Sommaren 2005 flyttade Anna Clarén till Småland för att arbeta som lärare på Fotoskolan i Gamleby. Samtidigt befann hon sig i ett tillstånd av omvälvning och förvirring. Hon fotograferade sin omgivning med en Hasselbladkamera, och resultatet blev omkring 60 bilder som samlades i boken Holding, vinnare av Svenska Fotobokspriset 2006.

Hennes motivvärld bestod av familj, relationer, hud, åldrande kroppar, nakna kroppar och mardrömmar. Bilderna ser ut som om de håller på att lösas upp, det mesta är outtalat och allt känns drömlikt. Vissa bilder är mörka, men nästan alla motiv är badade i ett cyanblått skimmer – ett ljus som är både vackert och obehagligt. Kameran riktas mot det egna livet. Allt vi ser är välbekant, men bilderna är instabila och man förstår att det handlar om en inre kris. Samtidigt är det inte en personlig berättelse, utan snarare en skildring av hur det kan kännas när allting faller samman.

Att hålla ihop livet

Titeln Holding är ett begrepp inom utvecklingspsykologin och innebär att en annan person ”håller ihop” ens upplevelse när man själv inte förmår göra det. Som en förälder som inte bara bär ett nyfött barn, utan också ”håller ihop världen” åt barnet. Begreppet myntades av den brittiske psykoanalytikern Donald Winnicott. Kanske blev själva boken och fotograferandet ett sätt att hålla ihop tillvaron.

Boken uppmärksammades även 2014 i Martin Parrs och Gerry Badgers The Photobook: A History (vol. III).

Vardagens skönhet

20 år har gått och med många böcker och utställningar bakom sig tar hon fortfarande sitt eget liv som utgångspunkt och riktar kameran mot sin närmaste familj och verkligheten omkring henne.

I boken Need to be needed (2023) finns ett fotografi som säger mycket om Anna Claréns konstnärskap. Vi ser ett växthus i en mörk trädgård. Ett staket syns i förgrunden och en gatlykta långt bak i bilden lyser upp det lilla, tomma växthuset. Bilden är troligen tagen i förorten Bålsta där hon bor. Ett nästan heligt ljus faller över det anspråkslösa motivet.

När hon får frågan om växthuset svarar hon att hon i vardagen har svårt att hitta tid för existentiella frågor, men att hon ”måste kunna se skönheten i den här vardagen. När jag inte kan det blir jag arg. Det finns en drivkraft i den pressade vardagen. Som det tomma växthuset: det är mitt jobb att göra det heligt!”