Christer Strömholm / Med en alldeles särskild blick
Det är i år tio år sedan en av svensk fotografis största namn gick ur tiden: Christer Strömholm. I höst hyllar Fotografiska honom med en brett upplagd retrospektiv och Bokförlaget Max Ström ger ut praktverket ”Post Scriptum” som är den första egentliga monografin över hans livsverk.
Senast var det Färgfabriken som i ”On verra bien” uppmärksammade Christer Strömholm i en retrospektiv 2002 strax efter hans bortgång. Och innan dess medan Christer ännu levde var det Moderna museet som 1986 uppmärksammade hans fotografiska oevre. Den gången var han själv med vid utformandet av utställningen, på Färgfabriken var det första gången sedan han gått bort som andra snickrade på den piedestal där han numera är på god väg att placeras.
Den här hösten är det Fotografiska som uppmärksammar hans numera legendariska fotografiska arbeten i den stort upplagda retrospektiven ”CHR”, som han nog skulle gillat själv – eller inte.
Med växande tidaxel efter hans död rensas och renas ohjälpligt och stegvis bilden av honom. Jag vill påstå att han var en riktig vilde i en välstruken svensk folkhemskultur under 50-, 60-, och 70-talen. Han framstod lite som en enfante terrible, en nödvändig position för att nå dit han ville med sitt fotograferande. Där av ”eller inte” här ovan. Han levde 1900-talets klassiske och beundrade manlige fotografiske hjälte, som flera andra av världens stora fotoikoner. De som ständigt tycktes vara på märkliga och äventyrliga forskningsresor i verkligheten, de som fanns i framkanten av världshändelserna. Christer Strömholm som en kaxig och utmanande äventyrare alltså med ett och annat frågetecken i ryggsäcken från ungdomsåren.
Bild: Christer Strömholm
Han hade en alldeles särskild blick för hur ljuset organiserar rummet och hur livet ständigt organiserar jaget. Det känns som om han aldrig väjde för den konfrontationen. Det kom något starkt, ibland mörkt och tungt ur hans bilder, en mäsk av livets realiteter. Och det finns i hans bilder en äkta känsla som är lika mycket livssmärta som det är ett uppriktigt intresse för varats djupt mänskliga dimensioner. Aldrig sentimental men närvarande utan att väja eller vända bort blicken. Alltid intresserad av livets transgressioner; zonerna där genus, barndom/vuxenhet, de etiska eller estetiska värdegrunderna, hamnade i kvicksand.
Retrospektiver får gärna en blank och utslätande polityr som ligger långt från den marginaliserade, flisiga och utmanande värld som han tog med sig tillbaka från sina resor. Välanpassad var han inte, stark i sig själv och mycket egen som jag förstått det. Jag är inte säker på att han skulle gilla fotskrapandet för hans person, men jag kan ha fel. Jag har själv i textform öst superlativer över honom när han levde och ställde ut.
Bild: Christer Strömholm
Det går knappast att överskatta den betydelse han spelat för utvecklingen av svensk efterkrigsfotografi, inte minst för sin pedagogiska verksamhet med Fotoskolan i Stockholm där många av den efterföljande generationen svenska fotografer formades, såväl de som sedan blev press- och dokumentärfotografer, som de som gick andra mindre upptrampade vägar inom fotokonsten.
Och även om han varit en inspirationskälla och förebild för den utveckling som kom efter honom, känns hans bilder märkligt aktuella. De står starka och entydiga fortfarande i en svajig digital tid. Det är kanske det som utmärker stor konst – dess tidlöshet och förmågan att stå emot tankekorrosionen som varje tidsskifte utsöndrar. I hans fall handlar den kvardröjande, för att inte säga glödande, bildkraften också om hur han tog sina bilder, om varsamheten och respekten som finns där i bilder som annars skulle kunnat bli just utlämnande på det sätt som tv-mediet i dag blivit en tummelplats för freak shows av olika slag och en allt sällsyntare empati.
Han verkade även som inspiratör när det gäller den svenska fotobokens utveckling genom sina numera klassiska fotoböcker och som sporrade andra yngre fotografer att arbeta i bokprojekt med sina bilder.
Det har även getts ut böcker om honom. Moderna-utställningen genererade en av de första sammanfattande sammanställningarna om honom med biografiska anspråk, ”Konsten att vara där”. Den håller fortfarande som en bra introduktion och orientering om hans liv, delvis med hans egna ord.
Bild: Christer Strömholm
När nu Max Ström påpassligt ger ut ”Post Scriptum” är det den första genomarbetade monografin som även innehåller 250 av hans mest kända bilder i utmärkt återgivning.
Johan Tell står för den biografiska texten som ger en del nya intressanta nycklar till hans liv och bildvärld.
Boken innehåller även tolkande texter av Christian Caujolle och Carole Naggar. Men här saknas, trots ärliga försök, fortfarande det tunga verket med en djupgående analys av hans konstnärskap, eller kanske snarare i plural – verken. Hans bildvärld är så komplex och mångfacetterad att det finns en grund för flera olika intressanta sätt att närma sig den.
Men för den som vill närma sig Christer Strömholm, mannen, myten, fotografen, är det här en bra - och som bokverk - mycket vacker början.
Post Scriptum
Christer Strömholm
(Bokförlaget Max Ström)
