En annons för en ny mobiltelefon får mig att fundera över vad som håller på att hända med fotografiet. ”Synchronise your smiles” står det. Två foton demonstrerar vad det handlar om. Du tar ett foto på ett par kompisar med mobilens kamera och då inträffar något katastrofalt – alla ler inte! En av dem ler, men den andra ser sur ut. Mobilen i annonsen befriar dig från den sortens besvikelser. Den tar en hel serie bilder när du trycker på kameraknappen. Med hjälp av telefonens ansiktsigenkänningsteknologi kan du sedan gå in och redigera varje ansikte separat, det vill säga välja den bästa minen åt varje person – och här är det underförstått att ”bäst” betyder den min som mest liknar det professionella leendet i en annons. Så har du fått ett gruppfoto där alla ler, fast de inte gjorde det. Vad man ska kalla sådana bilder vet jag ännu inte: frågan är hur länge till vi kan kalla dem fotografi.

Som alltid när det gäller ny teknik har vi bara sett början. Låt de värderingar som driver den här tekniken fortsätta i samma riktning i fyrtio år, tänkte jag när jag såg annonsen, så kommer de att ha gripit in på djupet och förändrat vår uppfattning om fotografier och minnen, de kommer att förändra vad vi tar bilder av och vad vi vill uppnå med det. Kanske kan nästa generations mobilkameror fixa blå himmel i bakgrunden trots att det är mulet eller ständig smog – för enligt samma underförstådda värderingar som säger att en leende kompis är bättre än en som inte ler är en blå himmel givetvis bättre än en mulen. En kamerageneration till och mobilen behöver säkert inte ta ett dussin alternativa bilder längre – den scannar dina kompisars skallform och räknar sedan ut hur de skulle se ut om de log.

Vad är det för behov den här annonsen uppfyller – eller vill uppfostra oss till? Om jag tar en bild på mina vänner är det sista jag skulle vilja göra att gå in i deras ansikten och rätta till deras uttryck i efterhand. Jag tror inte att jag skulle kunna fortsätta kalla dem vänner efter att jag hade gjort det. De har blivit lite mindre vänner och lite mer saker, vars utseende jag har makt att korrigera vid behov. Och därmed blir jag själv lite mindre vän och lite mer – vadå?

Här handlar det inte längre om foto som dokumentation, som avtryck av vad som befann sig framför kameralinsen. Här öppnar sig en framtid av oändligt formbara pseudominnen. Blev ni grisskära istället för solbrända på semestern? Vill du att alla barnen ska skratta på skolavslutningen? Nu gör de det. Till ett sådant foto kan man inte återvända för att upptäcka vad man inte förstod när bilden togs. Har du för dig att det fanns små konflikter under ytan på den senaste släktträffen? Ta fram bilderna – där finns bara synkroniserade leenden. Om du tittar på dem tillräckligt länge kommer de att ersätta dina egna minnen.

Vid det här laget vill säkert några läsare invända att silverbaserat foto har manipulerats genom hela sin historia. I mitten av 1800-talet gjorde den svenske fotografen Oscar Rejlander succé med ett allegoriskt collage av ett tjugotal hopklippta kroppar. Kameran har aldrig varit en sanningsmaskin, men det vi är på väg in i är något annat. Mobiltelefoner som synkroniserar leenden gör var och en till en liten Winston Smith. Var det den stora gåva som digitaltekniken skulle ge oss? Huvudpersonen i 1984 arbetar med att förfalska källmaterial – Sanningsministeriet ändrar innehållet i tidningsarkiv, böcker och foton, så att det förflutna alltid ser ut att bekräfta Partiets senaste beslut. Winston Smiths arbete blir fullt begripligt först när man föreställer sig att han arbetar med digitala media.

