Det är något oroande med hur motiven är beskurna, men svårt att sätta fingret på varför. Den japanska fotografen Ishiuchi Miyako fyller ut bildytan med föremålen och personerna hon avbildar vilket kanske inte är så ovanligt i sig. Hon går nära tyget i klänningarna och underkläderna, och låter dem breda ut sig i hela sin prakt. Allt förutom plaggens yttersta punkter, som man får tänka sig fortsätter utanför kanten på bilderna. Även det är långt ifrån någon unik metod, men den skapar effektivt en intimitet mellan bild och betraktare. Bläddrande bland boksidorna uppfattar jag Ishiuchis enkla dokumentering närmast som en vädjan. Eller en sorts upprättelse. Hur gör hon det möjligt? Det handlar ju enbart om ett ting på ett ljusbord eller ett föremål översköljt av dagsljus.

Ishiuchis direkta presentation av de enskilda föremålen bygger upp en koncentrerad intensitet. Kanske härrör den paradoxalt nog från allt som bildernas inte visar? Klädernas förhistoria är naturligtvis inte oväsentlig i sammanhanget. Den är till och med kärnan i Ishiuchis bilder. I samma ögonblick som man blir medveten om föremålens bakgrund förknippas den för alltid med fotografierna. Ishiuchi avbildar kläder och föremål som har tillhört atombombens offer från Hiroshima, saker som hennes egen mamma lämnat efter sig, eller, som i hennes senaste projekt, kläder och smycken som konstnären Frida Kahlo burit. De söndertrasade kläderna svävar i bilderna, ett förbrukat läppstift tornar hotfullt upp sig, mammans löständer ligger blottade på ett metalliskt underlag. Detta är foton med olika laddning, men alla visar kvarlevor av liv. Fragment av en samhörighet som är förlorad för alltid, vi ser spillror från individer som befinner sig bortom vår räckvidd. Det är outsägligt vackert.

Ishiuchi lyfter fram föremålens inneboende skönhet – den som var så tilltalande för de som en gång använde dem. Hennes uttryck ligger nära både kommersiell reklamfotografi och neutral museidokumentation. Det är en beröring som för med sig en fokusering på ytan, och som Ishiuchi medvetet använder för sina egna syften. Hon upprättar ett visst mått av distans som ger henne ett motstånd mot en nostalgisk blick. Ishiuchi fotograferar varken varor eller museiföremål. Hon närmar sig objekten med djup vördnad och låter oss betrakta varje sak i dess egen existens.

De tunna tygerna framställs genomlysta, liksom uppenbarade, och överförs till det fotografiska skiktet som genom en analog hinna. Hon återställer föremålens värdighet, som i ett fotografi från sviten om Kahlo där Ishiuchi zoomar in på en lagning i tyget. Liv, textil och fotografi tvinnas samman i en visuell läkning.

Bilderna på kläder och föremål blir hos Ishiuchi till ett slags ställföreträdande relationer. Ändå är fotografierna inte metaforiska utan påtagligt faktiska. Förutom ett par inkännande porträtt på hennes farmor innehåller boken inga fotografier där människor avbildas som enskilda individer. Likafullt kretsar Ishiuchis konstnärskap runt ett utforskande av hennes egen plats i världen.

I tidigare fotografiska sviter, där Ishiuchi framställer kvinnors nakna kroppar, finns ett mer allmänmänskligt tonläge. Då är det kvinnornas operationsärr, brännmärken eller rynkor som intresserar henne. Eller torra fotsulor och fingrar hos kvinnor födda samma år som hon själv. Visst är det ömtåliga iakttagelser av den mänskliga kroppens skavanker, men som generaliserade representationer fastnar dessa bilder en aning i den bakomliggande idén. Fotografierna lyckas inte riktigt göra sig fria från konceptet som orsakat dem.

Boken som utges i samband med att Ishiuchi tilldelats Hasselbladspriset är i stort format och sällsynt vackert formgiven. Den presenterar ett urval fotografier från samma bildsviter som ingår i en utställning som samtidigt pågår i Göteborg. I bokform bildar fotografierna en tätare helhet, och den fungerar inte som ett komplement till utställningen utan blir ett verk i egen rätt. En egen berättelse.

Magnus Bons

Ishiuchi Miyako 
Hasselblad Award Winner
Hasselblad 2014