Recension | 31 Dec 2002

Trying to dance

Trying to dance

Trying to dance
JH Engström
Journal

CHRISTER STRÖMHOLMS tankar om foto kan kort sägas "att utsätta sig". I ett samtal med Marianne Kleivan säger Anders Petersen (Nära avstånd): "Man ska inte vara offer för idén om integritet." JH Engström skriver på baksidan av Trying to dance: "Varje gång jag söker den (närvaron) avslöjar sig mina tvivel. Enklare då att hålla sig till frånvaro."

Se avtrycken. Petersen och Strömholm. Och 2005 kommer en dokumentärfilm av JH om Petersen och deras vänskap. Jag frågar mig: Lägger han sig inte för nära dem? När ska han kasta ut dem ur sitt liv? Kastar han ut sig själv då? Jag måste fråga för att bli av med skuggorna och möta JH:s bilder rakt av.

Boken är storformat, ibland ligger bilden över två sidor, sidmitten snäpper av. Svartvitt och färg, bilder på hotellrum, obäddade lämnade sängar, middagsrester, nakna människor på stolar, städer, natur. Skarpa eller otydliga, disiga, såsom bleknande gamla, på väg att försvinna. Jag får en känsla av död. Stilleben. Allt ska försvinna, upplösas.

Fotografiet låser alltid fast tiden, det är nu men samtidigt gammal tid. Fotografiet saknar framtid. Det gör det så fruktansvärt sorgligt. Som vore alla redan döda på ett foto. Fotokonsten och död kommer man inte förbi. Besvärjelsen. Inte heller JH. Hos honom är besvärjelsen i erotisk ton, men inte nödvändigtvis gestaltad i en kropp. Det kan vara den ensamma sängen, glödlampan i himlen, glödande kolet. Den utmätta tiden är där. Hela tiden.

Små svarta streck är ristade på flera foton för att framstå mer ruffiga och trashy. Som kniv på duk eller på hud. Känns onödigt. Kanske desperat närhetsåtgärd.

Går det att gestalta närhet? Till exempel, när man kommer riktigt nära sitt eget ansikte i spegeln, upplöses ju ansiktet. Och just så är JH:s närbilder på ansikten; hud och ögon, liksom transparenta, försvinnande.

Går det att gestalta närhet? Kvinnorna och männen nakna i stolen, tittar in i kameran. Vem sitter naken i stolen? Det är hon. Men klär hon inte på sitt ansikte inför kameran? Nollställer. Och armhålan på den nakne mannen, då han utnyttjar sig själv i dubbel mening. Som smekobjekt och fotobojekt. Den armhålan är bildens punctum. Jag väjer för den intimiteten. För nära. Ett strömholmskt "utsätta sig"? Nej, ett JHskt. En överträdelse, en lukt av kriminellt sug. I det stålbadet framkallas hans bilder.

AGNETA KLINGSPOR