I går var det en sådan där fantastisk vårdag. Tillsammans med min dotter tog jag Djurgårdsfärjan till Skeppsholmen, den lilla Stockholms-ö där Moderna museet ligger. Det var många som kommit på samma idé och över relingen hängde många som fotograferade med fina, relativt avancerade, systemkameror. Flera riktade linsen mot Fotografiska som så vackert speglade sig i vattenytan. Utanför byggnaden ringlade kön lång, så som den gjort i snart två år. Fotografi är stort! Det är en ynnest att få vara med och uppleva detta fotografins segertåg.

För mig är fotografi är som poesi. Stilla, kortfattat, eftertänksamt och med utrymme för individuell tolkning eller koppling till egna livet. Vissa bilder kan man inte släppa. Vad det är som gör att de hänger kvar kan vara svårt att veta. Det bara är så. Kanske är det en bild som hängde över sängen hos mormor och som man legat och tittat på i timmar under barndomsåren. Eller en bild som man fängslades av på en utställning, så pass att man köpte affischen, vilken sedan fått hänga med från lägenhet till lägenhet.

Jag skall berätta om en sådan bild. Dog Looking at Board of Honor heter den.  Den ingår i serien The Russian Way av den finske fotografen Pentti Sammallahti. Bilden är från 1992 och är tagen i Kalevala i ryska Karelen.  En ensam hund står i snön och tittar på en stor utomhustavla med Lenin och ett antal, vad jag tror, lokala politiker.

 Jag har haft den i min ägo sedan 1994, då jag fick den av Sammallahti. För mig är denna bild starkt förknippad med SFF. Några vackra aprildagar reste jag tillsammans med en liten delegation från förbundet till Helsingfors för att träffa finska kolleger. Vi fullständigt åt, sov, levde och älskade fotografi under dessa dagar. En av kvällarna stötte vi på Pentti Sammallahti på en restaurang. Han hade med sig en mapp med bilder som han gav till oss. Vi fördelade bladen systerligt och broderligt. Dog Looking at Board of Honor blev min.

 För precis tio år sedan fick jag sedan en essäsamling av en vän. ”Fickor av motstånd” av John Berger, brittisk författare och konstteoretiker. Många känner säkert till honom genom Konsten att se från 1982 (About looking), en fotografiteoretisk ansats, som åtminstone har präglat mig väldigt starkt. I bokens första essä beskriver Berger just Sammallahtis ryska serie. Han äger flera av bilderna och beskriver vad han ser, så som bara han kan.

 ”…Vad är det då jag ser? Vi lever våra vardagliga liv i ständig kontakt med den uppsättning dagliga framträdanden som omger oss. Ibland är det bekanta saker, ibland något oväntat och nytt; men dessa framträdanden bekräftar oss alltid i våra liv. Också när de är hotfulla ……. Vad vi ser till vardags bekräftar oss” (Berger, 2001).

Det är då jag tittar på ”Dog Looking at Board of Honor” och tänker på hur mycket jag älskar fotografi.