Tester | 10 Juli 2018 | Stefan Ohlsson

Fujifilm X-H1

X-H1 är Fujifilms mest avancerade modell i X-Serien. Om man jämför den med X-T2 har kamerahuset fått skakningsreducering, kraftigare och mer stabilt kamerahus och är mer anpassad för video.
Jag har nu tillgång till kameran, en XF16-55mm f/2,8 och en XF35 mm f/2 under en månad. Under denna månad tänkte jag med jämna mellanrum uppdatera denna text. Jag hoppas att ni kommer med mycket kommentarer.

Fujifilm X-H1

Ergonomi
Det märks direkt när jag lyfter upp kameran att det är ett robustare kamerahus än den X-T2 jag själv använder. Framförallt är greppet på höger sida betydligt kraftigare, vilket gör det enklare att hålla med större objektiv, som till exempel den zoom på 16-55 mm f/2,8 (väger 655 gram) som jag fick med. Den motsvarar en 24-70 mm f/2,8 på fullformat och är lika stor och tung som motsvarande objektiv från till exempel Canon (805 gram). Och då tecknar dessa objektiv ut fullformat, medan denna »bara« tecknar ut APS-C formatet.
Jag har normalstora händer och för mig passar greppet bra. Har man små händer kan det bli lite stort och klumpigt. Och vill man ha en så kompakt kamera som möjligt, då är det snarare X-T2 eller ännu hellre X-T20 man bör välja.
En av de funktioner som jag verkligen gillar hos Fujifilms mer avancerade modeller är att lätt att få en överblick över kamerans inställningar. Med de rattar som används för inställningar av ljuskänslighet, slutartid, exponeringskompensation, bländare med mera är det enkelt att se att kameran är rätt inställd, även när den är avstängd.

Även när kameran är avstängd syns exponeringskompensationens inställning i den nya displayen.

Flera har hört av sig och är oroade över att exponeringskompensationen försvunnit som en fysisk ratt. Istället trycker man på en knapp bredvid avtrycket och vrider på den bakre inställningsratten. På den stora displayen bakom avtrycket syns vilken inställning man valt, och detta även när kameran är avstängd. Naturligtvis syns kompensationsinställningen också på skärmen och i sökaren. Så för mig känns det inte som en förlust, snarare tvärtom.
Avtrycket har blivit mycket mjukare. Om det är för mjukt eller lagom mjukt är nog en personlig preferens, men efter ett slag har jag vant mig och tycker att jag kan kontrollera när jag vill trycka av. Vad jag skulle vilja ha är mer distinkta lägen för autofokus respektive avtryck, så att det känns när jag fokuserar, respektive har kommit fram till läget där minsta lilla ökning av trycket kommer ge mig en bild. Den gamla Leica M4 vore kanske något för Fujifilms tekniker att känna på.
Även slutarljudet har blivit mycket lägre. Perfekt för känsliga miljöer. Men använder du den elektroniska slutaren finns det tre olika ljud att välja på, det ena värre än det andra. Slutarljud 3 fick mig oroad över att något gått sönder i kameran. Det går att stänga av ljudet helt och hållet, men då är det svårt att veta exakt när bilden tas.
Knapparna för exponerings- och autofokuslåsning har flyttats närmare varandra. Trots det är det enklare att skilja dem åt, eftersom de känns olika. De är också olika i höjd, vilket gör det ännu enklare att skilja dem åt.

