Ergonomi
Det märks direkt när jag lyfter upp kameran att det är ett robustare kamerahus än den X-T2 jag själv använder. Framförallt är greppet på höger sida betydligt kraftigare, vilket gör det enklare att hålla med större objektiv, som till exempel den zoom på 16-55 mm f/2,8 (väger 655 gram) som jag fick med. Den motsvarar en 24-70 mm f/2,8 på fullformat och är lika stor och tung som motsvarande objektiv från till exempel Canon (805 gram). Och då tecknar dessa objektiv ut fullformat, medan denna »bara« tecknar ut APS-C formatet.
Jag har normalstora händer och för mig passar greppet bra. Har man små händer kan det bli lite stort och klumpigt. Och vill man ha en så kompakt kamera som möjligt, då är det snarare X-T2 eller ännu hellre X-T20 man bör välja.
En av de funktioner som jag verkligen gillar hos Fujifilms mer avancerade modeller är att lätt att få en överblick över kamerans inställningar. Med de rattar som används för inställningar av ljuskänslighet, slutartid, exponeringskompensation, bländare med mera är det enkelt att se att kameran är rätt inställd, även när den är avstängd.

Även när kameran är avstängd syns exponeringskompensationens inställning i den nya displayen.

Flera har hört av sig och är oroade över att exponeringskompensationen försvunnit som en fysisk ratt. Istället trycker man på en knapp bredvid avtrycket och vrider på den bakre inställningsratten. På den stora displayen bakom avtrycket syns vilken inställning man valt, och detta även när kameran är avstängd. Naturligtvis syns kompensationsinställningen också på skärmen och i sökaren. Så för mig känns det inte som en förlust, snarare tvärtom.
Avtrycket har blivit mycket mjukare. Om det är för mjukt eller lagom mjukt är nog en personlig preferens, men efter ett slag har jag vant mig och tycker att jag kan kontrollera när jag vill trycka av. Vad jag skulle vilja ha är mer distinkta lägen för autofokus respektive avtryck, så att det känns när jag fokuserar, respektive har kommit fram till läget där minsta lilla ökning av trycket kommer ge mig en bild. Den gamla Leica M4 vore kanske något för Fujifilms tekniker att känna på.
Även slutarljudet har blivit mycket lägre. Perfekt för känsliga miljöer. Men använder du den elektroniska slutaren finns det tre olika ljud att välja på, det ena värre än det andra. Slutarljud 3 fick mig oroad över att något gått sönder i kameran. Det går att stänga av ljudet helt och hållet, men då är det svårt att veta exakt när bilden tas.
Knapparna för exponerings- och autofokuslåsning har flyttats närmare varandra. Trots detta är det enklare att skilja dem åt, eftersom de känns olika. De är också olika i höjd, vilket gör det enklare att skilja dem åt. Men allt eftersom jag använder kameran skulle jag önska att skillnaden var ännu större. Sätt en liten pigg på AF-knappen till exempel.

