Fotoateljéernas värld i början av 1900-talet

NÄR DAGUERREOTYPIN introducerades i Sverige blev Stockholm centrum för den fotografiska utvecklingen. Senvintern 1841 startades landets första fotografiska affärsrörelse på Riddarhustorget och på sommaren inrättades den första porträttateljén på en bakgård i Klarakvarteren. Framöver blev porträtt den fotografiska näringens bas.
   Den nya medietekniken spreds över landet med resande daguerreotypister. Under några veckor öppnade de tillfälliga ateljéer under bar himmel eller på väderskyddade glasverandor. Resultatet blev skäligen enkla porträtt. Därefter reste fotografen vidare till nästa stad eller ort i sin jakt på kunder. Marknaden var svag med liten kundkrets och höga priser.
   Det dröjde ytterligare något årtionde innan fasta ateljéer etablerades i de större städerna. Övergången från daguerreotypi till den kollodiumbaserade tekniken med så kallad våtplåt hade förändrat situationen. Exempelvis var ett halvt dussin fotografer verksamma i Stockholm i slutet av 1850-talet och några medelstora städer fick också sina första ateljéer.
   Runt 1860 inleddes så en ny fas i svensk fotografi. På några få år startade ett sextiotal porträttateljéer i Stockholm. Staden räknade då omkring hundra tusen invånare vilket innebar att varje porträttateljé i genomsnitt betjänade ett par tusen invånare. Kundunderlaget visade sig vara alltför litet för en bärkraftig verksamhet och en del ateljéer slogs ut.
   Vid sekelskiftet 1900 hade stadens befolkning tredubblats. Samtidigt låg antalet ateljéer kvar på samma nivå som under 1860-talet. Men det gick nu fem tusen invånare på varje ateljé. Utbud och efterfrågan var i bättre balans, marknaden hade mognat. Det gällde inte bara huvudstaden utan också landets medelstora städer.

Hovfotograf Johannes Jaeger drev under årtionden en av Stockholms mest framgångsrika ateljéer. Den liknade en välkomnande salong i ett burget hem. Tekniken var diskret. Till höger skymtar den stora ateljékameran vars bälg täcks av den ljustäta duk fotografen använde vid fotograferingen. Högst upp till vänster tronar en byst av fransmannen Daguerre, allmänt ansedd som fotografins upphovsman. Under honom och runt väggarna löper en rad andra namn ur fotografins historia, bland dem Fox Talbot, Dallmeyer och Monckhoven. Bildkälla: Fotografisk Tidskrift 1890/N:o 2

DEN SNABBA uppbyggnaden av huvudstadens fotografiska näring hade krävt stora investeringar i både lokaler och teknik. Högt liggande dagsljusateljéer blev det normala i den täta stadsbebyggelsen. Många fastighetsägare förvandlade sina vindar till ateljéer med gott ljusinflöde. Ofta kombinerades ateljéerna med en bostad.
   De mest framgångsrika ateljéerna låg i Stockholms centrala delar. De var anpassade till stadens översta samhällsskikt, kretsarna kring kungahuset och de mer framgångsrika och förmögna invånarna. Enklare rörelser för folkmajoriteten fanns ofta på malmarna.
   På samma sätt som dåtidens konstnärsateljéer var tak- och väggfönstren orienterade mot norr för att ge en så mjuk och skugglös belysning som möjligt. Förutom vid fotografering nyttjades dagsljuset bland annat för kopiering och förstoring. Det innebar att årstidernas skiftande ljusförhållanden påverkade ateljéernas arbetskapacitet.
   På en del håll hade visserligen elektricitet börjat användas för kontaktkopiering men det dröjde innan konstbelysning blev vanlig vid fotografering. Det gällde särskilt utanför de större städerna där tillgången på el ofta var begränsad. Dessutom var dagsljus gratis.

