År 1871 kom den lilla skriften ”Paris ruiner”, tryckt i Stockholm. Författare var en av 1800-talets ledande personer inom svensk fotografi – C. G. V. Carleman. Han berättade om de dramatiska händelser som samma år hade utspelats i den franska huvudstaden.

I maj hade de revolutionära kommunarderna kämpats ned av den franska centralregeringens soldater. Efter våldsamma gatustrider och tusentals döda var delar av staden förstörda. I sin skrift redogjorde Carleman för en del av dessa skeenden.

Men det ovanliga med Carlemans skrift var inte själva texten. Förvånansvärt nog innehöll den också tre tryckta fotografiska bilder. Fotografierna hade spjälkats upp i ett linjeraster på en zinkkliché avsedd för så kallat högtryck. Under varje fotografi angavs: ”Fotografisk gravyr efter Carlemans system”. Detta var något nytt.

Konstnärer kalkerade

Ända sedan daguerreotypins dagar på 1840-talet fanns det en önskan att mångfaldiga bilder. Ett sätt var att låta en konstnär kalkera daguerreotypen och förvandla den till en tryckbar tonlitografi som såldes i en begränsad upplaga.

Under senare delen av 1800-talet blev det vanligt att nyttja en annan metod, xylografi, även kallad trägravyr eller trästick. Också här utgjorde fotografiet enbart en förlaga vars motiv en skicklig yrkeskår stack och mejslade fram för hand. Resultatet blev en träkliché avsedd för högtryck.

Även de blysatta textspalterna var i högtryck. Det vill säga att bara den översta delen av bokstäverna, liksom trägravyrens upphöjda linjer, fick tryckfärg och kunde återges på papper. Det innebar också att både bild och text kunde infogas på samma sida vid bok- och tidningstryck.

Rastlöst experimenterande

Men ännu vid 1800-talets mitt hade ingen lyckats med att publicera originalfotografier i tryckta medier. Fotograf Carleman var en av dem som menade att dessa halvtonsoriginal kunde publiceras med fotomekaniska reproduktionsmetoder. Han ansåg att fotografier tillsammans med text skulle visa sig vara ”… den mäktigaste hävarmen för att höja mänsklighetens verkliga och universella kultur”.

Carleman var en mångkunnig, juristutbildad och berest man med internationella utblickar som, utöver ett stort fototekniskt intresse, även studerade vid Konsthögskolan i Stockholm. På 1850-talet drev han också flera porträttateljéer i huvudstaden och introducerade bland annat den kollodiumbaserade våtplåten i Sverige. Det rörde sig om glasnegativ som kunde kopieras i ett princip obegränsat antal pappersbilder, en teknik som på 1860-talet revolutionerade fotobranschen.

Parallellt experimenterade den rastlöst verksamme Carleman med metoder för att på optisk och kemisk väg förvandla fotografiska halvtonsoriginal till klichéer för bok-och tidningstryck. I slutet av årtiondet tyckte han sig ha nått sitt mål – ett linjeraster som återgav det svartvita fotografiets hela gråskala.

Detalj ur bilden ovan, med det särpräglade linjerastret.

Likformigt linjesystem

Idag är de tekniska detaljerna inte kända men i Fotografisk Tidskrift beskrev Carleman senare sin metod så här:”… den fotografiska bilden sönderdelades meddelst ett likformigt streck- eller punktsystem, som öfverfördes samtidigt med bilden och förvandlade denna sålunda, att den kom att bestå af finare och gröfre, närmare och fjärmare intill hvarandra belägna streck eller punkter, som bildade alla gradationerna från högsta dagern till djupaste skuggan.”

År 1871 offentliggjorde Carleman resultatet av sitt mångåriga utvecklingsarbete. Förutom i ”Paris ruiner” återfanns hans rastrerade fotografier bland annat i ”Nordisk Boktryckeri Tidning” och ”Ny Illustrerad Tidning”. Han reste även till Frankrike, England och Tyskland för att introducera sin metod – dock utan att väcka intresse för det som idag kan betraktas som en tidig form av fotografiska ”bildreportage”.

Av numera oklara skäl fullföljde aldrig Carleman sitt arbete. Det blev istället flera utländska innovatörer som senare fullbordade tekniken. Och i Sverige skulle det dröja ett par årtionden innan de första klichéanstalterna startades och försåg bok- och tidningsvärlden med tryckbara fotografiska halvtonsbilder.