ISO-invarians
Ett begrepp som blir mer och mer populärt är ISO-invarians. Det innebär att du kan kompensera för en underexponering genom att dra upp exponeringen i råkonverteraren. Naturligtvis är detta en teknik som bara fungerar med råfiler. Ju större omfång som kameran har, desto mer kan man kompensera. Det innebär också att kameran klarar av motiv med större kontrastomfång.
Här har kameror med stora sensorer en klar fördel. Så det var intressant att se hur den lilla sensorn i X-H1 klarade av detta. Testen genomfördes genom att jag exponeringsmäter vid 3200 ISO, låser exponeringen i manuellt läge och sedan tar en bild på 3200 ISO, en på 1600 ISO, en på 800 ISO, en på 400 ISO och till slut en på 200 ISO. Efterhand som ISO-inställningen blir lägre och lägre blir bilderna mörkare, så klart.
Kan verka som en mycket märklig test, men vitsen med det hela är att se hur mycket brus som skapas från det att sensorn töms på sin laddning till dess att informationen laddas på minneskortet. Bruset som finns i en bild består nämligen till alla största delen av två delar, det som kallas fotonbrus å ena sidan och bruset som genereras i kameran å andra. Fotonbruset går inte att göra så mycket åt, eftersom det är en följd av ljusets partikelkaraktär. Låter avancerat, men är egentligen rätt enkelt. Eftersom ljus är »partiklar« så sprids dessa partiklar, fotonerna, över en minimal yta. Men med dagens högupplösande kameror innebär det trots allt att fotoner från en punkt i motivet kommer ha en viss slumpmässig spridning. Och detta går inte att göra något åt.
Lättare att förstå är det brus som genereras under det att informationen vandrar via A/D-omvandlare, förstärkning med mera till minneskortet. Ju bättre dessa komponenter är gjorda, desto lägre brus skapas under denna vandring. Om jag tar en bild som är kraftigt underexponerad, då har ju den signalen inte förstärks så mycket. Om den uppvisar samma brusnivå oavsett om bilden är tagen på 3200 ISO och lämnad opåverkad, eller den är tagen på 200 ISO och lyft i råkonverteraren till samma ljushetsnivå som den som är fotograferad på 3200 ISO, då är kamerans interna brusnivå extremt låg. Kameran betecknas som ISO-invariant.
Det blir två fördelar med detta. Dels kan man ju rädda bilder som ser hopplöst underexponerade ut utan några negativa konsekvenser. Dels kan man exponera efter en extremt ljus högdager, så att detaljer och valörer bevaras i dessa partier. Sedan kan man lyfta mellantoner och skuggor till de rätta nivåerna i efterbearbetningen.
Vill du ha en längre förklaring hittar du det på sfoto.se
Och här imponerar Fujfilm X-H1. Jag säger inte att den kan jämföras med de bästa fullformatskamerorna. Den större sensorn kan fånga mer ljus, vilket sänker fotonbruset. Men om man jämför kameran med de bästa APS-C kamerorna, som till exempel Nikon D500, är brusnivån näst intill densamma. Genom att båda kamerorna använder Sonys sensorer blir resultatet snarlikt.
Detta medför en rad fördelar. Framförallt när man fotograferar i högkontrastljus kan man se till att de ljusaste partierna exponeras så att de blir så ljusa som möjligt utan att frätas ut. Att mellantoner och skuggor blir för mörka spelar ingen roll, det kan du enkelt korrigera i din råkonverterare.
Och som du förstår fungerar detta bara om du fotograferar i råformat. Du slipper dessa fula, utfrätta högdagrar som direkt avslöjar att bilden är en digital fil. Du kan vrida till tonskalan så att du får mjuka högdagrar och samtidigt få till en bra kontrast i mellantonerna.
Vill du vara riktigt lat när du fotograferar i ett hårt ljus, ställ in kameran på 400 ISO och sedan exponeringskompensationen på -2 steg. Du får en mörk bild, men med bevarade extrema högdagrar. Lyft sedan mellantoner och skuggor i din råkonverterare.
Så att fotografera i jpeg med en kamera som har en ISO-invariant sensor, det är som att ha en häftig sportbil med en motor som ger bäst effekt vid 6000 rpm, men sedan lägga en tegelsten under gaspedalen så att du inte kan varva motorn högre än 2000 rpm. Får se om jag hittar på en bättre liknelse under testens gång 🙂
När jag kollar brusnivån i de bilder jag tagit varierar bruset med mindre än 10 % mellan de olika bilderna. Det är en så liten skillnad att det med största sannolikhet är den slumpmässiga variationen på grund av fotonbruset. Så jag tvekar inte att säga att X-T2 är ISO-invariant.

3200 ISO. Så här ser alltså bilden ut utan någon som helst exponeringskompensation.

1600 ISO med ett stegs lättning i Camera Raw. Alla andra inställningar är exakt desamma. Om inte exakt likadan som den föregående bilden, så i alla fall väldigt snarlik.

800 ISO med två stegs lättning. Även här är bilden mycket snarlik bilden från 3200 ISO. Brusnivån är också mycket nära.

400 ISO med tre stegs lättning. Innan jag lättat denna bild börjar det bli svårt att se hu bilden ser ut. Den är riktigt, riktig mörk.

200 ISO med 4 stegs lättning. Denna bild är i princip svart. Men efter upplättningen är den ju väldigt nära 3200 ISO utseendet. Det mest imponerande är att brusnivån i en bild som är så kraftigt upplättad som denna är densamma.

Hur mäter jag då brusnivån? Genom att ta en serie bilder på samma sätt som jag har gjort här, det vill säga jag har tagit en bild på 3200 ISO och sedan ändrat ISO-inställningen till allt lägre värde. Här har jag använt en färgkarta.
När bilderna är konverterade gör jag en markering på ett svart fält i Photoshop. Sedan öppnar jag fönstret Histogram.

