Klockan har precis slagit elva på förmiddagen när Christoffer Hjalmarsson dyker upp vid vakten i SVT-huset på Gärdet i Stockholm. Han har just gått på sitt pass som fotografredigerare, och kommer att vara i tjänst fram till klockan nio.

Han missar planeringen under morgonmötena med det här passet, men det är uppenbart att Christoffer gärna avstår från en del mötestid under sina arbetsdagar. Istället får han nu helt enkelt kolla i sitt schema vad bokarna har lagt in honom på under dagen. Och med vilken reporter.
–Det finns en tydlig ”parhäst -mentalitet” här, vi jobbar alltid nära varandra. Det är ett arbetssätt som verkligen passar mig, säger han.
Men innan något jobb kan utföras idag behöver han hitta sin kaffetermos.
–Kaffet är så äckligt, det gäller att ta med eget. Fast nu har jag inget, jag glömde ju termo
sen här någonstans igår.
Letandet går snabbt, den står i det han beskriver som sitt ”nya favoritrum”: klipprummet.
–Ibland åker man på att klippa andra fotografers jobb, och det är inte så roligt. Men att sitta och jobba med sitt eget material, att snabbt försöka skapa en intressant berättelse som kanske får vara max 90 sekunder… det gillar jag!

Han börjar bläddra bland mapparna i datorn för att hitta ett klipp han vill visa. Plötsligt
plingar det till i mobilen, och han får en förfrågan om att göra i ordning en stillbild som han tagit. Nu går han över till att leta i mobilen, hittar bilden och börjar redigera den. Fortfarande i mobilen.

”36 dagar på gatan”. Temperaturen utomhus ligger på minus 10 grader och Klara kyrka har slagit upp portarna för stadens hemlösa. Många av de som sover i kyrkan den här natten den här natten är unga afghaner, flyktingar som sökt sig hit i hopp om ett bättre liv men hamnat utanför systemet.

–Ja, jag vet, det är rätt konstigt. Men vi har inte Photoshop på datorn, de har dragit in våra
licenser. Det är helt skruvat, tycker jag.
Christoffer Hjalmarsson började resa och fotografera som 18-åring. Han tog sig till områden som Kosovo, Afghanistan och Irak för att skildra olika aspekter av pågående konflikter.

–I början lyckades jag inte hitta någon reporter som kunde vara min parhäst och komplettera mina bilder med skrivna historier. Så jag bestämde mig för att gå Poppius grundkurs i journalistik för att lära mig att skriva själv. Sedan fann jag i och för sig en parhäst, Ivar Andersen, men det var verkligen ingen bortkastad utbildning; jag fick vässa min förmåga att tänka journalistiskt, och det har jag haft stor nytta av genom åren.

Den halvårslånga utbildningen gick han våren 2010, och året därpå blev han för första gången nominerad till Årets bild (vilket resulterade i en tredjeplats i kategorin Årets nyhetsbild utland).

– Sommaren 2011 kom jag in som vikarie på Expressen, och jag är säker på att den där nomineringen blev som en inträdesbiljett. Fast jag kan nog tänka mig att jag var den sämsta sommarvikarien de har haft. Jag gjorde alla fel.

Under de kommande åren arbetade han ändå i återkommande omgångar på Expressen. Så antagligen hade de haft sämre vikarier, trots allt. Det var stor turbulens på bildredaktionen under dessa år, bland annat bestämde de sig hösten 2014 för att säga upp alla fotografer och bildredaktörer. Även om Christoffer Hjalmarsson inte var anställd utan hade frilanskontrakt, så märkte han av de olika turerna.

– Under hösten 2017 började jag fundera på alternativ, bland annat för att de flesta reportrar som jag gillade att jobba med hade slutat. Men inom dagspress fanns det ju inte många alternativ, säger han.

Då dök tanken om att gå över till rörlig bild upp.

– När jag började på Expressen 2011 var det hundra procent stillbild för min del. 2015 började det bli allt mer rörligt, och ett par år senare var fördelningen ungefär 60/40. Med mer rörligt än stillbild, alltså.

Övergången har med andra ord skett gradvis. Men hur ser han på de olika medierna idag, då han jobbar på SVT?

– Det är helt enkelt två olika berättarformer. Det händer många gånger att jag tänker ”det här är en bra stillbild”, men det där är ju något som går att applicera även i rörligt. Du ska ju ha bra bilder där också.

Han har vid det här laget gjort många berättelser i rörlig bild som inte skulle fungera i stillbildsformat, konstaterar han.

– Samtidigt går det inte att komma ifrån att en riktigt bra stillbild har en annan ”smash” än den rörliga bilden. Den kan träffa betraktaren mer direkt och är universell, på något sätt.

