Det här är mitt första nummer som chefredaktör medan Jenny Morelli utbildar sig till trädgårdsmästare. När en kompis fick höra om mitt nya uppdrag kom den självklara frågan direkt: ”Så, vilken är världens bästa bild? Du som ska vara expert nu.”
Frågan var till största delen på skämt, men jag började ändå tänka efter.
Jag hade kunnat säga något om man inte kan jämföra olika typer av fotografi och ”bäst” är subjektivt och så vidare. Eller så hade jag bara kunnat drämma till med Lunch atop a Skyscraper eller någon annan oklanderlig klassiker och gått vidare med livet. Men frågan gnagde i mig. Och tankarna vandrade tillbaka till en bild jag en gång sett i en blaskig brittisk tabloid.

En bild på artisten Nick Cave på scen tillsammans med modellen Kate Moss, vid en insamlingsgala för palestinska barnsjukhus, tagen 2010. Egentligen uppfyller bilden alla kriterier för ett dåligt fotografi, eller om man ska vara snäll, mediokert. Kompositionen är slafsigt slarvig, ljussättningen är, för att uttrycka det milt, ”osmickrande”. I bakgrunden hänger en grällt logobeprydd backdrop och inte ens den skickligaste detektiv kan hitta var skärpan egentligen ligger.

Men bilden får mig att stanna till, och den har följt med mig i snart 15 år. Det är något djupt mänskligt över den medelålders rocksångarens stånkande uttryck, där ansiktsmusklerna inte längre orkar kämpa mot gravitationen, den en gång så atletiska rocksparken som numera inte når över knät, de nötta, tunna herrstrumporna, det glesnande hårfästets tunna stripor. Den vanligtvis allvarsamme gothen visar dessutom en sällan skådad ”slipsen i pannan”-uppsluppenhet.

Och så Kate Moss, supermodellen vi sett perfekt poserande på så många bilder, här helt förlorad i stunden, festen, musiken.
Att jag själv varit ett stort fan av Nick Cave sedan jag såg honom äntra scenen i en konsertlokal i Hamburg 1987, klockan fyra på morgonen med en urdrucken ginflaska i handen, väger förstås in. Hade bildens huvudperson varit någon jag inte själv haft en relation till, hade jag knappast upptäckt alla de där små nyanserna.

Bilden är tagen av den brittiske fotografen Richard Young, som sedan han började arbeta 1974 varje dag och kväll plikttroget gett sig ut och fotograferat och dokumenterat. En sällan omsjungen hjälte som den där kvällen 2010 sannolikt hellre suttit hemma med en kopp te än stått vid ett ölklibbigt kravallstaket och beskådat Kate Moss tamburinkonster. För rättvisans skull ska nämnas att bilden inte är representativ för Youngs hela gärning. Han ligger också bakom en lång rad prisbelönta och ypperliga porträtt av främst artister och skådespelare.

Men han var där. Och han tog bilden. Det är egentligen allt som räknas. Om ingen tar även de mediokra bilderna har vi snart inga fotografier kvar. För det finns nämligen en extra dimension som gör bilden både ”bra” och ”viktig”. Den hade aldrig kunnat skapas med AI.
Inte ens den främste promptaren hade kunnat ge ett AI-program instruktioner att skapa denna halvt oskarpa, uselt ljussatta och synnerligen röriga bild. AI-programmen tränas på de vackra och perfekta bilderna, och skapar därefter liknande. Men det operfekta, röriga och gripande har AI, tack och lov, ännu väldigt svårt att skapa.