Redaktionellt | 10 Dec 2020 | Anna Henriksson

Vem tar ansvaret för livsverken?

Svenska fotografers bilder står utan självklar hemvist. I stället är det många gånger slumpen som har avgjort vilka arkiv och samlingar de hamnat i. Kommer det fortsätta vara eldsjälar som räddar ovärderliga livsverk för framtida  generationer? Eller syns det en ljusning för bevarandet av svensk fotografisk stillbild? Text: Anna Henriksson. Illustration: Emma Hanquist

Vem tar ansvaret för livsverken?

Illustration: Emma Hanquist

I slutet på maj 2019 möter Björn Axel Johansson, Mia Bengtsson Plynning, Lena Wilhelmsson och Eva Dahlman i Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige upp varandra utanför Kulturdepartementet. Mer än 15 år har gått sedan Svenska Fotografers Förbund uppvaktade departementet för första gången med en önskan om att få till stånd en statlig oberoende översyn om nationellt ansvar för den fotografiska stillbilden. Då var det kulturminister Leif Pagrotsky som satt på makten. Denna gång är det kultur- och demokratiminister Amanda Lind. Hon närvarar inte själv på mötet, utan det är Ulf Dernevik, politisk sakkunnig, som tar emot och hälsar välkommen.

Problemen som nätverket vill lyfta under det här mötet är många. Trots uppvaktning av flera makthavare under många år finns fortfarande ingen övergripande strategi eller infrastruktur för att säkra fotografisk stillbild som kulturarv, särart och medium till framtida generationer. Det saknas tydliga strategier och ett nationellt ansvarstagande. Samordning och samverkan saknas även mellan minnesinstitutionerna. Men känslan som sprider sig i nätverkets arbetsgrupp efter att ha suttit ner och pratat en stund är dock försiktigt positiv. Det blir ett hoppingivande samtal. Arbetet med den här frågan behöver komma igång omgående verkar de alla vara överens om.

– Det är nu det måste hända, vi har inte all tid i världen. Många legendariska svenska fotografer är i dag mellan 70 år och döden. Även yngre fotografer måste få riktlinjer att förhålla sig till, bara en sådan sak som hur och av vem digitala original ska sparas till eftervärlden, säger Lena Wilhelmsson till mig över telefon. Över ett år har gått sedan mötet på Kulturdepartementet.

Hon befinner sig hemma i Skåne och lövträden har just skiftat färg mot gula och röda toner. Hösten gör sig påmind. Ännu är ingen utredning av det nationella ansvaret för fotografi på plats. Det hörs tydligt på hennes röst när hon talar hur engagerad hon är i frågan.

Foto Lars Siljebratt

– Nätverket, som samlar 70 företrädare i branschen, institutioner, organisationer, fotografer, fotohistoriker och fotoauktoriteter, har drivit en ganska enkel fråga hela tiden. Vi måste få till en statlig översyn för att säkra kulturarvet och framtiden för fotografisk stillbild. Sverige har internationellt sett flera kända fotografer, som Lennart Nilsson, Tuija Lindström, Christer Strömholm, Anders Petersen och Lars Tunbjörk, säger hon.

– I dag har ingen ett övergripande ansvar för fotografi, den har ingen hemvist utan det finns olika aktörer runt om i landet. Det finns ofta bristande kunskap om hantering och omhändertagande av fotografi beroende på att det saknas övergripande strategi och handlingsplan. I dag är det också fler och fler privata initiativ eftersom institutionerna inte tar sitt ansvar. Stora fotografnamn som Lennart Nilsson och Christer Strömholm hanteras privat  ett stort problem på sikt, både för att arkiven riskerar att hanteras fel och förstöras samt att de är otillgängliga för forskning.

Fotografin har inte fått den status den förtjänar som egen konstart och kulturarv, enligt henne. Hon anser att det var fel att Fotografiska museet på Moderna museet upphörde 1998, liksom att den nationella satsningen Fotosekretariatet vid Nordiska museet lades ned.

– Fotografi är värd att ha sin egen historia och sin egen framtid, säger hon.