En stor del av det rörliga materialets magi uppstår i det där favoritrummet, under klippning och redigering.

– Det handlar om hur du sätter ihop det du har fångat. Det är som ett pussel, där du skakar kartongen och häller ut alla bitarna på golvet. När jag ska göra ett nyhetsinslag har jag kanske två timmar på mig att få ihop pusslet.

Åter till historiken: han hörde av sig till SVT under 2017, fick bra kontakt med de ansvariga och uppfattade det som att de var intresserade av någon ”som jobbade journalistiskt på det sätt som jag gör”. Någon anställning var dock inte aktuell i det läget, däremot fanns Christoffer med i deras planer inför kommande produktioner.

I slutet av året fick han besked om att SVT hade bestämt sig för att producera en svensk version av den norska produktionen ”Petter uteliggaren”. I den svenska ”36 dagar på gatan” skulle Christoffer Hjalmarsson försöka leva som hemlös under 30 dagar.

– Ja, det skulle ha varit 30 dagar, men det var en period på några dagar mitt i när jag var rätt sjuk och inte kunde göra något material. Dessutom var inte linjerna och historierna om människorna klara. Så producenterna bestämde sig för att förlänga perioden lite.

De ville att han skulle gå ut i december 2017, men det krockade med annat projekt som han höll på med, så från den 7 januari 2018 levde han utan pengar, sovplats och sitt nätverk. Han filmade hela tiden – Christoffer och producenten träffades varje dag på 7-Eleven för att byta batterier och minneskort, samt gå igenom vad han filmat under dagen – och det resulterade efter ett långt efterarbete i sex avsnitt som sändes i slutet av 2018.

Under Kristallen-galan 2019 fick produktionen pris för Årets fakta- och samhällsprogram.

Men vi backar tillbaka till början av 2018. Christoffer hade flyttat hem till sin varma lägenhet igen, bara tio minuters promenad bort från Medborgarplatsen där han ofta höll till under dagarna som hemlös, när han åter blev nominerad till Årets bild. I mars fick han reda på att han blivit utsedd till Årets fotograf, något som lockade bland andra Expressen att erbjuda ett förnyat frilanskontrakt.

Bakom busstationen i den serbiska huvudstaden gör 1 200 människor sitt bästa för att hålla värmen med brasor och filtar. Den ovanligt stränga vintern i sydöstra Europa slår hårt mot flyktingarna och migranterna som fastnat här, med drömmar om att ta sig in i det stängda EU. Sju dödsfall. Männen i lägret har lämnat sina fruar och barn i hemländerna – eller så har kvinnorna evakuerats på grund av extremkylan.

Utmärkelsen bidrog sannolikt till att även SVT kom med ett erbjudande om anställning.

– Jag började den 1 juni 2018. Jag minns att det var en fredag. Det var en härlig dag, säger han med ett stort leende.

Vid det laget hade han rest runt i världen som frilans under de gångna tolv åren. De flesta år hade han besökt mellan 20 och 25 länder. Att gå från det till en fast tjänst på en institution som Sveriges Television låter onekligen som ett stort steg.

– Visst, det var ju knappt att jag hade varit anställd överhuvudtaget tidigare. Det var mycket runt det rent praktiska som var nytt; jag behövde gå upp på morgnarna, fylla i ett tidrapporteringssystem – och så fick jag ju lön varje månad. Jag kunde vara ledig när jag väl var ledig och fick ett annat skyddsnät. Helt klart en annan situation än tidigare.

Resemönstret förändrades också radikalt.

– Sedan jag började här har jag gjort en enda utlandsresa. Jag kan sakna det ibland, absolut. Att komma till ett område som alla flyr från, besöka en familj i deras hem, sitta ner med dem och med deras hjälp berätta om en annan sida av en konflikt… att få förtroendet och ansvaret att förmedla det är något unikt.

Samtidigt låter det som att han var redo för en ny fas i livet.

– Jag har rest otroligt mycket mellan 18 och 30 års ålder. Så nu är det på sätt och vis rätt skönt att göra jobb i Sverige. Och att slippa slå ihjäl tiden på flygplatser. Det är något av det mest frustrerande jag vet.

Dessutom drabbades han efter ett flertal resor till krigets Afghanistan, med sårade och döende människor runt omkring sig, av PTSD, posttraumatisk stress. Han fick behandling, men har än idag begränsningar när det gäller bland annat att åka kommunala färdmedel.

– Överhuvudtaget kostar det extremt mycket, mentalt, att göra den typen av jobb. Och det vore konstigt annars, för det vore rätt sjukt att inte påverkas av det man möter. Men det gällde verkligen att lägga in ordentlig återhämtning efter sådana resor.

