Observationer
Halvvägs in I filmen The Interpreter får Silvia Broome, uppvuxen i landet Matobo och numera tolk åt FN, frågan om varför hennes hemlands kultur förbjuder att kalla de döda vid namn. "Man lämnar dem bakom sig," svarar hon. "Man kan göra det, men då måste man vara redo att släppa dem."
Observationer
Thomas Wågström
Raster Förlag
Förbudet är fiktivt, liksom landet Matobo och presidenten Dr Zuwanie. Ändå lönar det sig att följa den tråd som filmen lägger ut. Att kalla de döda vid namn sätter, enligt tolkens svar, spiken i kistan för det som funnits, att försöka väcka till liv den dödes livstida kännetecken bekräftar i slutändan dens bortgång. Men vad är det vi associerar till när vi försöker minnas den som inte finns kvar? Namn, ansikte, röst, de mest uppenbara attributen. I Matobo lika väl som här, ändlighetens mest uppenbara bekräftelser.
Vad är alternativet? Ett läser jag i Thomas Wågströms Observationer. I syfte att minnas sina morföräldrar som bodde på en ö i Stockholms skärgård återvänder Wågström till denna ö där han som barn brukade tillbringa sina sommarlov. “Morfar stod oftast i sin verkstad, iklädd snickarbyxor och keps. I taket hängde märkliga föremål och krokar. Sånt som kanske kunde komma till användning någon gång” skriver Wågström om sitt arbete med boken. Det är dessa föremål och krokar som bildar grunden för Wågströms skildring av hans morföräldrars liv. Ingenstans höjs rösten, ingenstans kallas de döda vid namn.
På omslagets svarta bakgrund finns inget mer än fotografiernas titlar instansat: 1_0107, 2_0106, 3_0525, och så fortsätter det. Associeringsutrymmet stannar kring nollpunkten. Utan inledande text följer bilderna: svartvita fotografier på minimalt arrangerade, till synes orörda föremål. En träfågel, ett läderbälte, ett avmonterat lås samt tillhörande nyckel. Strandad ved, en bunt järnhakar, någon sorts låda: föremål som av allt att döma har haft en funktion, utan att nödvändigtvis avslöja vilken. Dem emellan ett och annat mulet skärgårdslandskap. Inga vardagsdetaljer ur morföräldrarnas tid, inga hänvisningar till fotograferingens tidspunkt, inga attribut alls med tydlig anknytning i tiden. Ändå är det just här, i frånvaron av tidens attribut, som man kan tycka sig uppleva morfaderns blick över havet eller hans omtanke för saker som “kanske kunde komma till användning”.
Det är detta "kanske", denna obekymrade likgiltighet inför tidsramar, som fortlever i Wågströms stillsamma bilder, i deras ointresse för ändlighetens attribut.
ALEXANDER DE CUVELAND
