Recension | 16 Juli 2007

Escapes

Escapes

Escapes
Björn Abelin (foto)
Ulf Ericsson (text)
Journal

DET FÖRSTA jag associerar Abelins bilder till är Caspar David Friedrichs måleri (1774-1840). Intensiteten, färgskalan, det avskalade och dramatiska landskapet, den öppna horisonten, det är mycket som påmminner om den tyske konstnärens verk. Efter sin skoltid flyttade Friedrich till Dresden, som då var centrum för romantiken, och försökte där försörja sig genom att måla panoramiska landskap i sepia-teknik.

I likhet med Friedrich presenterar Björn Abelin fotografiska bilder i sepiatoner som tar oss till avgrunden, till det primitiva, till människans eget ursprung. Dessa landskapsbilder ger oss möjligheten att reflektera över relationen mellan människan och naturen, att återkomma till vår egen barndom, men framför allt, att drömma.

Abelins bilder leder till drömmar och ensamhet, särskilt människans ensamhet inför ett öppet landskap. Vem av oss har inte i drömmen sett sig själv nära kollapsen vandra i detta avskalade landskap? Vem skulle inte ha vandrat vilse i denna tomma rymd? Landskapet har ett dubbelt budskap, vi ser det sköna, vackra, harmoniska och lugna men vi ser också mardrömmar, avgrunden, den totala tomheten. Så som Ulf Eriksson skriver i sin korta och poetiska epilog: "I en av vår civilisations ursprungsmyter, genesis, ställs vi inför en rumslighet vi inte kan föreställa oss: en avgrund, en vind, knappast mer."

Man är övertygad om att människan i grund och botten bestämmer mycket i sitt eget liv, påverkar sin egen omgivning positivt eller negativt. Man vet att just beslutsögonblicket kan fylla våra hjärnor med ångest eller till och med leda till panik. Att söka sig till det öppna landskapet kan vara en nödvändighet för att försöka läka sår i våra själar.

Landskapet kan också vara en möjlighet att återerövra våra barndomsminnen med allt vad det innebär. I några av Abelins bilder är kameran placerad i maghöjd och det gör att vi kan uppleva landskapet som oändligt, ett hav av jord, stenar, säd, sand. I andra bilder täcker himlen hela rummet, eller bildens berättigande. Skiftningarna mellan mörker och ljus skapar den där starka effekten där tankar uppstår om vår totala ensamhet i universum.

Det här är en vacker bok, de flesta bilderna håller en hög kvalitet och ger oss en berättelse värd att försöka tolka. Design och layout är ren och snygg. Svagheten är att ibland blir man tveksam till en viss upprepning av bilderna. Detta förminskar bildinnehållet sinsemellan. Men Abelins bilder är definitivt i överensstämmelse med Jaques Lacans tänkande: "språkets funktion är inte att informera, utan att insinuera".

PATRICIO SALINAS