Ela Polkowska tar mod till sig och knackar på dörren till det fallfärdiga huset i utkanterna av den lilla byn i östra Polen. Huset känner hon väl till eftersom hennes farmor och farfar tidigare bott i byn, och det är ett hus som länge fascinerat henne. Inte bara huset, utan främst familjen i sig, som verkar leva i ett ständigt kaos och i en alltid pågående oreda, omgivna av saker i olika grader av trasigt skick. Saker och ting som dessutom konstant byter plats, i ett slags ständigt pågående oorganiserad omorganisation.

Någon öppnar? Dörren öppnas … och hon förklarar sitt ärende: att hon vill fotografera och dokumentera familjen under en lång tid, kanske upp till ett år. Till hennes förvåning säger familjen genast ja, de verkar inte det minsta oroade över hur de ska komma att framställas. De bryr sig helt enkelt inte nämnvärt. Om de visade någon reaktion så var det glädje över att någon visade intresse för deras liv.

Det är nu nästan tio år sedan Ela besökte familjen med sin kamera alltid redo. Och det är först nu hon känner att hon är redo att publicera bilderna i en bo. En bok som fick namnet Splinter.

– Jag behövde den tiden, dels för att få distans till bilderna och projektet som var så intensivt, dels för att hitta den röda tråden och kunna skapa en berättelse utifrån den. Bilderna har visats tidigare i utställningar, men nu ser jag dem i ett nytt ljus.

För drygt fyra år sedan lämnade Ela Polkowska Polen och bor nu i Göteborg, där hon nyligen tagit examen från HDK Valand. Att det blev just Göteborg beror till stor del på att Ela tidigare, under ett mentorsprogram för aspirerande fotografer, hade träffat fotografen och läraren  Annika von Hausswolff som talat gott om skolan.

Hon har under tiden märkt att den fotografiska traditionen och synen på bilder skiljer sig lite åt mellan Polen och Sverige. Det som dock är gemensamt är att det finns en stark dokumentär tradition i bägge länderna.

– Men i Sverige är ofta berättelsen eller storyn viktigare än den enstaka bilden, medan själva bilden har en stor symbolisk kraft i katolska länder som Polen, inte minst som religiös symbol. Även gatubilden och tempot skiljer sig åt.

– Om jag ser något intressant, något icke-perfekt, trasigt eller intressant i Polen kan jag gå hem och fundera och samtidigt veta att det ser likadant ut om jag kommer tillbaka med kameran om några dagar. I Sverige måste man ta tillvara på tillfället när man ser det, eftersom trasiga saker i gatubilden fixas till så snabbt här.

Foto Elis Hoffman

Ela Polkowska har tidigare arbetat bland annat med marknadsföring och content och bestämde sig relativt sent för att inrikta sig mot fotografi. Hon var över 30 år fyllda när hon plockade upp kameran.

– Jag har även studerat konsthistoria och särskilt intresserat mig för medeltida måleri. Jag har också arbetat på biograf i flera år och det var genom filmen jag hittade fotografi som mitt uttrycksmedel.

Det som nu resulterat i boken Splinter var alltså ett av Elas första seriösa fotoprojekt. Boken följer en liten familj, en man, en kvinna och deras dotter, i en kaotisk vardag i utkanten både av den lilla byn och i utkanten av samhället i stort.

– Historien utspelar sig i en liten by i Polen, men den skulle egentligen kunna vara var som helst där människor låter saker och ting ta över deras liv.

Vid huset, som också är ett småskaligt lantbruk med en modest potatisodling och några kor, ankor och kycklingar som gör hundar och katter sällskap, har en lada förvandlats till lager för alla saker familjen samlat på sig. Men egentligen handlar det inte om att samla i traditionell bemärkelse, utan snarare oförmågan att kunna slänga eller göra sig av med saker, oavsett om de fungerar eller ej och av andra skulle kunna betraktas som skräp.

När man bläddrar i boken är det också lätt att läsa in politiska aspekter, som att se boken som ett debattinlägg om fattigdom eller att leva i ett socialt utanförskap. Men det har aldrig varit Elas ursprungliga avsikt eller intention.