Den stora grejen med digitala media, brukar man säga, är att de kan kopieras utan kvalitetsförlust, men de har också en annan viktig egenskap – de kan redigeras i det oändliga utan att det sätter spår. Först när fysiska medier ställs mot digitala kan vi se vad som verkligen var karaktäristiskt för dem. De är hopplöst svåra att redigera i efterhand, en nackdel som med tiden kanske kommer att framstå som en stor fördel. Du kan riva ut en boksida, stryka över text; om du är riktigt skicklig och pappret tål det kan du skrapa bort bokstäver med rakblad, men du kan inte ändra något utan att lämna spår efter dig. När en bok har tryckts och spritts är den i stort sett bortom all kontroll. Författaren, förlaget eller staten kan inte göra något åt innehållet i alla de exemplar som befinner sig i bokhyllor, källare och vindsförråd. Digitala filer är däremot oändligt redigerbara. Med ett enda knapptryck kan Amazon återkalla en hel upplaga av en bok från tusentals läsplattor, eller ändra texten inuti sålda och nedladdade filer: varje gång din läsplatta ansluter till nätet kan dina böcker ersättas med uppdaterade versioner, öppet eller i tysthet.

Eller för att säga samma sak med andra ord: informationsinnehållet i fysiska media är högt. Förslitning, rättelser, manipulation: allt som händer med ett fysiskt föremål lämnar spår efter sig, spår som kan avläsas av den som är intresserad. Oavsiktliga detaljer, gatuscener i bakgrunden på sekelskiftesfoton – allt sådant är tidsdokument, ger en mängd sidoinformation om den värld fotografierna kommer från. För en framtida betraktare kan skyltfönstret i bakgrunden vara mer värdefullt än den person fotografen ville porträttera. Digitala filer är annorlunda: kan vi inte avgöra om de har manipulerats närmar sig deras informationsinnehåll noll. De fotografiskt övertygande texturerna på byggnaden i bakgrunden av en digital bild har kanske samplats från gamla fotografier eller genererats av ett dataprogram.

Jag kommer också att tänka på ett litet videoklipp som spreds när Tiger Woods otrohet var en aktuell nyhet. En kväll krockade Tiger med bilen, och snart spreds ett rykte om att skadan i hans ansikte inte berodde på krocken utan på att hans fru hade slagit honom innan han körde iväg. Allt måste ju visas i bild nuförtiden, men vad gör man när det inte finns några videobilder av ett omstritt händelseförlopp? Den taiwanesiska nyhetssajten Apple daily löste problemet på ett kreativt sätt: de illustrerade nyheten med en dataanimation där Elin Nordegren ger Tiger Woods en smäll under ett gräl. Sekvensen påminde om ett föråldrat dataspel, men när jag såg den var det som att få en skymt av framtiden. Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig en nyhetsförmedling som till stor del består av sådana animationer.

Vad håller fotografiet på att förvandlas till, undrade jag i början av den här artikeln. Kanske hittar jag en liten del av svaret i en annan annons. Inte långt efter att jag såg den där mobiltelefonen står jag i en museishop med en tjock bok som jag inte kan slita mig från. Boken är en samling annonser från 1950-talet och anledningen till att jag inte kan slita mig från den är att den inte innehåller ett enda fotografi. Alla bilder är målade. Den genomgående hantverksskickligheten är påfallande hög. Kromglänsande bilar, reflexer i ölglas, uppriktiga leenden (försök själv måla ett leende som inte ser ansträngt ut). Sådant kan vi inte längre göra. Vill vi illustrera en annons eller en tankemässig kliché kan vi inte måla den. Men vi är omgivna av kameror. Alla har en kamera i fingret. Därför gör vi det näst bästa och förvandlar fotografiet till en illustration. Det är därför vi behöver en kameramobil som förser alla kompisar med stomatolleenden: för att fotot håller på att bli en illustration som har lika lite gemensamt med verkligheten som leendet i en bilannons från 1956.

Håkan Lindgren, frilansskribent. Läs mer