PARALLELLT med utvecklingen i Stockholm stärktes fotografin även i övriga landet. I Göteborg fanns exempelvis ett femtontal ateljéer år 1900, i Malmö ett dussin medan antalet fotografiska rörelser i medelstora städer varierade mellan fem och sju ateljéer. Det gällde bland annat Luleå, Sundsvall, Gävle, Uppsala, Örebro, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Borås och Karlskrona.
   Städerna hade olika typer av ateljéer. I stadskärnorna fanns ofta fastigheter i flera våningar och liksom i de större städerna placerades ateljéerna högst upp för maximalt ljusinsläpp. Vindsateljéerna kunde kompletteras med en butik i gatuplanet. Där hämtade kunderna färdiga fotografier samtidigt som amatörfotografer erbjöds service.
   Vid den här tiden ökade antalet amatörfotografer, en växande kundkategori som gjorde att porträttateljéerna kunde vidga sitt traditionella utbud. Negativ framkallades och kopierades och över disk såldes fotoalbum, ny film, kameror och annan utrustning. Framöver blev den typen av verksamhet omfattande och särskilda så kallade fotografiska magasin startade i de större städerna.

Strax efter sekelskiftet 1900 öppnade David Sorbon sin ateljé i en nybyggd fastighet i Södertälje. I stället för tak- och väggfönster valde han den mer moderna varianten ”single slant” efter amerikansk modell. Den sluttande fönsterytan gav bra ljus, läckte mindre och var lättare att hålla snöfri. Det glasade partiet är omgivet av två fönsteröppningar för ateljéns övriga arbetsrum. Bara några hundra meter bort syns en konkurrerande ateljé av samma konstruktion och den användes ända in på 1960-talet. Foto: Björn Axel Johansson

   En annan form av stadsateljé var friliggande träbyggnader i ett plan. De förekom i städernas ytterområden men också på mindre orter. Ateljéerna placerades på öppna ytor med goda ljusförhållanden även vid marknivån. På samma sätt som övriga dagsljusateljéer orienterades de mot norr och hade ofta en bostadsdel.
   Kombinationen affärsrörelse och bostad var länge vanlig. Det gällde både affärsidkare och hantverkare. De var ett med sin profession. I fotografens fall handlade det om att vara nåbar vid alla tidpunkter oavsett årstid. Kunderna arbetade sex dagar i veckan och tio timmar om dagen med söndagen som enda fridag. Det ställde krav på de fotografiska rörelsernas tillgänglighet.

Nanny Ekströms ateljé i Vetlanda var typisk för en fotografisk verksamhet i ett mindre samhälle, en friliggande dagsljusateljé med vägg- och glastak kombinerad med bostad. Utöver att betjäna ortens befolkning på ett par tusen invånare stärkte hon inkomsterna med en filial i Virserum. Fotograf Ekström kom från Oskarshamn och efter att ha lärt sig yrket i Stockholm öppnade hon sin firma i Vetlanda. Bildkälla: Vetlanda museum

   En tredje ateljétyp fanns i medelstora städer. Det var träbyggnader i två våningar som exempelvis uppfördes i ett gott affärsläge utmed samhällets huvudgata. På övervåningen fanns ateljén med tillhörande mörkrum och arbetsutrymmen medan ateljéägaren hade sin bostad på nedervåningen.

En variant av en dagsljusateljé i ett mindre samhälle något årtionde efter sekelskiftet 1900. Den fotografiska rörelsen är inrymd på ovanvåningen i en äldre fastighet. Den enkla ateljén saknade takfönster och förlitade sig på ljuset från ett väggfönster. På fasaden sitter till höger det obligatoriska skyltskåpet, i allmänhet med nytagna porträtt som förbipasserande kunde betrakta och inte minst diskutera och skvallra om. Foto: Karl Holmér. Bildkälla: Virserums hembygdsförening

MAJORITETEN av Sveriges befolkning bodde dock inte i städer. Tvärtom. Av landets fem miljoner invånare levde ännu fyra miljoner på det som betecknades som landsbygd. Det fick till följd att städernas ateljéägare försökte utvidga kundkretsen och nå ut till människorna i omkringliggande trakter. En särskild kategori ateljéer växte fram under senare delen av 1800-talet – filialer.
   Filialsystemet omfattade även mycket små orter på rimligt avstånd från huvudateljén. Filialerna kunde ibland vara av mycket enkelt slag, skjulliknande byggnader som i princip bara skyddade mot vind och regn. I de flesta fall ägnades dock pengar och kraft åt att etablera en representativ rörelse med ett väl fungerande ateljéutrymme, värmande kamin och möjlighet att övernatta.

