Lotta Antonssons karriär tycks vara stöpt i fotografi. Efter utbildningsåren i början av 1990-talet på Akademin för fotografi (Konstfack i Stockholm) har hon varit professor på Högskolan för fotografi  och senare foto- och konstprofessor på Valand i Göteborg och uppmärksammats för sin medverkan på viktiga fotobiennaler. Just nu har hon öppnat två utställningar samtidigt: den ena på Göteborgs konstförening, den andra på Fotografiska i Stockholm. Lika fullt säger hon när jag ringer upp henne: ”Jag har hela tiden velat vara konstnär. Jag har inte tänkt på mig själv som fotograf.” Och visst, under utbildningsåren var hon en av dem som med sina bilder introducerade postmodernistisk konst i Sverige, en rörelse vars grundtanke kan sägas ha varit att all konst, oavsett medium, måste förstås i termer av fotografi för att kunna erkännas som postmodern. Därefter verkade hon i det som kom att kallas ”samtidskonsten” vilken utmärktes dels av att installationerna blev viktigare än de enskilda verken, dels av att vara ”postmedial”, alltså att mediet som konstnären använde inte var betydelsebärande utan bara råkade vara det som bäst lämpade sig för framställningen av den idé som konstnären hade fått. I det här samtalet ville jag försöka komma åt om det i upplevelsen av hennes konstnärskap är någonting som bara kan komma från relationen till fotografin, någonting som inte skulle ha kunnat skapas med andra medel.

Foto: Lotta Antonsson

Sedan 2010 har Lotta Antonsson gjort installationer, eller skulpturala arrangemang, som utmärks av att naturalia, som snäckor, drivved och ametister, kombineras med svartvita fotografiska bilder av kvinnor, företrädesvis avklädda, publicerade i tidningar under perioden 1968–1978. Dessa visas i installationer med podier tillsammans med naturföremål. Ibland som utställningsföremål, ibland placeras de direkt på en bild så att de fungerar som bildelement.

Du har just haft en utställning på ett konstgalleri, och nu har du en på ett ställe som specialiserat sig på det fotografiska. Hur har du tänkt kring det?

– De är ganska olika varandra. Den i Göteborg var mer subtil och lugn, medan den i Stockholm har ett mycket mer intensivt anslag. Jag har i bägge gjort rum som koreograferar besökarnas rörelser så att de måste se verken ur ett visst perspektiv. Många golvstående fotografier som står i vägen. På Fotografiska vill jag att betraktaren ska känna sig ansatt direkt: starka färger, hårda, spetsiga element och blickar. I Göteborg smyger sig utställningen på, det är svagt lila och rött som använts, nästan lite flickrumsaktigt. Det nya är kanske att de stora bilderna visar aktiva människor, kvinnor i yogaställningar, en med drivved över ansiktet. Där är det i och för sig en fotografispecifik känsla jag vill komma åt, Tri-X-känslan av grovkornig analog film. Jag använde sådan när jag fotograferade av yogabilderna, sedan förstorade jag dem för att få fram grovkornigheten, och sedan blev de kollage med snäckor och sådant. Men skillnaden mellan utställningarna har inte direkt med fotografi och konst att göra, utan kommer sig av att det ena stället säljer verk, det andra inte. När jag inte behövde förhålla mig till säljbarheten kunde jag gå loss mer våldsamt med sönderskjuten plåt, ohöljd sexualitet och kanske lite mer utmanande blickar redan i första rummet.

Ändå slog det mig där att det finns ett sådant lugn, nästan upphöjt lugn, i dina bilder. De porträtterade är samlat oberörda, närvarande med integritet trots att man inser att de befinner sig i situationer som kanske också är hotfulla. De är där för sig själva, i bästa mening ensamma, men också helt klart medvetna om sin omgivning och vilka som finns där. I dem samsas ensamhet och samvaro i ett lugn – men som eventuellt är lugnet före stormen. Kan det sättet att vara komma ur det fotografiska?

– Installationerna försöker jag göra harmoniska, men sedan vill jag lägga till någonting, ofta någonting oroande, kanske obehagligt. Det gör jag genom att manipulera de här svartvita bilderna exempelvis genom att täcka över blicken med snäckor, eller tvärtom förstärka den genom att göra pupiller av snäckor eller ametist så att de blir som små pilar, eller hål. Det kan göra en lite vagt olustig. Det ska i alla fall kännas som om någonting kanske är fel.

Foto: Lotta Antonsson

Ja, man kan känna av en viss aggressivitet bakom snäckorna, och att den kanske inte bara är latent. Man blir osäker. På en del sitter snäckorna också huggtandsliknande i munnen.

– De ingreppen gör nog tjejerna oåtkomliga – bakom snäckan får de ett inre rum att forma sin självkänsla i och bli oberörbara. Ensamheten var viktig för mig i början, att det bara var jag i studion, både framför och bakom kameran – det förändrade uttrycket även i de pornografiska motiven. Det kanske är roten till en viss stämning i bilderna.

I den franske författaren och litteraturforskaren Roland Barthes efterföljd har många förknippat foto med sorg, eftersom det man tittar på är någonting försvunnet. Efter det digitalas intåg har det också uppstått en diskurs om det analoga fotografiets melankoli, eftersom det är över för den kulturen.

Men i dina verk tycker jag snarare att det finns en möjligheternas nostalgi som inte signalerar att det är förbi, utan tvärtom att möjligheterna är närvarande, men att vi inte ser eller inser det. Det är nostalgins objekt, som alltså inte är förflutet utan här och nu och påtagligt.

– ”Möjligheternas nostalgi” … ja, kanske. Bilderna som jag utgår ifrån är intressanta i sin närvarande möjlighet, inte i sitt ursprung och förflutna – det är ju inget forskningsprojekt jag håller på med. De har vissa möjligheter här och nu, som jag vill få betraktaren att förstå utan att de förstår hur den insikten kom till. Den förmedlingen är ju både ensam och gemensam, och sker kanske inte utan nostalgi. Men jag tror inte att man kan säga att det kommer från fotografi, eftersom fotografi är en tom term i dag som täcker både analogt och digitalt foto. För mig är det helt olika världar. De har varken samma begränsningar eller möjligheter, relaterar inte till samma beståndsdelar av världen. Men sedan är det ju så att jag är lycklig när jag får klistra snäckor på bilder. Tid och rum försvinner. Det är vad jag vill förmedla genom utställningar: att vara i ett annat rum där tänkandet är emotionellt och helt i nuet. Ett tillstånd som fanns redan när jag var liten och klippte och klistrade bilder ur tidningar, i vilket man korrigerar och gör så att det blir bra.

Foto: Lotta Antonsson

Fram till det att du började med den här typen av installationer i slutet av 00-talet hade du fotograferat själv. Varför slutade du med det?

– Övergången från analogt till digitalt foto kom då någon gång. Jag hade ingen lust att sätta mig in i ett nytt hantverk, orkade inte gå in i den världen, ville inte gå och vänta på nästa uppdatering av programvaran. Göra kollage i datorn … Det har ingenting gemensamt med det jag gör. Sedan kunde jag inte hålla på att fota mig själv hela livet. Ett tag kunde jag jobba med min kompis Lola i studion. Med henne var jag trygg att göra vad som helst. Men med andra modeller var det svårt att få till den där relationen. Sista bilden som Lola och jag gjorde tillsammans, med självutlösare, var en där vi satt och pissade på en parkeringsplats. Together with L heter den. Nu har vi pissat in ett revir, minns jag att jag tänkte. Det var nog egentligen mitt hej då till fotograferandet.