– Det hela började med en fascination för den här platsen, inget politiskt. Jag hade en, så här i efterhand kanske lite idealistisk, idé om att visa upp att alla kan leva på sitt sätt och inte vara som alla andra. Familjen levde heller inte i fattigdom, de hade alltid mat på bordet. Så att deras hus såg ut så här berodde på något annat. En oförmåga att skapa ordning i kaoset. Det var dock inte så att de helt hade gett upp. En gång när jag var där målade familjen några väggar vita, men eftersom de hade en vedkamin men ingen ventilation, var väggarna svarta redan nästa dag.

Att dokumentera och skapa konst av människor i samhällets utkant, både bildligt och bokstavligt, är inte etiskt helt okomplicerat.

– Att fotografera handlar ju ofta om att använda sig av andra människors liv i sitt eget skapande, så den etiska avvägningen måste alltid finnas där. Jag har varit noga med att inte på något sätt göra mig lustig över familjen och deras liv, utan bara visa hur det faktiskt är.

I stället upplevde Ela att familjen var genuint glada över att någon brydde sig om dem och deras vardag. Hennes besök gav också familjen högre status i den lilla byn.

– Huset var inte uppkopplat till gasnätet, så med jämna mellanrum var de tvungna att åka iväg och köpa nya gasoltuber. Tidigare hade kvinnan aldrig fått välja storlek eller form på gasoltuben själv, utan var tvungen att ta den som försäljaren gav henne. Men när jag följde med henne fick hon för första gången köpa den tub hon ville ha. Så familjen var stolt över att jag var med dem, det gjorde dem lite viktigare i byn.

I slutet av projektet tog Ela några porträtt av familjen, som ett tack för hjälpen och för att hon fått vara gäst och komma och gå i deras hus.

– De tittade inte ens på bilderna. Och de frågade aldrig någonsin om resultatet. Det viktiga för dem var att jag var där och visade intresse för dem, inte själva bilderna i sig.

Tekniskt är bilderna tagna på nära håll med blixt, vilket dels resulterar i klara, starka färger och skapar en känsla av beröring, där materialen lyfts fram, dels innebär det en närmast olycksbådande mörk bakgrund, i vilken man endast kan ana sig till vad som finns där bakom. Här råder också ett slags tidlöshet, som nästan inte på något sätt avslöjar att bilderna är tagna för tio år sedan.

– Jag vill visa att man kan hitta visuell rikedom även i de märkligaste av platser. Blixten gör färgerna mer levande och jag ville komma nära objekten. Jag ser världen som små utsnitt där man är nära. Med det här arbetssättet lyfts sakerna fram och den taktila känslan blir tydligare, jag vill att den som ser på bilderna ska kunna känna hur tygerna eller träet eller metallen känns.

Bilderna får också en förlängning i bokens omslag, som liksom resten av boken är föredömligt formgivet av Ania Nałęcka-Milach . Boken är klädd i röd sammetsimitation.

– Det är nästan metaforiskt. Tyget är färgrikt och ger ett närmast lyxigt intryck samtidigt som det är väldigt skört och ömtåligt. Jag har medvetet jobbat med att få fram att man som betraktare kan känna av alla material, komma nära tyget och träet.

Under arbetet upplevde Ela flera gånger ångest eller oroskänslor, att det kaosartade livet så småningom skulle resultera i en tragedi.

– I slutet av min vistelse dog plötsligt två av familjen kor oförklarligt en natt. En allvarlig bilolycka skedde, och till slut lämnade kvinnan också sin man och huset, helt spårlöst. Så på något sätt visade det sig att min oro var befogad, kaoset och oredan ledde till slut till katastrof.

Juryns motivering:

Det är kraften i de enskilda bilderna som gestaltar skönheten där vi inte trodde att den fanns. I det slitna och kaotiska vid samhällets utkanter fångar Polkowska spår av det mänskliga där ingenting är entydigt. Hon är en modig fotograf som ifrågasätter både sina egna och våra föreställningar. Splinter är en radikal bok som spränger blicken. Polkowska har en känsla för det taktila, man vill ta i boken, gå in i varje enskild bild. Men framför allt är detta en smocka i ansiktet. En bok som väcker frågor och inte lämnar någon oberörd.