De ofta enkla filialerna skiljde sig på fler sätt från tätorternas större huvudateljéer. Här ett exempel i en mindre sydsvensk stad. Byggnaden var placerad utmed samhällets viktigaste gata. Den bestod av ateljé, fotografens bostad liksom källare- och vindsutrymmen. Till höger entrédörren med bakomliggande korridor in till väntrummet. Det traditionella och ofta problematiska takfönstret saknas och fotografen fick förlita sig på ljuset från det stora väggfönstret. Till vänster arbetsfönster för retusch, kontaktkopiering och annat efterarbete. Invid gaveln längst till vänster fönstret in till ett av bostadens rum.

Gatuplanet med väntrum, ateljé, mörkrum och bostad med kök och två rum. I mörkrummet fanns en liten ljusglugg med färgat glas som arbetsbelysning. Elektricitet användes inte. I väntrummet togs kunderna emot, skrevs in i liggaren och de ekonomiska spörsmålen klarades av. Vintertid värmdes fastigheten upp av kökets spis och tre kakelugnar i väntrummet och fotografens bostad. I ateljén stod också en järnkamin där de nödvändiga fotografiska vätskorna värmdes. Ibland var kylan så stark att arbetsdagen började med att isen i vattenspannen fick hackas sönder.

   Filialerna höll vanligtvis öppet under sommarhalvåret. Beroende bland annat på avstånd och transportsätt arbetade fotograferna bestämda dagar eller veckor. Det förekom också att ateljéerna öppnades i samband med marknadsdagar.
   En del fotografer tycks också ha nyttjat filialerna för att själva få miljöombyte och omväxling i arbetslivet. I andra fall skickades ett ateljébiträde iväg som fick ansvara för både fotografering och övriga arbetsmoment inklusive den affärsmässiga delen.
   Förutom på småorter i folkrika bygder startade fotograferna också filialrörelser på platser med en särskild kundkrets, bland annat brunnsorter, militära övningsfält och nöjesparker. I till exempel Söderköping, Sätra, Ronneby, Kristdala och vid andra hälsobrunnar drevs filialerna under somrarna med sikte på hyggligt välbeställda gäster.
   Över hela landet genomfördes också militära mönstringar och övningar, exempelvis på Revinge hed, Ränneslätt, Malmslätt och Hultsfreds läger. Det rörde sig om tusentals indelta soldater, beväringar och officerare som på schemalagda tider övade i fält. Här kom filialerna väl till pass. Fotograferna erbjöd manskapet billiga ferrotyper på bleckplåt och mer påkostade fototekniker för officerskåren.      

FILIALSYSTEMET fick under årtionden stor betydelse för den fotografiska branschen. Den inventering som Albin Roosval, Fotografisk Tidskrifts redaktör, gjorde 1899 på uppdrag av Svenska Fotografernas Förbund tydde på att det fanns över hundra filialer i landet.
   I de allra flesta fall drev fotograferna bara en filial medan andra kunde ha både två och tre små ateljéer. Ett par fotografer hade även fyra filialer vid sidan om sin huvudateljé.
   Av den matrikel som publicerades, ”Förteckning öfver Sveriges fotografer 1899”, framgick också att huvudateljéer med vidhängande filialer drevs i sammanlagt närmare fyra hundra städer och mindre samhällen från Pajala i norr till Trelleborg i söder.

/ Björn Axel Johansson

____________________________________________________________________   

Läs mer: ”Förteckning öfver Sveriges fotografer 1899” under redaktörskap av Albin Roosval [Svenska Fotografernas Förbund, 1899]

____________________________________________________________________

FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP

Artikelserie av Björn Axel Johansson om teknikskiften, händelser och personer med betydelse för utvecklingen av svensk fotografi. Läs mer.