I histogramfönstret ställer jag om Kanal: till Luminiscens. Sedan läser jag av värdet vid Stdav (Standardavvikelse). Ju lägre värdet är, desto lägre är bruset.

Här det ju inte intressant med att få fram det lägsta bruset, utan mera att jag får så liten variation som möjligt mellan de olika bilderna. Och det är alltså detta värde som varierar med mindre än 10% mellan de olika exponeringarna.

Och nu har jag inte justerat exponeringen på någon av bilderna. Detta är alltså samma bild som du såg först i den föregående serien, det vill säga bilden tagen på 3200 ISO.

Och för att inte bli allt för tjatig så får du nu nöja dig med 200 ISO-bilden, som alltså blir 4 stegs underexponerad. Men nu har jag alltså inte kompenserat exponeringsinställningen i råkonverteraren. Den är bra mörk, eller hur?

Lightroom/Camera Raw eller CaptureOne

Adobes produkter har ju fått ett dåligt rykte över hur de hanterar filer från Fujifilms kameror. Det är framförallt de maskformiga trådar som uppstår i bilden som förorsakat detta. Framförallt beror detta på hur man skärper bilderna.

Bilden är skärpt med en inställning på mängden på 30, radien 0,7 och detalj på 90. Bilden visas vid 200% för att skillnaderna mellan denna och följande bild ska bli mer synliga.

Den enda skillnaden mot den föregående bilden är att mängden ökats till 100. Här kan man se de »maskar« som gjort att många avråder från Lightroom. Klicka på bilderna för att se dem i 100%

Ännu tydligare skulle dessa maskar blivit om jag dragit ner Detalj till lägre värden. Så det grundläggande tricket för att undvika maskarna är att dra upp Detalj på höga nivåer. Då får man den typ av skärpning som kallas dekonvulution. Sedan granskar jag bilden vid 200% förhandsvisning och drar upp mängden till dess att jag fått en lagom skärpning.
Vid enstaka tillfällen räcker skärpningen i Lightroom inte till. Jag har hittat en plug-in till Photoshop som gör ett bättre jobb att skärpa RAF-bilderna utan dessa artefakter, Focus Magic. Då börjar jag med att ställa ner mängden i Lightroom till noll och sedan exporterar jag ut bilden till Photoshop med kommandot Redigera i Photoshop (⌘/ctrl + E). Där kan jag skärpa bilden med de inställningar som denna plug-in ger. När jag sparar bilden öppnas den åter i Lightroom.

Du kan klicka på bilden för att få upp den i 100% visning

Finns det några andra skillnader mellan de två programmen? När jag öppnar bilden i respektive program är ju färgerna mer som jag vill ha dem i CaptureOne. Men efter att ha justerat inställningarna så att jag får exakt de färger jag är ute efter, tycker jag skillnaderna är obetydliga.
Men så finns de olika filmsimuleringarna i Lightroom/Camera Raw. De ger en möjlighet att variera bildens utseende i stor utsträckning. Det är också svårt att, med hjälp av inställningarna i programmet, få fram samma utgångspunkt för vidare bearbetning. Det blir ett stort plus för Adobes råkonverterare.
En skillnad finns dock i mörka bilder med struktur i. I Exponeringsfliken finns under gruppen Klarhet, kommandot Struktur som lyfter fram strukturer i mörka partier på ett sätt som jag har svårt att få fram i Lightroom.

Struktur är inställd på 0

Och här på 50.

