Livet i Döden/Elämää Kuolemassa/Life in Death
Eva Persson
Musta Taide

FÖRSTA GÅNGEN fotografen Eva Persson såg byn som heter Döden (på finska Kuolema) var genom ett taxifönster sommaren 2002. Hon hade då bott sju år i Finland. När taxichauffören svängde in på gårdsplanen framför en liten affär i Österbotten och utbrast "Välkommen till Döden!" tänkte hon att bara i Finland kan en by heta så. För enligt den i Sverige (Helsingborg 1969) födda fotografen är det framför allt förhållandet till döden som skiljer svenskar och finländare åt: "I Finland föds man, sedan följer ett långt lidande och sedan dör man. I Sverige föds man, allt är Jättebra! och sedan försvinner man. Till typ Spanien."

Det färgar berättelsen och riktar uppmärksamheten mot bildernas dramatiskt mörka skuggor, vintervåta asfalt, svarta överrockar, gummistövlar, skinnsoffor och solglasögon. Men också mot alla de starkt lysande kadmiumröda, gula, orange och skära färger som människorna i boken har valt att omge sig med och som får vardagslivet i ickefinska centralorter som exempelvis Stockholm och Paris att verka glåmigt i jämförelse och Eva Perssons dokumentära projekt som en ovanligt intressant hyllning till vardagslivets härlighet.

Som Eva Persson beskriver det i förordet hann hon knappt kliva ur taxin, hon bestämde sig direkt för att skildra livet här under ett år. Fast det skulle ta ett bra tag innan kassörskorna i butiken, tvillingsystrarna Arja och Airi Pitkänen, hade förstått vad hon ville göra. Men även innan dess släppte de, deras män, barn och släktingar, generöst och tillitsfullt in henne och hennes fotoprojekt i sina liv och hem. Den tilliten är bokens livsnerv och förutsättning, familjemedlemmarnas till fotografen och fotografens till sina motiv.

Att bläddra i den känns lite grann som att höra Lou Reed sjunga "It´s such a perfect day, I´m glad I spent it with You.." så lustfyllt och samtidigt välorganiserat framstår systrarnas liv i och omkring den lilla matbutiken K-Extra Pitkänen. Allt är laddat med mysterier, allt är vardagligt men ingenting är trivialt. Dagarna är fyllda med väntan, filosoferande och älgkött med potatis och brunsås, kvällarna med bad, bastu, korvgrillning och inspelade avsnitt av tv-serien Glamour. Cigaretter njuts, bryggkaffe hälls upp i guldkantade porslinskoppar, mikrovågsugnarna är putsade, bensinpumparna är antika, fortfarande fungerande och förbluffande vackra. Köksluckor, dörrar och parkettgolv är så nya, rena och släta att man tycker sig känna lukten av byggmarknad.

Men Perssons dokumentära hållning ligger ändå långt från estetiskt besläktade men tydligare samhällskritiska kollegor som Lars Tunbjörks eller Martin Parrs. Hon ser helt andra och finare saker i det vardagliga. Tankarna går istället till det stora landet i väster och i Hollywood verksamma bildskapare som Wim Wenders, David Lynch och Dennis Hopper – för på något sätt är familjerna Pitkänens medlemmar fotograferade som filmstjärnor i en film om deras liv. Det är stort, det är starkt och samtidigt lugnt, fint och stillsamt. Det är bilder med oemotståndlig dragningskraft och ett eget, hemlighetsladdat fotografiskt tilltal.

Är Perssons bilder kritiska? Jag vet inte, jag vet inte ens om det är viktigt för dokumentära fotografier att vara det. Inte så vitt jag kan se och som jag läser hennes bildberättelse handlar den varken om vad som är fel med livet i Döden, och inte heller om hur livet där skulle kunna förbättras. Utan om vardagslivets mysterier och möjligheten att komma undan storstadslivets skoningslöshet och misär i egna, personligt skapade världar i regionala avkrokar. Bara det är en anledning att skicka ut Eva Perssons märkvärdiga bilder på en lång utställningsturné, så att fler får möjlighet att se dem. Moderna museet i Stockholm borde visa dem, åtminstone.

SUSANNE PAGOLD