Ett avlägset ljud som påminner om en tyst viskning eller som ett löv som rasslar i vinden – det är innebörden av det engelska ordet Susurrus, titeln på den norska fotografen Max Barels debutbok. När jag bläddrar genom boken följer ordet med i bakhuvudet, lite som en grundton. Kanske kan bilder påminna om ljud och fotografier upplevas som viskningar? Men hur ser sådana bilder ut?

Fotografierna i boken visar en mängd olika årstider, platser och situationer. Motiven inbegriper såväl romantiskt utåtblickande naturlandskap som nyfikna makrobilder av plastiga vardagsobjekt. Det är ett färgsprakande myller av texturer, ytor och tomma miljöer där små detaljer förvandlar det vardagliga till intresseväckande tablåer. En ensam ko på en grön äng får genom ett snävt utsnitt och disigt ljus en alldeles trolsk och sagolik ton. Men trots att många bilder föreställer vacker natur går boken intressant nog aldrig över till att bara bli naturromantisk. Lika nyfiken tycks Barels blick vara av ett träds rötter som av en industrimaskin i orangelackerad plåt.

Utan att ge svar på frågan om ljud går att översätta till bilder ger titeln Susurrus en möjlig ingång till hur Barels bildvärld kan uppfattas. Boken är fylld av bilder som, liksom ett bakgrundsljud, känns dämpade och avlägsna, bilder som appellerar till ett särskilt register av våra sinnen. Det är som om han noggrant har valt ut motiv som kan framkalla liknande reaktioner hos åskådaren – en svag ilning eller kittling i kroppen.

Fotografi: Max Barel
Text: Olivia McIntyre och Nina Strand
Design: Spine Studio
Förlag: Blackbook Publications, 2026.