller mitt uppdrag ett foto av Tuija Lindström och det var inte svårt att välja. Bilden på den halva zebran framför det lilla slottet, med de många takspirorna, har sedan jag såg den första gången på utställningen Planket utomhus på det röda manshöga planket runt Malmgården nedanför Sofia kyrka i Oh-la-la-la-la Tjockhult i mitten av åttiotalet, ja, det fotot har sedan jag såg det första gången till och från runnit in i mina drömmar med framkallningsvätska och allt. I de drömmarna har zebran strövat omkring i olika förorter lika självklart alldagligt som enhörningen i Vällingby centrum. Alltså, skriv först torrt, kort, sakligt utan att tolka vad du ser på bilden, vilket kan vara svårt nog när situationen med betande zebran redan från första ögonlocket har smitit in i dagdrömmar och försök att ze-bra i det eskapistiska bildknarkandet. Vi hoppar över det initiala tolkningsförbudet, eftersom fotot The Manor House från 1983 finns här bredvid.

För att vara i/på en bild av Tuija Lindström så lägger jag märke till en lite ovanlig frånvaro, det finns ju inga människor på fotot. Eller förresten, de är ju förstås inne i det lilla slottet på en tebjudning i en roman av Jane Austen, Frances Burney, P.G. Wodehouse eller möjligen Dickens. Dock vet jag i befriande brist på bevis att det inom kort kommer att slå ner en blixt i en av tornspirorna och att åsnan då kommer att ruska lite på huvudet, jag menar förstås zebran, men blev lite lurad av Lars Gustafssons rader: ”Vad har åsnan med festen att göra? Allt./Utan åsnan ingen som kan ta emot smärtan./utan Smärtan, kunde man säga, heller ingen fest.”

Poesin är ju min kärna=frö, så det är ju inte så konstigt att min associationsmaskin oftast rullar mot diktfragment och rader i ett dimmigt minne. Fotografiet är ju fotat eller beskuret så att halva zebran är utanför bilden och det är ju det som är så suggestivt, för att inte säga filosofiskt. Om vi utgår från några enstaka ord så kanske undertecknad kan komma åt vad hen försöker tänka. Tyvärr måste jag nog ställa upp det i motsatser, trots att det borde vara mera drömskt, men okej: utanför–innanför, yttre–inre, och framför allt HALVA (inte det turkiska bakverket, i detta fall) och GRÄNS, bildens gräns som i Tuija Lindströms bild blir så drastiskt åskådlig med den halverade zebran, att det just är en zebra blir ju än mer påträngande för oss i själen instängda, eftersom zebran bär sitt svart-vita galler i själva skinnet, förhoppningsvis utan att vara medveten om det. Skinnet är gräns, hud är gräns, dit flyktingar och nerver söker sig. Eller för att tala med Gustaf Fröding i hans dikt En ghasel: ”Jag står och ser på världen genom gallret; jag kan, jag vill ej slita mig från gallret …” och 22 rader senare slutet av denna ghasel (ett arabiskt versmått) ”… ty i mig själv är smitt och nitat gallret,/och först när jag själv krossas, krossas gallret.” Detta är ju ett lite väl övertolkande, alltför mänskligt resonemang, förstår jag nu när jag skrivit ner det. Men jag tänker inte censurera mina dubbeltydiga drömmar, och att beskära en bild eller ett foto är ju trots allt ett mänskligt påfund, hur intuitivt eller drömskt det än är gjort. Inne i det lilla slottet fortsätter tepartyt, med sina konversationer enligt konventionens oskrivna lagar medan decennierna drar förbi i den knappt märkbara brisen i buskar och träd. Ja, någon berusad åsna faller ju såklart utanför ramen, men det är ju bara undantaget som bekräftar, ja, vadå? Inte regeln, men väl: ”Om man inte drömmer blir man galen./Men mitt i drömmen väcks man av förståndet,/som beställer en traditionell engelsk frukost./Man får gå halvgalen en dag till.” (Werner Aspenström ur Ordbok, 1976). Jag hör så många röster och ett och annat gnägg i Tuija Lindströms fotografier, ja, kanske än mer i de få som inte har människor som motiv. Jag hör ljudet när zebran böjer sitt huvud och betar lite i det redan kortklippta gräset. Jag känner doften av lövträd och zebrabajs. Nu öppnas ett fönster i det lilla slottet och jag hör en mezzosopran-röst ropa ut över gräsmattan: ”Oh, for God’s sake, let’s get out in the garden.” Då sätter den ryckiga filmen i huvudet i gång igen och: ”Sommarens röster tar med sig sina kroppar och kliver ut ur fotografierna” som jag skrev för länge sedan i ett helt annat sammanhang, och jag kommer alltid att bära med mig zebrans bakben och rumpa i själens bakficka när jag ska gå på bjudning.

Johan Nordbeck, poet

* Ekfras (av grekiska ek, “ut” och phrasein, “tal”) betecknar ett skrivet verk som beskriver ett annat konstverk.