Jens Olof Lasthein/ Home Among Black Hills
”Jag kom till Charleroi första gången 2010” skriver Jens Olof Lasthein i sin fotobok Home Among Black Hills, som ges ut av Journal i samarbete med Fotografiska muséet i Soeul. Mötet med den belgiska gruvstaden har gett upphov till en serie färgfotografier som vill dokumentera vardagslivet i en miljö under stark förändring. Lasthein gick runt på gatorna, och lyssnade på historierna om det svarta landet, om kolgruvornas rike och den röda staden, där det senare är en anspelning på skenet från de nedlagda stålverken som förr var igång dygnet runt. När staden upplevde en högkonjunktur kom vågor av invandrande gruvarbetare från södra Europa och norra Afrika, det fanns arbete åt alla, men gruvor och industrier stängdes och Charleroi blev en stad i kris.
Hur var det då att arbeta i gruvan? I ett vackert efterord skriver Mano Calvo om sin far, gruvarbetarens, villkor. I gruvan var alla beroende av varandra, eftersom liv och död berodde på allas uppmärksamhet och yrkesskicklighet. På varje nivå gällde solidariteten; oavsett hudfärg och religion var alla tvungna att lita på varandra. Alla hade de också samma mål: att kunna försörja sin familj och ge sina barn en bra framtid. Calvo berättar hur fadern förlorade sin bror i ett ras, och sedan efter begravningen var tvungen att återvände till sitt arbete: kanske är det därifrån den värdighet som dessa män är bärare av kommer.
Calvos far kom till Charleroi 1953, som spansk invandrare. Då anordnades stora bespisningar där de invandrade gruvarbetarna togs emot i massor. De förband sig att arbeta i fem år för att få åtnjuta sociala rättigheter. Det är ättlingarna till dessa människor som Jens Olof Lasthein skildrar. Det han poängterar i sina fotografier är just den vardagssolidaritet, värme och sammanhållning som Calvo talar om. Samtidigt är det en beskrivning av ett segregerat samhälle. I mångt och mycket lever man som i en bubbla utan mycket kontakt med belgiska vänner, utom möjligen när det gäller att spela fotboll.
Hur upprätthåller man sin värdighet i ett sådant förändrat krisområde? Jens Olof Lasthein beskriver hur han blev förförd av stadens råa skönhet och dess invånare som ger varandra uppmärksamhet och respekt. De styrande vill nu göra ett försök att ändra stadens framtoning, skapa glänsande ytor, och locka investerare och framgångsrika företag, få dit en rikare befolkning? Vad händer med dem som bor här nu? Finns det plats för dem?
Varje fotouppdrag av människor löper ju en risk av exploatering, och de gäller inte minst dessa människor som tidigare utnyttjats av en gruvindustri på uppgång. Därför är Jens Olof Lastheins efterord till fotografierna viktiga, där han beskriver hur han närmat sig människorna i deras vardag. Lasthein kunde vandra runt i timmar, kanske stöta på en cyklande pojke som gör konster och inbjuder honom till en bild. Med små enkla medel skapas kontakt bland trasiga bilar som ska repareras, vid utomhusserveringar eller på pubar med biljardbord. När Lasthein fotograferar en gammal läderfåtölj i gathörnet blir han inbjuden på en kopp kaffe och får höra en historia om när mannen var marockansk boxningsmästare.
Lastheins berättelse om Charleroi är en icke idealiserad berättelse om dess människor. En trött gammal man bärs på bår in till en ambulans, på en parkbänk sitter några polare och ölar, tvätt torkar på en torkställning på gatan, där en liten kille cyklar förbi på sin trehjuling. Scenerna är vardagliga, inte exotiska eller exotiserande. I bakgrunden finns landskapet, en fåtölj på en äng med de stora industrierna i bakgrunden eller de övergivna roströda fabrikerna som speglar sig i vattnet.
Efter att ha tagit det av Home among Black Hills känns det som om jag läst en rik och stark diktsamling om mänsklig värme och värdighet. Med närvaro och direkthet har Jens Olof Lasthein visat mig Charleroi, en plats i världen utanför medias strålglans.
Eva Ström
Home Among Black Hills
Pictures from Charleroi, Belgium
Jens Olof Lasthein
Journal
Fotografiska muséet Soeul