I äldre versioner av CaptureOne hade jag svårt att skärpa bilderna på ett bra sätt. Nu, i CO 10 och CO 11, har det tillkommit flera avancerade möjligheter (kanske också i tidigare versioner, men det är de jag testat). Funktioner som Halo Reducering, Struktur och Diffraktion korrigering gör det möjligt att optimera en bilds skärpa. Men det är lätt att gå vilse i de olika möjligheterna som dessa verktyg erbjuder. Håll koll på bilden så att du inte överskärper i detta läge. Tänk på att det är en grundskärpa du gör. Bilden ska ju sedan skärpas för skärmen, utskriften eller trycket.
Så vilken råkonverterare ska man välja? Har du inte valt någon än så länge är min rekommendation CaptureOne. Men skillnaden mellan den och Lightroom/CameraRaw blir mindre och mindre för varje uppdatering. Så är du van vid arbetsflödet i något av dessa program kan det vara jobbigt att lära sig ett nytt program, särskilt ett så komplext som CaptureOne.
Hur är det då med alla andra, nya program? Det är sådana program som ON1 Photo Raw, Skylum Luminar, och Topaz Studio. Jag är lite tveksam till dessa i detta skede. Inte för att de är dåliga, tvärtom. Men vilka av dessa program finns kvar på sikt? Vissa av dem underhålls ju av en enda person. Andra underhålls ju av större team, men jag har ändå varit med att program som ser ut att vara stabila, väl utvecklade program, läggs ner och mina filer måste renderas om. Så jag avvaktar gärna några år för att se hur de utvecklas.

Autofokus
Jag tog bilder idag med mitt Zeiss 50 mm f/2,8, både med X-T2 och med X-H1. Vilken skillnad det var. Nu var det visserligen en knepig fotograferingssituation med starkt motljus. Men där X-H1:an satte fokus direkt, sökte X-T2 efter fokus under flera sekunder. När jag kontrollerade instöllningar var det flera som skilde sig åt. När jag lyckades matcha alla inställningar var det något bättre, men fortfarande var det skillnad. Sedan gjorde jag uppdateringen till fasta programvaran 4.2, men fortfarande var det en markant skillnad mellan min Zeiss-glugg och Fujifilms originalobjektiv. Tyvärr, jag gillar verkligen Zeiss-objektivet för övrigt.
Med min XF 23 mm f/1,4 eller zoomen 16-55 mm f/2,8 blev skillnaden mellan de två kamerorna betydligt mindre, men fortfarande var X-H1 klart snabbare. Jag hoppas, i och med lanseringen av en X-T3 att den får en mer distinkt AF. Och nu verkar det som om min önskan är fullfylld i och med lanseringen av X-T3.
Men det hjälper mycket om du ser till att justera autofokusen till de optimala inställningarna. Fujifilm erbjuder en hel del olika kombinationer och inställningar för att få optimal AF-funktion för rörliga objekt. Jag har testat några olika inställningar för rörliga objekt. Ratten på kamerans vänstra framsida ska naturligtvis stå på C-läget. Sätt Autofokus på Bred spårning och välj sedan en av de anpassade inställningar som passar bäst för din fotograferingssituation. Alternativt sätter du den på ALLA.Tryck sedan in joysticken rakt in. Sedan kan du växla lägen genom att vrida på den bakre inställningsratten. Snabbt om du fotograferar motiv som växlar karaktär.

Med små bilder försöker Fujifilm visa vilka parametrar som bör ändras.

X-H1 har under menyn AF-C Anpassad Inställningar tre parametrar som kan ändras: Spårningskänslighet, Hastighet Spårningskänslighet och Zonområde Växlar. Det finns 5 förhandsdefinierade lägen plus ett läge som användaren själv kan anpassa ocn spara.
De har också en rätt enkel beskrivning när vilken av de 5 lägen ska användas.

IBIS
En skillnad mellan X-T2 och X-H1 är att man i det större kamerahuset haft det enklare att integrera IBIS, det vill säga en skakningsreducering. Fujifilm utlovar 5-5,5 stegs reducering av skakningsoskärpa. Så om jag kan handhålla ner till 1/60 sek med till exempel X-T2, ska jag få skarpa bilder ner till 1/2 sek med X-H1.
Jag testade detta med X-H1 och den stora zoomen 16-55 mm. Den var inställd på 55 mm brännvidd, i småbildsekvivalenta termer en brännvidd på 82,5 mm.

Här är bilden tagen på en trettondels sek, skärpan är fortfarande OK.

Denna bild är tagen på en tredjedels sek. Tycker fortfarande skärpan håller.

Men nu spricker det. Bilden är tagen på en halv sek.

Hur fungerar det med X-T2, som inte har IBIS? Att det gör skillnad är det inget tvivel om. Med min Zeiss 50 mm klarar jag av att handhålla 1/30 sek. Men när jag var nere på tider på 1/13 sek, som jag klarade av att få en hyfsat skarp bild på X-H1, då sprack det.

X-T2 med Zeiss 50 mm f/2,8 på en trettondels sek.