ISO-invarians
Ett begrepp som blir mer och mer populärt är ISO-invarians. Det innebär att du kan kompensera för en underexponering genom att dra upp exponeringen i råkonverteraren. Naturligtvis är detta en teknik som bara fungerar med råfiler. Ju större omfång som kameran har, desto mer kan man kompensera. Det innebär också att kameran klarar av motiv med större kontrastomfång.
Här har kameror med stora sensorer en klar fördel. Så det var intressant att se hur den lilla sensorn i X-H1 klarade av detta. Testen genomfördes genom att jag exponeringsmäter vid 3200 ISO, låser exponeringen i manuellt läge och sedan tar en bild på 3200 ISO, en på 1600 ISO, en på 800 ISO, en på 400 ISO och till slut en på 200 ISO. Efterhand som ISO-inställningen blir lägre och lägre blir bilderna mörkare, så klart.
Kan verka som en mycket märklig test, men vitsen med det hela är att se hur mycket brus som skapas från det att sensorn töms på sin laddning till dess att informationen laddas på minneskortet. Bruset som finns i en bild består nämligen till alla största delen av två delar, det som kallas fotonbrus å ena sidan och bruset som genereras i kameran å andra. Fotonbruset går inte att göra så mycket åt, eftersom det är en följd av ljusets partikelkaraktär. Låter avancerat, men är egentligen rätt enkelt. Eftersom ljus är »partiklar« så sprids dessa partiklar, fotonerna, över en minimal yta. Men med dagens högupplösande kameror innebär det trots allt att fotoner från en punkt i motivet kommer ha en viss slumpmässig spridning. Och detta går inte att göra något åt.
Lättare att förstå är det brus som genereras under det att informationen vandrar via A/D-omvandlare, förstärkning med mera till minneskortet. Ju bättre dessa komponenter är gjorda, desto lägre brus skapas under denna vandring. Om jag tar en bild som är kraftigt underexponerad, då har ju den signalen inte förstärks så mycket. Om den uppvisar samma brusnivå oavsett om bilden är tagen på 3200 ISO och lämnad opåverkad, eller den är tagen på 200 ISO och lyft i råkonverteraren till samma ljushetsnivå som den som är fotograferad på 3200 ISO, då är kamerans interna brusnivå extremt låg. Kameran betecknas som ISO-invariant.
Det blir två fördelar med detta. Dels kan man ju rädda bilder som ser hopplöst underexponerade ut utan några negativa konsekvenser. Dels kan man exponera efter en extremt ljus högdager, så att detaljer och valörer bevaras i dessa partier. Sedan kan man lyfta mellantoner och skuggor till de rätta nivåerna i efterbearbetningen.
Vill du ha en längre förklaring hittar du det på sfoto.se
Och här imponerar Fujfilm X-H1. Jag säger inte att den kan jämföras med de bästa fullformatskamerorna. Den större sensorn kan fånga mer ljus, vilket sänker fotonbruset. Men om man jämför kameran med de bästa APS-C kamerorna, som till exempel Nikon D500, är brusnivån näst intill densamma. Genom att båda kamerorna använder Sonys sensorer blir resultatet snarlikt.
Detta medför en rad fördelar. Framförallt när man fotograferar i högkontrastljus kan man se till att de ljusaste partierna exponeras så att de blir så ljusa som möjligt utan att frätas ut. Att mellantoner och skuggor blir för mörka spelar ingen roll, det kan du enkelt korrigera i din råkonverterare.
Och som du förstår fungerar detta bara om du fotograferar i råformat. Du slipper dessa fula, utfrätta högdagrar som direkt avslöjar att bilden är en digital fil. Du kan vrida till tonskalan så att du får mjuka högdagrar och samtidigt få till en bra kontrast i mellantonerna.
Vill du vara riktigt lat när du fotograferar i ett hårt ljus, ställ in kameran på 400 ISO och sedan exponeringskompensationen på -2 steg. Du får en mörk bild, men med bevarade extrema högdagrar. Lyft sedan mellantoner och skuggor i din råkonverterare.
Så att fotografera i jpeg med en kamera som har en ISO-invariant sensor, det är som att ha en häftig sportbil med en motor som ger bäst effekt vid 6000 rpm, men sedan lägga en tegelsten under gaspedalen så att du inte kan varva motorn högre än 2000 rpm. Får se om jag hittar på en bättre liknelse under testens gång 🙂
När jag kollar brusnivån i de bilder jag tagit varierar bruset med mindre än 10 % mellan de olika bilderna. Det är en så liten skillnad att det med största sannolikhet är den slumpmässiga variationen på grund av fotonbruset. Så jag tvekar inte att säga att X-T2 är ISO-invariant.

3200 ISO. Så här ser alltså bilden ut utan någon som helst exponeringskompensation.

1600 ISO med ett stegs lättning i Camera Raw. Alla andra inställningar är exakt desamma. Om inte exakt likadan som den föregående bilden, så i alla fall väldigt snarlik.

800 ISO med två stegs lättning. Även här är bilden mycket snarlik bilden från 3200 ISO. Brusnivån är också mycket nära.

400 ISO med tre stegs lättning. Innan jag lättat denna bild börjar det bli svårt att se hu bilden ser ut. Den är riktigt, riktig mörk.

200 ISO med 4 stegs lättning. Denna bild är i princip svart. Men efter upplättningen är den ju väldigt nära 3200 ISO utseendet. Det mest imponerande är att brusnivån i en bild som är så kraftigt upplättad som denna är densamma.

Hur mäter jag då brusnivån? Genom att ta en serie bilder på samma sätt som jag har gjort här, det vill säga jag har tagit en bild på 3200 ISO och sedan ändrat ISO-inställningen till allt lägre värde. Här har jag använt en färgkarta.
När bilderna är konverterade gör jag en markering på ett svart fält i Photoshop. Sedan öppnar jag fönstret Histogram.

