Inte längre mitt hem
Erik Holmstedt (foto)
Sverker Sörlin (text)
Black Island Books

HUR KÄNNS DET DÅ? är frågan som P1 i somras ställde invånarna i Malmberget i väntan på att få sina hus flyttat. Och känslorna var många. "Det känns lite annorlunda att ta med sig huset", tycker en ung pojke, "man tycker ju att man ska flytta till ett annat hus när man ska flytta så det är lite spännande." Och en flicka svarar med lite eftertanke "Det var ju en ganska häftig syn, när det är så stora hus som kommer åkandes mitt i stan." Om än inte bland de unga så finns det också tunga känslor inför flytten av Malmberget: "Jag blir nog väldigt upprörd eller ledsen när jag ser det här. Jag har ändå bott här i tjugo år" säger en äldre man, "Materiella ting som möbler och så, dom går att ersätta. Men minnen, dom får man aldrig tillbaka."

Det som i ett barns ögon framstår som en rent fysisk flytt från a till b innebär för många av dom äldre ett avsked från en period i livet. Något av denna generationsskillnad tycker jag mig även se i boken Inte längre mitt hem, där Erik Holmstedt i två skilda bilddelar skildrar de två vändpunkter då det gruvsamhälle han själv växte upp i fick flytta vidare. Bilderna i den första delen är tagna av en ung fotograf som, cyklandes vill jag tro, upplever hur bostadshus och affärer fälls ihop och mals ner. Skolan står tom, ortens möbelaffär viks ihop framför en horisont som inte består av så mycket mer än skog. Folk passerar på sina cyklar, nyfikna men långt ifrån uppgivna.

I nästa bilddel visas en helt annan värld. Svenska stenhus i närtagning. Enplansvillor och infarter från trottoaren. Frilagda husfundament. Villaägare framför villa. Ett tomt kök, flyttkartonger i vardagsrummet. Till skillnad från i första delen så har bilderna nu blivit statiska. Inga tillfälligt passerande män med hatt avleder uppmärksamheten, ingen horisontlinje underlättar perspektivet. Även utan att ha läst texten förstår man att de här husen ska flyttas, ett faktum som kringbyggts av en hel del indicier: tomma skåp, flyttlådor, frilagda husfundament, behärskade miner.

Trots storformatkamera och välavvägda bildutsnitt vågar Holmstedt inte släppa sitt dokumentariska protokoll. Det är synd, för utan denna nedtyngande tematik hade några av bilderna fått chansen att berätta sin alldeles egen sanning. Så som Holmstedts fotografier på standardiserade kök som tömts på all personlig ägo och som plötsligen skulle kunna stå varsomhelst i landet. Men istället för att låta de motiv som är visuellt starka tala klart, väljer Holmstedt att löpa den socialrealistiska linan ut och staplar motiv på motiv och hänvisning på hänvisning till den stundande flytten.

Ibland känns det som om fotografens förutfattade agenda står i vägen för den oskyldiga upptäckten, för den yngre Holmstedts nyfikenhet. Till skillnad från i de tidiga bilderna så vet Erik Holmstedt den här gången sitt budskap i förväg. Som i radioreporterns återkommande "Hur känns det då?" så ser jag ett insisterande i Holmstedts fotografi på att flytten i Malmberget i grunden är en tragisk angelägenhet. Att då bara visa upp ett gäng kök hade förstås varit oansvarigt.

ALEXANDER DE CUVELAND