På jobbet med Simon Mlangeni-Berg
Simon Mlangeni-Berg är ordförande för Fotoförfattarna och ledamot i SFF styrelse. Vi ställde några frågor.
Foto: Hendrik Zeitler
Vad gör du i bilden?
– I denna bild jobbar jag åt Fotoförfattarna. Jag och dåvarande ordförande Annika Thörn Legzdins går igenom körschemat till Fotobokspriset. Det är mycket som ska klaffa och många människor som är inblandade som ska göra rätt saker samtidigt för att ingen ska märka hur komplicerat pusslet egentligen är. I bilden är det bara några timmar kvar tills vi drar igång och vi gör en sista check i salongen.
Vad fick dig att engagera dig i Svenska Fotografers Förbund?
– När jag blev tillfrågad tyckte jag det vore bra med mitt perspektiv. Jag kommer från Boden, har tidigare bott i Gamleby i Småland och har mycket kontakt med unga fotografer. Jag har också erfarenhet av självpublicering och har organiserat många olika projekt, så jag räds inte den administrativa biten. Sen låter det lite förmätet, men jag tycker att det är ett ärofullt uppdrag och lite av en plikt när man blir tillfrågad, så jag skulle ha behövt en bra anledning för att tacka nej.
Berätta om din roll i styrelsen och vilka ansvarsområden du har?
– Jag är ordförande i Fotoförfattarna och ledamot i förbundsstyrelsen. Det innebär vitt skilda arbetsuppgifter. Vårt jobb är att stärka fotobokens roll, vilket betyder att vi samarbetar med flera verksamheter för att kunna erbjuda utställningar, stipendier, föreläsningar och informationsträffar. Samtidigt är en annan stor del kulturpolitiken, där jag är representant i Författarfonden och förhandlar biblioteksersättningen med Kulturdepartementet. Det är många olika saker som ska bollas samtidigt.
Vad tycker du är mest givande med att vara en del av styrelsen?
– Om jag bara fick välja en sak så är jag mån om nästa generation fotografer som gör entré i den här världen i detta nu. Det oroar mig att se vilket klimat de tvingas kliva in i och jag hoppas vi kan bädda för dem på bästa möjliga sätt. De är unga och drivna men har blivit fostrade i en tid när ingen tror på kulturens kraft, och där måste vi visa att den här världen fortfarande är värd att tro på. Men då måste politikerna göra sitt jobb och se till att det är möjligt också. Att jobbet är viktigt och faktiskt gör skillnad. Oavsett om det handlar om ett stipendium till en enskild fotograf, eller att vi lyckas höja biblioteksersättningen så har det en direkt positiv inverkan för svensk fotografi, det är det som gör att det är värt allt slit i slutändan.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Jag delar min tid mellan att vara ordförande för Fotoförfattarna, och lärare i fotografi på Gamleby Fotoskola. Det bästa är förstås att jag får göra något som både är roligt, och som jag tycker är viktigt. Samtidigt som jag lär mig mycket hela tiden. En av de saker jag är bortskämd med är alla personliga möten som jag får ta del av. Unga fotografers personliga processer, och att se dem utvecklas, men också där jag får prata mycket med medlemmar i förbundet som har mycket kunskap och som kan ge mig de perspektiv jag saknar, vilket är oumbärligt i det arbetet. Det är såklart också fantastiskt att få vara med och påverka kulturpolitiken, fundera kring remissvar, och försöka komma på nya sätt att lyfta fotografin och fotoboken.
