Jag minns hur lycklig jag blev när jag gick in på Arvida Byströms hemsida för första gången och den var fullpepprad med bling-bling-estetik: rörliga små fåniga GIF-animationer, sådana som var populära i internets barndom på 1990-talet. Här fanns alltså en ung fotograf i vardande som stod mitt i sociala medier och den nya teknologin, och som lekte fram bilder i sitt flickrum. En konstnär som dessutom lite nostalgiskt refererade bakåt till hur internet en gång var.   

Arvida Byström använde en medvetet gullig estetik för att visa det som anses äckligt eller privat, det flickiga användes som ett subversivt grepp. There will be blood! handlade om menstruation, och jag minns särskilt en bild på en ung välklädd kvinna som sitter på ett café med blodet rinnande utefter benen. Blod och pastell och My Little Pony.  

Narcissism eller utforskande

Under samma tid som Arvida Byström började skapa sig ett namn förekom olika tongångar kring den unga generationens narcissism, där en del klagade den unga generationen som ställde sig själva framför kameran. Men där de såg narcissism såg jag lek och utforskande.  

Att fotografera är ett sätt att internalisera och omförhandla andras blickar. Och i Arvida Byströms värld var den manliga blicken borta: här är det flickan som ser sig själv och som tar kontroll. Digital självrepresentation som leks fram.  Performativt, medialt, medvetet. Självbilden som experiment. I hennes tidiga verk var bilderna inte heller stabila, de fanns ”där ute” och hittade nya sammanhang: allt i ett föränderligt flöde.

Internets sociala och estetiska logik

Arvida Byström kom gradvis att bli en representant för en generation som formar sin identitet, sitt uttryck och sitt inflytande på huvudsakligen bildbaserade sociala plattformar. Hennes tidiga förståelse av internet och dess estetiska och kommunikativa potential ledde till en konstnärlig praktik, och hon blev allt skickligare i att dekonstruera och teoretisera dess språk. Att den nya informationsteknologin omformar vår syn på oss själva, det visade hon oss tidigt.  

När hon i början av 2026 ställde ut Soft Composition på Gallery Steinsland Berliner i Stockholm handlade det om sexdockor och AI. Men det centrala i Byströms arbete är fortfarande inte ett strukturellt exploaterande av kvinnokroppen, utan den sociala och estetiska logik som råder på internet – och de täta sammankopplingarna som råder mellan intimitet, AI-teknologi och kommersialism.