”424”
Hendrik Zeitler
Journal 2015

Bilderna i tysk-svenske fotografen Hendrik Zeitlers bok är annorlunda för mig än för någon annan. En banal påpekan – ens egen föreställningsvärld möter ett konstverk, det är så intryck uppstår för varje enskild betraktare. Men ändå: det område Zeitler fotograferat, kring sitt hem i förorten Hammarkullen utanför Göteborg, är en plats med en karaktär av ett slag jag vistats i under min barndom och som jag tror gjort ett annat intryck på mig än på honom. 

Medan Zeitlers öga är kärleksfullt, eller i alla fall varmt, så har jag alltid känt obehag för Zonen (som jag inför mig själv kallar dessa områden) och det ger betraktandet av Zeitlers verk en särskild dynamik. Namnet Zonen har jag fått från Andrej Tarkovskijs film Stalker. (Läs gärna boken ”Picknick vid vägkanten” av Arkadij och Boris Strugatskij som filmen bygger på.) I Zonen finns Rummet som sägs infria en människas innersta önskningar, och det är ju bra, fast det också är livsfarligt att vistas där. Oberäkneliga ting sker och ett enda misstag kan döda en. 

Vad har dessa platser för karaktär? Göran Greider som skrivit en dikt och en text i boken har en bra definition: ”Det är något speciellt med skogsområden där man förnimmer storstadens närhet men ingenting av dess puls.” Ja, något speciellt obehagligt, tycker jag, civilisation och natur liksom sipprar in i varandra, något oordnat och svårt att ta på. 

Motivmässigt kategoriserar jag fyra olika typer av innehåll i Zeitlers bilder. En sort är de Camera obscura-fotografier han tagit i familjens hem med hemmets rum som kamera där verkligheten utifrån projiceras som flyktig tapet över väggarna. En uppochnervänd tall över kakel bredvid ett duschdraperi; ytterligare en zon där två skilda världar, utomhus och inomhus, möts. Zeitler har i vissa fall exponerat i flera dygn med storformatskamera för de där bilderna. Vilket schå, det är en svårkontrollerbar process.
 

Ur boken 424. 

Fotografierna i 424 är tagna mellan 2008 och 2014. Alla är porträtt av ljus. Så är det väl alltid med foto men i dessa arbeten mer tydligt. Årstider passerar och dygnet rör sig från gryning till skymning i de olika bilderna. I någon bild kryper ett svagt ljus över förortshusen och smyger sig in bland träd och ger långa skuggor. ”Nej, är människan kvar än?” inbillar jag mig att ljuset i några av Zeitlers fotografier tänker, men det är ju jag som gör det. 

Tanken på att människan ska försvinna, att utan vidare lätta från jorden och segla iväg är en försonande tanke. Men bilderna av människans spår i naturen som kojor; orienteringssnören, en plaststol, påsar i diken, lämningar av husgrunder, plantor som tillhör villaträdgårdar, motsäger det. Måste människan vara överallt? Vad är fult, vad är vackert? Myrstackar, fågelbon och rotvältor, som det finns gott av i Zeitlers bilder, är alltid vackra, inte som våra tillverkade saker.  

Fyra sorters bilder skrev jag: Camera obscura-verken, platserna, detaljbilder med siffrorna 424, som är början av Hammarkullens postnummer och ett smeknamn för orten. Och så två bilder som är annorlunda men binder ihop alla dessa andra. Ett porträtt av Zeitler själv från 2000 när han kom till Hammarkullen, och ett familjeporträtt av hans egen familj taget 2013. Dessa två är som en diptyk eller pendang. Zeitler har samma shorts på båda ser det ut som, och i självporträttet finns en pyttig kanin i hörnet. Människorna, fotografen och hans familj, knyter ihop det. 

”Vad är fotografi för dig? tillfrågades Zeitler i en intervju och han svarade ”historia och metod”. Och så är hans bilder: skicklighet i mediet och tanken som plockar ut tid ur dess flöde. Zeitler var min favorit för stora fotobokspriset redan 2011. Han nominerades också 2013, kanske har han det emot sig att hans verk är av lågmäld nyfikenhet och stor integritet. Här finns inget spekulativt, inget kokett, inga gimmicks, ”bara” ett generöst seende som öppnar sig för varje gång jag ser bilderna, som kommer att bli bättre medan åren går. Fotografier där inget sker men allt visar sig. 

Jenny Maria Nilsson, skribent.