Det här var det första riktiga modejobbet jag fick göra för Damernas Värld, 1969 . Långa exponeringstider. Modellerna var tvungna att sitta stilla under  ½ sekunds-exponering

Jag slår en signal. Åke Sandström svarar och jag förklarar mitt ärende. Han säger muntert: ”Antar att du inte vill veta mitt skonummer.” Men visst kan vi träffas och prata om hans sextio år som fotograf. Frågan är bara när och var. Själv befinner han sig i vinterhuset i Marsliden, tio mil från Vilhelmina och med elva timmars körning till Stockholm.

Åke Sandström är en kontrasternas man med hjärtat både i rikets periferi och dess medelpunkt, i svartvitt och färg, analog och digital teknik, det konventionella och det experimentella. Siktet har alltid varit inställt på framtiden: nästa idé, nästa uppdrag, nästa teknik. Ett utmärkande drag hos många framgångsrika fotografer är just det att de ogärna tittar i backspegeln.

Åke Sandström: Vi byggde upp scenen i min studio på Tegnergatan. Vi var inspirerade av Bloomsbury-gruppen. Det skulle vara mode, mat och inredning. För Damernas Värld.

Allt sedan 1960-talet har han ägnat sin kraft åt mode, reklam, inredning och egna bilder. Under årtionden syntes hans fotografier mest i Damernas Värld och Femina liksom Vecko-Journalen. Även Se, Husmodern och inte minst Året Runt – med sin dåvarande upplaga på i dag obegripliga drygt 500 000 ex per vecka – publicerade hans bilder. De utgjorde en stor del av Åhlén & Åkerlunds samlade utbud av veckotidningar.

Och så var det dagspressens annonser. NK, Hennes & Mauritz och Åhléns efterfrågade modebilder för publicering i bland annat Stockholms dags- och kvällstidningar. Till att börja med svartvita annonser med någon dekorfärg och gärna i iögonfallande format. Extremer, som enspaltiga annonser i full sidhöjd, utmanade både fotografer, tecknare och formgivare.

Åke skolades in i yrket som tonåring, men intresset för bilder hade han redan tidigt. Sex år gammal och inspirerad av pappa amatörfotografen fick han möjlighet att prova på. Genast gillade han att se världen genom en sökare. Det titthålet blev hans passion och framtida yrke.

– Det gick inget vidare i folkskolan, minns han i dag. Jag lyckades så småningom ta realexamen men sedan var det stopp. Mina föräldrar ville att jag skulle in på läroverket men en moster var den som såg hur det stod till med mig. Gossen ville ju bli fotograf. Och så blev det.

Sexton år gammal sommarjobbade han som elev hos fotograf Svante Sjöstedt på Kamera & Bild, en del av koncernen Åhlén & Åkerlund. Han var med i ateljéarbetet men fick också lära sig grunderna i den analoga tekniken: blanda D-76, soppa 120-rullar, printa, glansa kontaktark i torktrumman, läsa av negativ och förvandla dem till positiva bilder inne i huvudet. Ynglingen dög. Lön: 300 kronor i månaden.

Efter militärtjänsten blev han till assistent hos Svante Sjöstedt – vars specialitet var mode – i ateljén på Rådmansgatan 49. Den unge påläggskalven lärde sig ateljéarbetets rutiner och fick fördjupad insyn i Kamera & Bild:s tre verksamhetsgrenar: reportage, ateljé och mörkrum. Lön: 550 kronor i månaden.

– Det var en bra skola. Och 1968 fick jag ansvar för en stor studio med egen assistent på Kammakargatan 9 A. Jag var tjugotvå år. Numera tycker jag att det var för tidigt. Jag hann aldrig se mig omkring i världen som många andra fotografer, i stället blev det till att ligga i och det från första stund.

Åke Sandström: Timotej var ett oerhört populärt schampo under 1970-talet. Vi fotograferade vid en fäbod i Dalarna som jag hade hittat. 

Under sina sex yrkesaktiva årtionden har han hunnit arbeta i en rad ateljéer i centrala Stockholm. Utöver Kammakargatan även Drottninggatan, Tegnérgatan och Fleminggatan. Alla hade sina för- och nackdelar. Nyckelordet var uppfinningsrikedom och att se till att det hela fungerade.

Åke anpassade sig till förändringarna inom branschen. Han började i en tid då de traditionella dags-, vecko- och bildtidningarna ännu dominerade marknaden. Senare förlorade de mark och ersattes gradvis av andra publikationstyper och medieformer. Kraven på bilderna ökade.

Även förbättrad tryck- och reproteknik innebar anpassning till nya produktionsmetoder. Från blysatta dagstidningar och veckopressens djuptryck till offset. Mycket fix och trix med kameror, filmer, vitbalans, olika format. Att följa med den tekniska utvecklingen var ett måste och en framgångsfaktor.

– Men tekniken var en sak. Det viktigaste var ju att lyckas skapa känslor vid bildens möte med betraktaren. Ge den kraft, få den att vara på riktigt. Ett slags verklighet.

