I förra numret av Fotografisk Tidskrift skrev galleristen Nina Grundemark en krönika om att det finns för många fotoutbildningar i Sverige. I det här numret av F svarar några svenska fotolärare. Här är Nina Grundemarks replik på deras text.

Tack för svar! Fantastiskt, det var önskvärt så vi får igång en debatt. Jag tycker så klart att fotografyrket är viktigt, att bildjournalister är bland de viktigaste vi har för att få insyn och kunna påverka en orolig eller orättvis värld. Jag tycker att konst(närer) som är en nagel i ögat på vår världsuppfattning skall upplevas av så många som möjligt. Jag vill dock att vi skall undvika att fotografiets status kommer att sjunka i takt med dålig kvalitet. ”Fotografi måste vårdas för att undvika att klassas som 2000-talets vattenfärger” som Charlotte Cotton, chef på National Media Museum i London, så fint uttryckt det. Och hur gör vi det? Det är frågan. Utan utveckling får vi stagnation vilket i längden leder tills allas vår fiende - entropi. Jag tror som sagt att färre utbildningsplatser leder till utveckling via högre kvalitet och minskad utslagning inom yrket. Jag tror, jag vet inte. Jag tror inte någon annan vet motsatsen heller. Och att tro och vilja diskutera denna fråga är min avsikt.

Helsinki School är inte ett utställnings- eller bokprojekt, det har gått många år sedan dess. Jag skrev en uppsats om detta på Konstfack 2011 och har intervjuat Timothy Persons flera gånger. Snarare är Helsinki School är ett förhållningssätt och en process, mycket väl genomarbetat från utbildning till marknad i ett cykliskt förlopp. Deras nio ledord som jag kom fram till i min uppsats är helt applicerbara på vilken affärsidé som helst. Jag har ägnat många timmar åt att analysera detta upplägg och bakgrunden till deras framgång är flera. Men en är att nålsögat in på utbildningen är mycket litet, en annan är att Konstindustriella Högskolan ekonomiskt stöttar hela processen. Detta till skillnad mot mitt galleri i Berlin som är ett privatägt företag helt utan bidrag, jag betalar varenda krona själv fast jag ibland får höra en hel del annat. Jag ställer ut de konstnärer som jag personligen tycker håller hög kvalitet. Samtliga är utbildade på någon av de svenska fotoutbildningarna, dock flera före 1982 och de generationerna tycker jag också är viktiga. Jag anser att jag redan uppfyller er önskan, och faktiskt ganska jämt fördelat.

Jag gör givetvis detta p g a kärleken till fotografiet -  en teknisk uppfinning som har hjälpt oss visualisera våra känslor och vår tankevärld. Magiskt. Detta skall vi vårda och vi skall glädjas åt det stora intresset, men inte utan diskussion.

Nina Grundemark
Curator och konstvetare, fd fotograf
Äger galleriet Swedish Photography i Berlin, Tyskland