Redaktionellt | 10 Jan 2019 | Jacob Forsell

När allt går åt helvete: Jacob Forsell: "Ingmar Bergman exploderar i ett raserianfall "

Expressenfotografen Jacob Forsell berättar om när allt nästan gick åt helvete under Fanny & Alexander-inspelningen 1982.

När allt går åt helvete: Jacob Forsell: Foto: Jacob Forsell

”Ingmar Bergman exploderar i ett raserianfall och kallar för mig falsk, feg, lögnare, ynkrygg och en massa andra invektiv som inte låter sig tryckas.”

Den här bilden är inte särskilt bra. Men den har en bra historia. I början av mars 1982 skulle en dramatisk nyckelscen spelas in i den svenska storfilmen Fanny & Alexander. Tillsammans med reportern Agneta Söderberg hade jag och min kamera fått specialtillstånd av Ingmar Bergman himself att följa inspelningarna som en sorts fristående observatörer, trots att vi var anställda av Expressen. I baktanken fanns att göra en reportagebok om inspelningen.

Scenen ville visa hur den elake biskopen Edvard Vergérus (Jan Malmsjö) smällfeta och mystiska faster skulle brinna upp. Stuntmannen Johan Torén hade engagerats för jobbet. Han skulle komma in genom en dörr med brinnande kläder, famla omkring 5–6 sekunder och försvinna ut ur bild. Torén hade förberett sig noga, han hade testat alla möjliga flamskyddsdräkter, han hade räknat ut brinntiden för den mängd napalm som smetats på teaterdräkten, han hade i detalj gått igenom med Bergman hur scenen skulle tas.

Stämningen i studion var minst sagt spänd, för att inte säga andlös. Säkerhetsanordningarna var rigorösa; flera brandmän fanns närvarande, en speciell räddnings-bassäng fylld med vatten stod redo, tekniker och annan inspelningspersonal var beredda med filtar och brandsläckare ifall det värsta skulle hända. Själv hade jag med Bergmans godkännande fattat posto på en liten avsats där jag inte skulle störa sceneriet. Men någonting gick snett. Plötsligt, innan Bergman ropat ”börja”, kommer Torén utrusande genom dörren och brinner betydligt mer än det var tänkt. Han stönar och skriker genom ansiktsmasken och kastar sig mot räddningspoolen. Jag hinner ta fyra, säger fyra, exponeringar, alla överexponerade på grund av det starka eldskenet. Stor kalabalik utbryter. Johan Torén har fått tredje gradens brännskador på händerna, Sven Nykvist fick aldrig i gång kameran och Bergman slänger åt mig en kort kommentar: ”Det här kan du ju inte publicera.”

På förmiddagen nästa dag ringer telefonen på bildredaktionen. Jag svarar, det är Ingmar Bergman. Jag börjar artigt med att berätta att vi inte publicerat materialet från gårdagens dramatik.
– Det hedrar er, svarar han kort.
– Men tidningen vill absolut publicera bilderna och jag måste be dig att tala med min chef Bo Strömstedt om saken.
– Jag vill inte tala med någon djävla Strömstedt! Bergman exploderar i ett raserianfall och kallar för mig falsk, feg, lögnare, ynkrygg och en massa andra invektiv som inte låter sig tryckas. Och så tillägger han:
– Du som är fackligt aktiv kan väl för fan låsa in dina negativ!

Det var på vippen att jag svarade ”Vad skulle du säga om Sven Nykvist låste in sina filmrullar?” Det gjorde jag nu inte och kanske var det lika bra.

Efter en stunds skrikande och gafflande går han med på att tala med Strömstedt. Deras samtal pågår nästan en timme och därefter kommer Strömstedt ut på redaktionen och meddelar lätt triumferande att det är ok med publicering. Något lugnad återvänder jag till bildredaktionen. Då ringer Ingmar Bergman igen. Nu är han mycket vänlig och insmickrande, nästa hal på rösten. Han vill att jag kommer till inspelningarna dagen därpå …
– … för då, sörru, då kommer det att flyga andar och vålnader i studion som blir djääävligt bra på bild.
Jag lovar att komma efter lunch. Föga anar jag den fälla som gillrades.

Strax före klockan 13 anländer jag och reportern Agneta till Filmhuset på Gärdet med en redig bunt tidningar där brandreportaget presenteras på ettan och mitten. Hela ensemblen har just ätit lunch och sitter församlad utanför studion. Alla stirrar på oss under några oerhört långa sekunder och därefter utbryter huggsexa om tidningarna. Upprymdhet, skratt, nyfikenhet, alla är förtjusta. Bergman, som är på gott humör trots tjafset dagen innan, får tag i ett exemplar och säger efter en stund att ”Ja, det här var ju stiligt, men nu måste vi in och filma. Alla på plats!” Ensemblen drar sig in i studion och som om det vore regisserat av djävulen själv råkar jag just då bli ensam med Bergman. Han föser mig åt sidan och säger kyligt:
–Jag hade för mig att vi var överens om att bilderna från branden inte skulle publiceras.
– Men ryktet om händelsen var redan i svang och alla på vår redaktion visste att jag varit där.
– Ja, jag har tänkt på det där, sa Bergman, men du borde ha ljugit och sagt att du lämnat studion innan olyckan skedde.
– Vad menar du!? Skulle jag ljuga för min chef Bo Strömstedt!?
– Ja, det tycker jag, För, sörru, en lögn är alltid bättre än ett löftesbrott.

Så var det med den bergmanska moralen.

… och någon reportagebok blev det aldrig.

Jacob Forsell

Fotnot: I sin dagbok skriver Ingmar Bergman den 4 mars 1982: ”Gurgel med Ex-pressen (…) storm i vattenglas”.

Red: Texten har publicerats i FOTO (oktober 2009) men vi tycker den är så bra att den bör få nya läsare.

 Fler artiklar i serien som handlar om när det går åt helvete på jobbet för yrkesfotografer hittar du här. Läs mer