På Stockholms universitet har Anna Dahlgren, professor i konstvetenskap, sitt kontor. Hon är mitt i arbetet med ett nytt standardverk om den svenska fotohistorien och hon stödjer Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige. Men hon vill även lyfta svårigheter som vilken typ av fotografi ska bevaras var. Fotografi finns överallt och i alla arkiv. Problem, som att det saknas resurser för att på rätt sätt bevara och arkivera fotografi på de olika minnesinstitutionerna, känner hon mer än väl igen.

– Från mitt perspektiv som forskare kan jag se att man på minnesinstitutioner inte alltid vet vad man har i sina fotografiska samlingar. Det saknas ibland fotohistorisk och bildvetenskaplig kompetens. I många fall saknas också resurser att ta hand om, inventera, katalogisera och tillgängliggöra de fotografiska samlingarna.
Hon nämner bland annat modefotografen Karin Olofsdotter, vars efterlämnade fotografier finns på Malmö museer.

– För drygt tio år sedan när jag arbetade med svensk reklamfotohistoria letade jag efter fotografier av Karin Olofsdotter. De var inte sökbara i någon museidatabas. Genom detektivarbete i telefonkataloger och tidningsklipp kunde jag lokalisera Olofsdotter till Lund på 1970-talet. I närheten fanns en av Sveriges största fotosamlingar, Malmö museum, så jag chansade och ringde deras fotointendent.

Foto: Patrick Miller

– Museet visade sig ha ett omfattande material, allt från negativ till privata brev och printar. Dock inte uppordnat och till stor del odaterat och utan någon övrig information. Det här exemplet visar hur svårt det kan vara att ens få veta vad som finns i olika arkiv.

I dag, tio år senare, går det dock att ta del av strax över 1 200 bilder av Karin Olofsdotter på museets hemsida, i den digitala databasen för museisamlingar. Men det totala antalet fotografier tagna av henne i deras samlingar är cirka 30 000 bilder, enligt uppgift på museets hemsida.

Jag tar upp det faktum att långt ifrån alla fotografer lyckats få in hela eller delar av sitt fotografiska livsverk på ett museum. På Moderna museet finns fotografiska samlingar av till exempel Anna Riwkin, Walter Hirsch och Rolf Winquist. Ralph Nykvist finns numera representerad i samlingarna på Helsingborgs museer. Men många i dag levande fotografer som börjar bli till åren har hand om sina arkiv själva. Hur tänker hon kring det?

– Det är en historia i sig, vilka som har lyckats ta sig in i de svenska museisamlingarna. Jag har sett ett tydligt samband mellan de namn som förekommer i fotofackpressen och i Svenska Fotografers Förbund [och sålunda synliga i Fotografisk Tidskrift, reds anm.] och de som finns i museisamlingar. Att vara noga med att marknadsföra sitt namn, till exempel genom att inkludera personnamnet i ateljénamnet eller att alltid signera sina bilder, har också ökat chanserna att bli bevarad.
Hon återkommer till det stora dilemmat i frågan, det vill säga den ibland förekommande bristen på resurser och kompetens på minnesinstitutionerna. Inte avsaknad av platser för att bevara och samla fotografi i sig.

 – Jag förstår att man kan känna sig lite vild som fotograf. Vart ska jag vända mig? Det finns historier där samlingar har riskerat att hamna på soptippen om inte museipersonal varit framsynt och tagit emot materialet.

Lena Wilhelmsson, sammankallande och Svenska Fotografers Förbunds representant i Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige anser att det är hög tid att staten agerar. Fotografin i Sverige är i fara, anser hon.

– Ska vi ha det såhär, att det är slumpen som avgör om ett livsverk bevaras eller ej? Nej, det måste till en ändring. Hur ska ansvaret fördelas? säger hon.

I december 2019 överlämnade särskilde utredaren och biträdande riksbibliotekarien Lars Ilshammar in arkivutredningens rapport ”Härifrån till evigheten. En långsiktig arkivpolitik för förvaltning och kulturarv” till kulturminister Amanda Lind. I det över 600 sidor långa dokumentet redogör de för en bred utredning av arkivområdet och skriver bland annat att det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för fotografi i Sverige. De nämner även de enskilda arkiven, att de ska räknas in som en del av kulturarvet. Remissvar från berörda myndigheter, kommuner och andra intressenter och organisationer inkom till regeringen i februari 2020. Cirka 25 svarande remissinstanser av 149 ställer sig bakom nätverkets och arkivutredningens förslag om en översyn i frågan.

