Kanske finns bara två sorters personligheter? De som anser att man inte får det man vill ha eftersom världen är dålig och vi som tror att vi inte får det vi vill ha för att vi själva är dåliga.  

Något provocerar mig angående Elina Brotherus bok "Carpe Fucking Diem": idén – som jag tycker mig finna bland bilderna – om att man kan få det man vill ha. Saker och ting är inte ”allom givna”. En kvinna, diakon i svenska kyrkan, sa så till mig under en tågresa. Vi hade hamnat jämte varandra och ett samtal utspann sig på sträckan mellan Sundsvall och Stockholm. Hon och maken hade velat ha barn men, konstaterade hon, ”det är inte allom givet”.  

Ofrivillig barnlöshet, både diakonen och Brotherus är drabbade. Brotherus bildserie ”Annonciation” – som är det centrala i Carpe Fucking Diem – togs under de fem år (2009-2013) fotografen genomgick behandling för infertilitet. I Brotherus konstnärsdeklaration, om ”Annonciation”, skrev hon: ”Jag trodde man gick till en klinik och fick ett barn. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle uppstå problem.” En inställning jag knappt lyckas få huvudet runt och jag tänker på något författaren Kristian Lundberg skrev en gång, om hur människor ur medel- och överklass liksom pekar på sådant de begär: det, och det, och det – och så blir det så. Nu känner jag inte till Brotherus klasstillhörighet men de där orden präglar mitt seende av verken: Vem är hon? Vad driver konstnären? Tror hon världen är skyldig henne det hon önskar? 

Vassa frågor, oförskämda rentav: men det är den attityden – hennes knutna näve mot ödet, en vägran att acceptera omständigheter – som ger arbetet nerv. De vibrerar av vrede, vissa av dessa fotografier – Carpe Fucking Diem! Brotherus tar ut det på världen (som lurar i en att lyckliga slut är det vanliga), på personer som ger okänsliga kommentarer (bara du slappnar av så ordnar det sig), och på kliniken för IVF-behandling som inte gav henne något barn. Endast 25 % blir gravida där, enligt fotografen, men det är inte vad sjukvården ger sken av. På en bild håller hon sin tax med ena handen och gör ”Fuck you” med den andra, ytterligare ett verk bär titeln: ”My dog is cuter than your ugly baby”. 

Mental smärta, och även den fysiska plåga den kvinnliga kroppen utsätts för under behandlingen; blåmärken där äggen plockats ut, sprutor, blod i toaletten och mellan dessa skildringar visas almanacksblad och listor – en dagbok av vrede och längtan. Längtan efter bebådelsen (som annonciation betyder på svenska) som aldrig kom. ”Bebådelse” plus ett nummer är titel på flera av verken, dessa är både parafras och antites till alla de målningar från olika tider man sett på Jungfru Maria bebådelse. I bebådelsebilderna, som är i avsaknad av bebådelse, syns fotografen på håll i ett rum, genom ett valv, i vad man uppfattar som hennes hem. Bildens materiella lager korrelerar med mänskligt djup; verk som är mina favoriter hittills, i hela Brotherus produktion. 

Leonardo Da Vinci sa till sina lärjungar att ge sina gestalter en hållning som avslöjar deras innersta, Brotherus hållning visar tillintetgjordhet och sorg. Ja, inte hennes, då. Fotografen använder sig själv i bilderna men de är inga självporträtt. Med sin gängse bildvärld av landskap, människa och förhållandet mellan dessa, åskådliggör hon en berättelse som råkar vara hennes: en av förbittring, väntan och någon sorts försoning. 

Bilderna är bra, det känns alltid fånigt att skriva så om en av världens mest intressanta fotografer som tillhör en av världens mest intressanta skolor i modernt konstfoto: ”The Helsinki School”. Trettio år har ”skolan” funnits och den har förändrat konstfotot med sitt särskilda uttryck där det narrativa och poetiska, kombineras med det som är mediets styrka – det dokumentära.

Strax efter år 2000 upptäckte jag Brotherus, det var i skulpturparken i Umedalen. Där hängde hennes verk ”Epilogue” – föreställande hennes huvud – någon med handskar höll runt det. Jag kände det där stinget: begåvning inger mig med en stickande känsla av att världen är glamorös. Epilogue tog mig personligt, liksom dessa, som om bilden avslöjar något i min karaktär. Kanske finns bara två sorters personligheter? De som anser att man inte får det man vill ha eftersom världen är dålig och vi som tror att vi inte får det vi vill ha för att vi själva är dåliga. 

Jenny Maria Nilsson 

Elina Brotherus 
Carpe Fuckin Diem
Kehrer verlag 2016