Därmed inte sagt att han håller sig borta från starka ämnen, något som ”36 dagar på gatan” är ett exempel på.

Reportage om Cancersjuka Ida. Minnesvärda ögonblick. Ida vill använda sin sista tid till att ge dottern Carmen och sonen Enrique minnen de kan ha nytta av när hon inte finns där längre. Ida har bröstcancer och lever på sitt bonusår.

– Det är klart att det finns många berättelser här i Sverige som jag berörs av. Jag är till exempel skeptisk till att ha ett så starkt tabu kring att prata om döden som vi har idag. Därför kände jag mig privilegierad att få följa den cancerdrabbade Ida Boström på nära håll under hennes sista år i livet.

Hans reportage om Ida genererade ett stort engagemang kring detta tabubelagda ämne. Ännu mer uppmärksammad blev hans berättelse om Bim, en av personerna han mötte under dagarna ”på gatan”. Efter serien spelats in lämnade hon gatan och missbrukarlivet för att bosätta sig på landet där hon kunde umgås med hästar. Bim dog den 14 december 2019, 27 år gammal. Dödsorsaken är okänd.

– Efter begravningen i slutet av januari lade SVT Online upp en krönika och en film om Bim som jag gjort. Under den helgen fick sidan 386 800 besök. Det kan jämföras med att en nivå kring 100 000 besök brukar anses vara ett bra resultat, berättar Christoffer.

Som fotografredigerare på SVT är det dock inte den typen av produktioner som är vardagsmat. Det rör sig snarare om att göra 90-sekundersinslag om, låt säga, ett farligt ämne som upptäckts i Ikea-kuddar eller ett utspel i riksdagen. Vilka är utmaningarna i den typen av jobb?

Christoffer Hjalmarsson lutar sig tillbaka, vrider kepsen i sina händer och funderar en stund.

– Det måste vara att förnya sig, och samtidigt se till att göra ämnet förståeligt. Att göra något kreativt av ett ämne som inte är så inspirerande, som att till exempel husfasader börjar tappa färgen. Hur gör man det spännande? Det är å andra sidan frågor som de flesta nyhetsfotografer, oavsett stillbild eller rörligt, brottas med varje dag.

I förarbetet och filmandet blir det alltså en utmaning att försöka skapa och visa vad det handlar om. Därefter tar nästa utmaning vid, att få ihop det till en fungerande story.

– Jag känner fortfarande varje gång jag sätter mig vid klippbordet: ”Nej, jag kommer inte klara det här, jag kommer att misslyckas och sedan inte kunna gå hit imorgon.” Men varenda gång – hittills i alla fall – har det gått bra.

Under året verkar hans jobb ta en ny vändning. I skrivande stund lägger han 20 procent av sin tid hos dokumentärredaktionen, där han håller på med förarbetet till ett flertal projekt.

– Det är någon som har sagt att 90 procent av fotografjobbet är research. Och det tycker jag är skitkul! Där ingår ju bland annat att bygga upp de relationer som sedan ligger till grund för att jag ska kunna berätta en historia.

På dokumentärredaktionen är han inblandad i en ny satsning på produktioner som riktar sig till en yngre målgrupp. Redaktören Jenny Agö berättar att hon tror att Christoffers stil kommer att passa perfekt i de här dokumentärerna. Men vilken stil är det?

– Han låter människor verkligen komma till tals. Det finns inget filter. Konsten är att fråga, inte ifrågasätta, säger hon.

Det påminner om motiveringen till hans pris som Årets fotograf 2018, där det bland annat stod: ”Han har en utvecklad förmåga att komma nära i tunga ämnesval, men utan att den egna närvaron påverkar bilderna. Motiven är alltid huvudpersonen.”

Vad de planerade produktionerna ska handla om vill de inte avslöja, men om planerna faller på plats kommer Christoffer att tillfälligt släppa nyhetsjobbet och fokusera på dokumentärerna.

Till sist då, en klassisk fråga: vad är det bästa med jobbet på SVT?

– Det är att få vara mentalt kreativ och jobba med reportage varje dag. Och att ha en chans att berätta något i Sveriges största mediekanal.

Han lägger snabbt till att det faktum att SVT är en ”snäll” arbetsplats bör noteras på pluskontot.

– Trovärdigheten att jobba för SVT är också betydligt högre jämfört med vad jag upplevt tidigare med andra uppdragsgivare. Det märks inte minst när jag kommer ut till utsatta områden.

Foto: Emma Sofia Olsson

Namn: Christoffer Hjalmarsson
Ålder: 32 år
Bor: Södermalm, Stockholm
Gör: Fotograf på SVT
Bakgrund: Frilansfotograf sedan 2006
Utmärkelser i urval: Årets fotograf 2018, Årets bild 2015