”Julen 1839 låg två radikala skrifter på bokhandelsdiskarna i Stockholm.” Så börjar den historiska översikten i Eva Dahlmans, Magnus Bremmers och Björn Axel Johanssons nyutkomna Kvinnor bakom kameran. Den ena skriften var Louis Jacques Mandé Daguerres instruktionsbok i den nyuppfunna fotografiska tekniken. Den andra var Det går an, Carl Jonas Love Almqvists klassiska kärleksroman som slutar med att paret bestämmer sig för att leva tillsammans utan att gifta sig, så att Sara Videbeck kan fortsätta arbeta och inte bli beroende av sin partner.

Genom denna ögonblicksbild introduceras en parallell tematik som kommer att följa läsaren genom hela Kvinnor bakom kameran. Här görs en utförlig första presentation av kvinnliga yrkesfotografer i Sverige 1848 – 1968. Men detta är inte bara en fotohistoria. Bokens 50 personporträtt, då och då avbrutna av tematiska avsnitt, ger också inblick i en sällan berättad kvinnohistoria.

Här porträtteras i och för sig fotografer som sedan länge haft etablerade platser i den svenska fotohistorien. Som Victoria av Baden, som på sina resor i egenskap av kronprinsessa och senare drottning tog bilder av vyer och sevärdheter som skulle få eftervärlden att betrakta henne som en av de främsta i sin tid. Eller som Anna Riwkin-Brick, som efter att ha utbildat sig till dansös skulle etablera sig som reportagefotograf med uppdrag över hela världen, och vars fotobildböcker skulle säljas i massutgåvor. Men det är de många mer eller mindre bortglömda fotograferna som stannar kvar i minnet, som exempel på ofta förbisedd kvinnlig yrkesverksamhet.

Källa: Fotografregistret

Kanske framför allt Amalie Motander, Brita Sofia Hesselius och Marie Kinnberg, som på 1840- och 50-talen blev de första svenska kvinnorna att arbeta som fotografer. Detta har författarna kunnat fastslå på grund av deras annonser i tidens dagspress. Av dessa kvinnor finns inga bilder bevarade. Många andra skulle dock följa i deras fotspår. Flera var konstnärer, som såg fotografin som en väg till en säker försörjning. Några var angelägna om sitt oberoende och valde att aldrig gifta sig. Många öppnade egna ateljéer. Påfallande ofta ordnades dessa egna rum som kvinnliga frizoner, där en ny generation anställdes som biträden för att läras upp i yrket. Gemenskapen hyllades i gruppfoton, där de krinolinklädda kvinnorna samlats kring tunga ateljékameror: en sorts motbilder till de borgerliga finrumsinteriörer där tidens damer ska ha tillbringat sina dagar. Flera sådana fotografier finns bland bokens strålande rika bildmaterial, skickligt sammanställt av bildredaktören Lena Wilhelmsson.

Det var när marknaden för fotografiska porträtt kom att krympa i början av 1900-talet, och ateljéernas slutna rum började ersättas av anställningar i offentligheten, som fotograf kom att bli ett mansyrke. Även om enskilda kvinnor kunde ta sig fram i denna nya bransch skulle det dröja till 1960-talet innan de på allvar började synas i prestigefulla sammanhang som konstnärlig fotografi.

Först i detta skede börjar Kvinnor bakom kameran framstå som en traditionell fotohistoria. Dess tidigare delar skiljer sig allt för mycket från den gängse historieskrivningens berättelse, om män som upptäcker världen med kameran som redskap, avtäcker fattigdom och missförhållanden, och inte minst konstnärligt omformar verkligheten efter sitt personliga seende. Att byta ut de vanliga huvudpersonerna mot kvinnor har i stället avtäckt en annan fotohistoria. Trots de många olika livs- och karriärval som skildras tycks den framför allt visa upp fotografyrket som en fråga om arbete – hårt arbete. Rosalie Sjömans framgångar som porträttfotograf i Stockholm under 1800-talets andra hälft vanns genom kvalitetstänkande och teknisk förnyelse. Vid 1900-talets början kunde Alma Haag, tack vare sin anställning som reprofotograf och retuscherare vid Dagens Nyheter, ibland få hoppa in som pressfotograf. Vid andra tillfällen fick hon i stället täcka upp i det tunga och bitvis farliga arbetet som etsare. Kanske är det en historia som fler än kvinnor kan känna igen sig i?

Foto: Alma Haag

Kvinnor bakom kameran är resultatet av många års grävande i arkiven, och det är ett resultat som imponerar. Men trots de mer än 300 sidorna av intresseväckande text och fotografier som aldrig tidigare reproducerats är det något som saknas. Allt för många fascinerande kvinnoöden flimrar förbi på någon sida. Allt för många livsverk representeras av någon enstaka bild. Jag vill ha fler detaljer, dyka djupare ner i de bildvärldar som bara visas i glimtar. Men kanske är det girigt att önska sig mer av ett verk som redan är så rikt. Kanske vore det mer rättvist att önska sig att författarnas avslutande förhoppning blir verklighet, och att andra forskare tar vid där de har lämnat. Det är bara att börja gräva.

Foto: Per-Olof Strandroth

Text: Cecilia Strandroth, PhD, lektor i Bildproduktion, Högskolan Dalarna. Läs mer om henne här 

Boken ”Kvinnor bakom kameran 1848–1968” är en bild­biografi om de kvinnliga yrkesfotografernas historia i Sverige, som tar upp hur yrket fotograf tidigt blev ett kvinnoyrke och om hur kvinnor på bred front slog sig fram i samhället som entreprenörer med egna ateljéer. Läs mer