På 1980-talet blev han sin egen. Han var redan en väletablerad fotograf med ett stort kontaktnät. Modefotografi blev hans främsta signum, en genre som långsamt växte fram med ökat välstånd och medborgarnas svällande klädkonton. Utöver publicering i traditionell vecko- och dagspress tillkom successivt nya mediekanaler som postorderkataloger och reklam i trycksaker av olika slag.

– Färgen var svår, minns han. Tryckarna ogillade småbild och ville ha mellan- och storformat. Svartvitt var också svårarbetat, särskilt mörka klädesplagg. Textur och färgnyanser gick knappt att lyfta fram i dagspressen. Trycket höll inte. I stället blev det retusch, specialrepro och särskild tryckanpassning för att rädda bilderna.

Internationella förebilder som bland andra Richard Avedon, Irving Penn och David Bailey hade pekat på möjligheterna att skapa bilder av ett annat slag än vad som visades i Sverige. Åke – liksom en rad av hans samtida kolleger – utvecklade sina egna manér och specialiteter anpassade till dåtidens resurser och ekonomi. Och de fick kämpa för den möjligheten.                                                                                                   

I Sverige fanns ingen budget för att likt internationella modemagasin – exempelvis Vogue och Harper’s Bazaar – flyga kors och tvärs över världen i jakten på spännande miljöer. I stället ateljébyggdes olika temamiljöer hemmavid. Ibland hamnade de långt från verkligheten. Åke Sandström minns med ett leende:

– Fejk. Fejk. Fejk. Till exempel gjorde vi ett modejobb på temat ”Mitt Afrika” efter succéfilmen med Meryl Streep 1985. Vi for runt och samlade rekvisita för ett scenbygge och snickrade ihop en miljö. Det blev hyggligt. Jag kom också ihåg att min farmors föräldrahem i Bergslagen hade en öppen spis av ovanligt slag och vi åkte dit med fotomodeller, kläder, spjut, båge och pilar. Vi trollade med knäna.

Åke Sandström: Tog bilden i en villa ute på Lidingö. Det var ett modejobb jag gjorde för Damernas Värld.

De långa tiderna för pressläggning utgjorde ett problem. När vårkollektionerna skulle presenteras skedde fotograferingen i januari med publicering tre månader senare. Men det blev svårt att exempelvis få vårkänslor på ett snötäckt Djurgården. I stället arbetade Åke och hans medhjälpare i studion samtidigt som han letade efter passande miljöer i staden. I bästa fall med en vårlik atmosfär.

– Jag hade alltid en Minoxkamera i fickan, minns han. Registrerade lämpliga platser inför kommande uppdrag. Men tekniskt var det motigt i vinterljus. Vi hade bara lågkänslig färgfilm som Kodachrome eller Ektachrome på 25 respektive 65 ASA/ISO. Eftersom jag sällan använde blixt utanför studion blev det långa exponeringar, ½–¼ sekund. Det krävde tåliga och skickliga modeller. Men det gick.

Åke Sandström: Bilden tagen i backen på Tegnérgatan. Husets färg avgjorde, ville ha sin bakgrund. Mode i arbetarsnitt var modernt.

– Jag hade också stöd av de fantasirika redaktörer jag jobbade med. Att skapa bilder var ju ett lagarbete: fotograf–redaktör–modell. Bland en mängd andra namn kommer jag särskilt ihåg Damernas Världs redaktör Agnete Sylvan och Inger Brattberg på Vecko-Journalen. För mig var det ett nöje att med dem spåna fram situationer och händelser som omvandlades till konkreta bilder.

– Modellerna var ju i huvudsak kvinnor eftersom de representerade den helt dominerande läsar- och kundgruppen. De skulle spegla en verklighet som läsarna kunde relatera till. Modellerna var avgörande för att nå fram, ge en känsla av närhet. Mitt mål var att alltid skapa trovärdiga bilder.

Efter att ha avslutat sin professionella karriär 2012 har Åke ägnat tid åt både experimentella bildformer och aktiviteter på nätet. Redan på 1980-talet fascinerades han av holografi, en form av tredimensionella bilder som framställs med hjälp av laser. I dag experimenterar han med andra optiska fenomen som upplevs ha en djupdimension. Och på en hylla i lägenheten står en källa till inspiration – en betraktningsapparat för stereoskopiska fotografier från 1800-talet.

– Jag har också sysslat en del med webbpublicering. Min kollega Per Ströhm och jag startade ”Pjattat.se”. Vi vill lyfta fram fotografi som för framåt. Fotografi ska synas. Jag är även aktiv i lobbygruppen ”Fotografiskplattform.se” som på olika sätt också vill stärka fotografin.

Hans livslånga arbete inom svensk yrkesfotografi har lett fram till flera förtroendeuppdrag. Åren 2000–2009 var han ordförande i Svenska Fotografers Förbund och under åratal ordförande i Gruppen Svenska Reklamfotografer. Och än i dag går han ogärna från hemmet på Gärdet i Stockholm utan kamera på axeln. Det finns alltid något av intresse för hans tredje öga – kameraögat.

Foto: Självporträtt

Namn: Åke Sandström
Hemsida:Akephotography.com
Instagram: @akesandstrom och @akesandstromphotography