Så att IBIS gör nytta är det inget tvivel på. Det hade varit en dröm att ha när jag fotograferade ute på Ultrahuset under 80-talet. Där bestod belysningen på scenen av två koltrådslampor. Med Tri-X pressad till 1600 ISO lyckades jag få någorlunda exponerade negativ på 1/4 sek och f/2. Men vad hjälpte det när de som stod på scenen inte stod stilla 😉 Med digitala kameror skulle jag kunnat gå upp till 6400 ISO utan problem och hamnat på 1/30 sek och f/1,4.

Bluetooth och Wi-Fi
Min erfarenheter av att överföra bilder till min telefon eller läsplatta har varit väldigt blandat tidigare, nej, egentligen väldigt negativ. De kameror jag testat har haft krångliga gränssnitt, tappat kontakten mellan kameran och enhet hela tiden och varit långsamma.
Kameran gav mig två val, Bluetooth eller Wi-Fi. Trots att Bluetooth är ett såpass mycket långsammare överförngsprotokoll valde jag detta. Bluetooth används bara som ett sätt att skapa kontakt mellan den enhet jag vill överföra bilderna till. Sedan går kameran över till att skicka bilderna med Wi-Fi.
Men när jag började testa denna kamera och direkt möttes av ett meddelande av att den behövde uppdatera firmware, trots att jag nyligen uppdaterat kameran till firmversion v4.2, då blev jag inte så överraskad. Väntade rätt länge, men ingenting hände. Så jag stängde av kameran och tänkte att det kommer inte fungera. Efter någon timme, när jag jobbat med något annat, slog jag på min läsplatta och där fanns mina jpeg-filer till min överraskning.
För att det ska fungera måste jag gå in och byta nätverk till kamerans nätverk under mina WiFi-inställningar. Efter ett bra tags väntan dyker kameran upp.Sedan tillbaka till Fujifilms app och nu kan jag markera de filer jag vill överföra. Lite omständligt, men det fungerar.

Focus Stacking

Phototshop skar masker där bilder är skarpast.

Många tror att fokusbracketing är bara användbart för makrofotografering och naturligtvis är det väldigt smidigt att bygga upp en bild med ett större skärpedjup på till exempel en insekt. Men det är användbart i flera andra sammanhang. Vill du ta en bild med ett föremål i förgrunden och sedan ha skärpa ända till oändligt är det nästan en nödvändighet. Att bara blända ner till f/16 eller f/22 räcker inte. Dessutom tappar bilden en hel del skärpa genom diffraktionen.
Bättre att ta den på f/8 och lägga samman ett antal bilder. Genom att kameran kan ta en så snabbt sekvens går det att fotografera på fri hand, men ett stativ gör det hela enklare. Kom ihåg att ta bilden på manuell exponering. Fokusera på det närmaste objektet som ska ligga i fokus.
När du korrigerat dina råfiler i din råkonverterare exporterar du dem som lager till Photoshop. För att få bilderna att passa samman går du till Redigera > Justera lager automatiskt. Efter detta steg går du till Redigera > Blanda lager automatiskt. Du kommer få en mask på varje lager. Denna mask ska ha isolerat den skarpaste partierna i det lagret.

Varje lager får en mask som isolerar de delar i detta lager som är skarp.

Är du nu nöjd med utseendet, slå samman alla dina lager och beskär bilden. Om inte, gör om den till ett smart objekt (Filter > Konvertera till Smart objekt) innan du slår samman lagren. Detta smarta objekt kan du sedan öppna i Camera Raw (Filter > Camera Raw-filter) och justera kontrast, färg med mera.
När du är klar med dessa justeringar, beskär bilden och slå samman bilden till ett bakgrundslager (Lager > Gör till ett bakgrundslager).

