Sveriges fotografiska värld expanderade snabbt under 1860-talet. Antalet fotografer mångdubblades och fotonäringen fick sitt stora genombrott. Den främsta orsaken var de omåttligt populära så kallade visitkorten som för en hygglig penning såldes per dussin.

Den första kommersiellt användbara fototekniken, daguerreotypin från 1839, hade resulterat i en unik bild på en särskilt preparerad och ljuskänslig kopparplåt. I praktiken förekom inte kopior och daguerreotypin skulle på sikt visa sig bli en teknisk återvändsgränd. 

I början av 1850-talet utvecklades istället en ny och revolutionerande typ av fototeknik i Frankrike, glasnegativ och papperskopior. Till skillnad mot de unika daguerreotyperna kunde negativen mångfaldigas i ett önskat antal kopior. De monterades på styv kartong i formatet 6×9 centimeter, såldes per dussin och kallades visitkort.

Den våta plåten

Under senare delen av årtiondet introducerades den så kallade våtplåtsmetoden även i Sverige. Den öppnade helt nya affärsmöjligheter för landets dittills lilla grupp av yrkesfotografer. Tekniken kom på de flesta sätt att förändra svensk fotografi under 1860-talet.

Med sina 140 000 invånare och stora finansiella resurser ledde Stockholm utvecklingen. Ett skäl var behovet av kapital för att inrätta ett stort antal nya dagsljusateljéer.

Dessa ateljéer byggdes högst upp på vindarna i stadens centralt belägna fastigheter, försågs med stora vägg- och takfönster liksom ett anslutande mörkrum och ett ombonat entrérum för kunderna.  

För att undvika direkt infallande solstrålar riktades de stora glasytorna mot norr. Ett mjukt dagsljus eftersträvades så att de porträtterade framstod i en så god dager som möjligt.

Till att börja med placerades kunderna framför en slät fond och gärna invid en stödjande möbel med tanke på de långa exponeringstiderna. Senare försågs ateljéerna med olika typer av rekvisita hämtade från teaterns värld, exempelvis målade fonder och tunga draperier.

Fotonäringens expansion

Framför allt var det de mycket populära visitkorten som utvecklade branschen. År 1855 hade Stockholm enbart ett par tre ateljéer. Fram till 1860 hade de ökat till ett knappt tjugotal. Men under de fyra följande åren steg antalet dramatiskt och 1864 noterades inte mindre än sextio ateljéer, det största antalet någonsin i huvudstaden.

Föga överraskande handlade det om en optimistisk överetablering med efterföljande konkurser. Framöver stabiliserades dock marknaden och under ett par årtionden betjänades den växande stadens befolkning av ett fyrtiotal ateljéer.

Det startades parallellt allt fler ateljéer runt om i landet, exempelvis i fotograftäta Malmö och Göteborg men även i en rad medelstora städer. På en del håll i landsorten, och till skillnad från de större städerna, började så småningom också mindre och friliggande ateljéer uppföras.

Samtidigt gav förbättrad teknik både effektivare arbetsmetoder och lägre priser. Från att ha varit en exklusiv näringsgren blev fotografin populär inom allt bredare befolkningslager. Även för mindre bemedlade blev det nu möjligt att besöka en fotoateljé och för första gången bli porträtterad. 

Läs mer i ”Stora boken om familjebilder” av Björn Axel Johansson.