Stolen moments
Tore Sandahl
Egen utgivning

TILL FORMEN påminner Tore Sandahls Stolen moments mer om en diktsamling än om en fotobok. Det djupröda omslaget bär ingen annan information än de intryckta titelbokstäverna. Stolen moments är ingen bok som ropar efter uppmärksamhet. Det gör inte personerna i boken heller. Två kvinnor står med armarna i kors och samtalar tvärs över en gata (Portugal). Två gubbar rullar en bilkaross längs en regnig landsväg (Tjeckien). En pojke med gipsad arm står i ett fjällandskap (Rumänien).

Det finns en frånvaro i Tore Sandahls bilder, en innerlighet som vägrar exponera sig för kameran. När han fotograferar vägvisare så står det inget på dem, så talar de istället om att de är vägvisare, konstruktioner vid vägkanten – de har inte för avsikt att visa någon annanstans. Människorna är små inför den roll de är tilldelade. De står tysta inför livets tyngd, och även den unga nynazisten som höjer högerarmen och skriker blir i Tore Sandahls fotografi till en nästan ödmjuk aktör i ett skrivet manus. Människorna i stolen moments har ingen annanstans att gå, ingen anledning att posera inför kameran. De förblir i sin värld och lämnar inte mer än ett avtryck, ett moment, en minnesbild i Tore Sandahls album.

Det står papperskorgar på ett torg. Plastpåsarna som är fästa vid dem blåser i vinden. Det ligger en boxare nerslagen i ett hörn av boxringen. Det är inte vad vi gör som intresserar Sandahl utan det moment där vi inte uppfyller någon funktion alls. Jag slås av en uppgivenhet i alla dessa bilder, och det är knappast en slump att Tore Sandahl sökte sig till den europeiska marknadens randzoner när han mellan 1990 och 1995 reste till länder som Portugal och Irland i väst och Rumänien och Tjeckien i Öst.

Det är bortom liberalismen och reklam som Tore Sandahl hittar de tidlösa moment han söker. Det står en man med tom blick bakom en spårvagns fönsterruta. I handen håller han en väska med Adidas-logga på. Denna väska, hoptryckt mot fönsterrutan, är ett av väldigt få element i stolen moments som relaterar till den mediala värld vi faktiskt lever i, den bildproduktion som talar om längtan och framtid och som sträcker sig hela vägen från stadens reklamtavlor till våra egna digitala semesteralbum. Som försäkrar oss om var på tidsaxeln vi befinner oss och om vart vi ska.

Tore Sandahls fotografier däremot pekar ingen annanstans än på sig själva. De är små och kvadratiska, de kan tyckas nära att försvinna, likt en film på duken innan ljuset släcks. I avsaknad av geografisk eller kronologisk ordning liknar Sandahls bilder upphittade fotografier som anonymt berättar om ett förflutet som inte längre leder någonstans.

ALEXANDER DE CUVELAND