Det är lite av en chansning om hur många exponeringar som krävs för att täcka in ett objekt. Ett landskap är enkelt, sätt bildantalet till 25 eller en annan, absolut för hög siffra. När kameran är fokuserad på oändligt avstånd upphör den att ta bilder. Hur stort avståndet ska vara mellan varje exponering är svårare att veta. Testa ett par gånger på sådana fotograferingssituationer som är vanliga för dig.
För makromotiv är det svårare. Du är mer elller mindre hänvisad till att testa och testa igen. Håller du på mycket med makro kommer du också snabbt underfund med att Photoshop ofta inte räcker till. Här finns mera avancerade program, som Helicon Focus eller Zerene Stacker
Ett gratisprogram som är populärt i astrokretsar är RegiStax. Denna länk leder fram till en film som bland annat beskriver hur detta program fungerar. RegiStax.
Som du förstår är det nu inte frågan om att få ett större skärpedjup, men att få bättre skärpa. Genom att lägga samman 10, 15 eller flera bilder föprbättras skärpan och bruset reduceras kraftigt. Jag har inte testat det, men de som sysslar med att fotografera natthimlen gillar det.
Fokusstackning finns i flera kameror. På de mest avancerade kan man först fokusera på det närmsta avståndet, sedan på det avstånd som ligger längst bort. Därefter räknar kameran ut hur stort avstånd mellan varje bild som krävs och hur många exponeringar som behövs totalt. Det är något som jag ser fram emot även i framtida version av X-H1. För fokusstackning är något som är användbart, inte bara vid extrema makrofotograferingar, utan också till exempel vid landskapsfotografi, arkitekturfoto med mera.

Panoramafotografering
Att skapa panoramor har blivit väldigt enkelt, åtminstone om man ska göra horisontella panoramor. På X-H1 ställer du in kameran på det speciella panoramaläget på den vänstra inställningsratten. Kontrollera exponering och ställ in kameran för manuell exponering, så att alla bilder blir lika ljusa. Svep sedan kameran åt höger i lagom takt. Och här kommer den enda svåra punkten. Sveper du kameran för snabbt eller långsamt får du en varning att du måste minska eller öka hastigheten. Det tar ett par pass för att få in lagom fart på kameran. Efter det att du hittat fram till rätt hastighet genererar kameran en jpg-fil.
Vill du bestämma hur långt ditt panorama ska vara så skjuter du väljarspaken åt vänster. På skärmen dyker det en möjlighet att välja detta. Klicka sedan bara på knappen Menu/OK.
Kamera genererar sedan en jpg-fil av alla dessa delbilder som den tar under svepet. Har du bara rört kameran horisontellt under fotograferingen blir JPEG:n riktigt bra.
Men jag skulle vilja ha ut ett antal råfiler, som jag sedan kan sy samman, antingen i Photoshop eller ett mer specialiserat program. Missar jag något eller är det så dumt?
Det bästa program jag känner till är PTGui. Möjligheterna att skapa fantastiska panoramor är nästan gränslösa med detta program. Men då kan man inte börja med en sammanslagen jpeg, så detta var en besvikelse.

Stor eller liten kamera
En av fördelarna med Fujifilm är att du kan få en liten, smidig kamera eller en stor, avancerad kamera för till exempel sport- eller djurfotografi. X-H1 må vara den största kamerahuset de har, men sätter du på en 35 mm f/2 eller en 23 mm f/2 blir den rätt ordentligt kompakt. Visst, det finns mer kompakta kameror i Fujifilms sortiment, men att de här små, kompakta objektiven gör stor skillnad finns det ingen tvekan om.
Blir kvaliteten lidande på det kompakta formatet? Nu har jag inte gjort några mer avancerade tester. Men de bilder jag tagit har en riktigt god skärpa.
Här ser du hela bilden.Jämför man detta objektiv med det andra objektivet jag testar, 16–55 mm f/2,8, så är storleksskillnaden gigantisk. Men skärpemässigt så ser jag inga större skillnader. Noggrann fokusering och se till att du håller stadigt i kameran är väl så viktiga parametrar. Upplösningen på dagens kameror är så mycket högre, så gamla regler gäller inte längre. Om du inte har vibrationsreducerande objektiv eller kamerahus så skulle jag ändra den gamla regeln om att den längsta tiden man kan handhålla skulle vara 1/brännvidden, det vill säga har du en 50 mm på kameran skulle längsta tiden vara 1/50 sek. Ändra den till 1/ x brännvidden för att få kritisk skärpa. Naturligtvis blir det annorlunda om du har ett vibrationsdämpande system.

Sammanfattning so
Nu har Fujifilm introducerat X-T3. Med en förbättrad AF blir det kameran som jag väljer. Storleken spelar roll för mig. Video-funktionerna i X-T3 har också fått ett lyft, vilket gör den kameran till en riktig videomaskin. Den kommande X-H2 måste bli en av de mest avancerade APS-C kamerorna.

Läs mer…