I histogramfönstret ställer jag om Kanal: till Luminiscens. Sedan läser jag av värdet vid Stdav (Standardavvikelse). Ju lägre värdet är, desto lägre är bruset.

Här det ju inte intressant med att få fram det lägsta bruset, utan mera att jag får så liten variation som möjligt mellan de olika bilderna. Och det är alltså detta värde som varierar med mindre än 10% mellan de olika exponeringarna.

Och nu har jag inte justerat exponeringen på någon av bilderna. Detta är alltså samma bild som du såg först i den föregående serien, det vill säga bilden tagen på 3200 ISO.

Och för att inte bli allt för tjatig så får du nu nöja dig med 200 ISO-bilden, som alltså blir 4 stegs underexponerad. Men nu har jag alltså inte kompenserat exponeringsinställningen i råkonverteraren. Den är bra mörk, eller hur?

Lightroom/Camera Raw eller CaptureOne
Adobes produkter har ju fått ett dåligt rykte över hur de hanterar filer från Fujifilms kameror. Det är framförallt de maskformiga trådar som uppstår i bilden som förorsakat detta. Framförallt beror detta på hur man skärper bilderna.

Bilden är skärpt med en inställning på mängden på 30, radien 0,7 och detalj på 90. Bilden visas vid 200% för att skillnaderna mellan denna och följande bild ska bli mer synliga.

Den enda skillnaden mot den föregående bilden är att mängden ökats till 100. Här kan man se de »maskar« som gjort att många avråder från Lightroom. Klicka på bilden för att se den i 100%

Ännu tydligare skulle dessa maskar blivit om jag dragit ner Detalj till lägre värden. Så det grundläggande tricket för att undvika maskarna är att dra upp Detalj på höga nivåer. Då får man den typ av skärpning som kallas dekonvulution. Sedan granskar jag bilden vid 200% förhandsvisning och drar upp mängden till dess att jag fått en lagom skärpning.
Vid enstaka tillfällen räcker skärpningen i Lightroom inte till. Jag har hittat en plug-in till Photoshop som gör ett bättre jobb att skärpa RAF-bilderna utan dessa artefakter, Focus Magic. Då börjar jag med att ställa ner mängden i Lightroom till noll och sedan exporterar jag ut bilden till Photoshop med kommandot Redigera i Photoshop (⌘/ctrl + E). Där kan jag skärpa bilden med de inställningar som denna plug-in ger. När jag sparar bilden öppnas den åter i Lightroom.

Du kan klicka på bilden för att få upp den i 100% visning

Finns det några andra skillnader mellan de två programmen? När jag öppnar bilden i respektive program är ju färgerna mer som jag vill ha dem i CaptureOne. Men efter att ha justerat inställningarna så att jag får exakt de färger jag är ute efter, tycker jag skillnaderna är obetydliga.
En skillnad finns dock i mörka bilder med struktur i. I Exponeringsfliken finns under gruppen Klarhet kommandot Struktur som lyfter fram strukturer i mörka partier på ett sätt som jag har svårt att få fram i Lightroom.

Struktur är inställd på 0

Och här på 50.

I äldre versioner av CaptureOne hade jag svårt att skärpa bilderna på ett bra sätt. Nu, i CO 10 och CO11, har det tillkommit flera avancerade möjligheter (kanske också i tidigare versioner, men det är de jag testat). Funktioner som Halo Reducering, Struktur och Diffraktion korrigering gör det möjligt att optimera en bilds skärpa. Men det är lätt att gå vilse i de olika möjligheterna som dessa verktyg erbjuder. Håll koll på bilden så att du inte överskärper i detta läge. Tänk på att det är en grundskärpa du gör. Bilden ska ju sedan skärpas för skärmen, utskriften eller trycket.
Så vilken råkonverterare ska man välja? Har du inte valt någon än så länge är min rekommendation CaptureOne. Men skillnaden mellan den och Lightroom/CameraRaw blir mindre och mindre för varje uppdatering. Så är du van vid arbetsflödet i dessa program kan det vara jobbigt att lära sig ett nytt program, särskilt ett så komplext som CaptureOne.
Hur är det då med alla andra, nya program? Det är sådana program som ON1 Photo Raw, Skylum Luminar, och Topaz Studio. Jag är lite tveksam till dessa i detta skede. Inte för att de är dåliga, tvärtom. Men vilka av dessa program finns kvar på sikt? Vissa av dem underhålls ju av en enda person. Andra underhålls ju av större team, men jag har ändå varit med att program som ser ut att vara stabila, väl utvecklade program, läggs ner och mina filer måste renderas om. Så jag avvaktar gärna några år för att se hur de utvecklas.