– Det är en av våra största framgångar, att arkivutredningen och tunga remissinstanser stöttar vår fråga och vår sak, säger Lena Wilhelmsson.

Jag söker Ulf Dernevik, som är politisk sakkunnig på Kulturdepartementet. Han håller fortfarande med om att det är viktiga frågor. Mötet han hade med nätverket i maj förra året upplevde han som inspirerande och bra. Men han har svårt att bidra med några svar om när en översyn kan vara aktuell i nuläget. Regeringen har dessutom ännu inte landat i ett ställningstagande gällande arkivutredningen. I ett mejl skriver Ulf Dernevik att ”den pågående pandemin och krisen försvårar läget ytterligare eftersom alla resurser tagits i anspråk för att ta fram olika akuta krisstöd till kultursektorn”.

Någon dag senare ringer jag upp Lars Ilshammar. Han fick uppdraget av regeringen som särskild utredare av arkivområdet hösten 2017 och då med fokus på offentliga handlingar och myndigheternas arkiv. Men det fanns en formulering i direktivet att den kunde ta upp andra frågor som berörde ämnet. När en inventering inleddes om vilka andra frågor som skulle tas med dök fotografi upp som en självklar kandidat. Han blev även uppvaktad av Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige.

Foto Jann Lipka.

– Vi såg att det var en fråga som vi behövde ta upp. Det är en eftersatt materialkategori i bevarandesynpunkt och det finns inte ett samlat nationellt ansvar för fotografi, vilket det finns för så många andra mediatyper. Fotografi är så väsentligt för våra minnen och vårt samhälle som vi lever i. Vi lever i en hög grad visuell kultur. Då borde det vara en angelägen uppgift att samla ansvaret för fotografi. Så vi föreslår att regeringen bör låta utreda det. Våra egna mandat och resurser räckte inte till för att lägga fram ett konkret förslag.

Ett svar från regeringen på arkivutredningen lär vänta på sig tror han. Kanske upp till två år. Så vad kan man göra under tiden som politikens kvarnar maler färdigt?

– Jag tror att det är viktigt med opinionsbildning, att departementet bör få höra även vid sidan av remissgången vad engagerade inom fotografi tycker och tänker. Och man kan till och med skissa på hur ett sådant ansvar skulle se ut. Min erfarenhet när man har med politiska beslutsfattare att göra, är att det alltid är mer framgångsrikt att påbörja ett arbete själv. ”Titta vad vi har åstadkommit, hjälp oss att fortsätta”, säger Lars Ilshammar.

Hemvist för några fotografers livsverk

NamnHemvist
Christer Strömholm-Privat
Sune Jonsson-Västerbottens museum
Georg Oddner-Privat/Malmö museer
Lars Tunbjörk-Stiftelse
Tuija Lindström-Ideell förening
Walter Hirsch-Link Image
Lennart Nilsson-Lennart Nilsson AB
Jens S Jensen-Göteborgs stadsmuseum
Jean Hermanson-Landskrona foto/Malmö museer
Anna Riwkin-Moderna museet
Beata Bergström-Privat
Sten Didrik Bellander-Nordiska museet
Hans Hammarskiöld-Privat
Rune Hassner-Privat
Tore Johnson-Nordiska museet
Pål-Nils Nilsson-Riksantikvarieämbetet
Lennart Olson-Hallands konstmuseum
Gunnar Smoliansky-Privat
Kenneth Gustavsson-Privat
Rolf Winquist-Hasselblad Foundation
Robert Nettarp-Link Image

Privata egna arkiv med omfattande material har ofta efterlämnats hos närmaste familjen eller andra släktingar. Källa: Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige.

Arbetsgruppen för Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige består av:
Lena Wilhelmsson, fotograf/kurator
Eva Dahlman, hedersdoktor i fotografi/fotohistoriker/vice ordf. i Centrum för fotografi
Mia Bengtsson Plynning, delägare/ansvarig för Link Image och Link Image Art Edition

Prenumerera på Fotografisk Tidskrift

I nästa nummer: Arbetsmarknaden för fotografer, året med corona, exklusiv intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff, fotohistoria, bildjournalistik, det nya normala, recensioner, juridik och praktisk teknik. Med mera! Här skaffar du en prenumeration på Sveriges äldsta fototidning.  Omslag: Johanna Nyholm. Läs mer