Anita Björk – Fotografiska möten
Bernt-Ola Falck (foto och text)
Erland Josephson och Rune Jonsson (text)
Falcks Förlag

OM JAG VARIT redaktör på saligen avsomnade Månadsjournalen och skådespelerskan Anita Björk skulle porträtteras inför nypremiären på pjäsen Bildmakarna på Dramaten i regi av Ingmar Bergman (givetvis!), då skulle jag kunnat kalla in fotograf Bernt-Ola Falck för att ta bilderna. Han skulle diskret hålla sig i bakgrunden men ändå fixa så han fick Anita Björk och de andra att stanna upp inför hans kamera både på scenen och i några pauser under repetitionerna och komma tillbaka med välgjorda bilder i sv/v.

Inga avslöjande bilder, inget som visade nya eller oväntade sidor av huvudpersonen Anita Björk. Men gediget hantverk. Jag tror Anita Björk skulle tycka att hon blivit fint fångad av kameran, kanske rent av fråga om hon kunde få några kopior till familjealbumet.
Sånt är trevligt för trötta redaktörer. Men förhoppningsvis skulle jag inse att dessa bilder måste matchas av en text med mer substans och sälta, så jag skulle be tidningens bästa skribent Ulrika Knutson att vässa sin penna. Rejält.

Bernt-Ola Falck har gett sig själv i uppdrag att göra 12 sådana olika bildreportage, det kring pjäsen Bildmakarna är ett av dem. Anita Björk – Fotografiska möten kallar han sin bok. Det är besök i London där hon träffar en av sina döttrar, gästspel med Dramaten i New York, med nuvarande livskamraten på Dalarö, med barnbarn och annan dotter i Nacka, hemma i bostaden i Gamla Stan osv.
Visst – utmärka bilder. Några riktigt bra. Någon enstaka nästan lite oväntad. Anita Björk i solglasögon framför Brooklyn Bridge i New York – tuff som en åldrande rocksångerska.

Men dessa olika bildreportage samlade som bok är en problematisk produkt. Redan Bernt-Ola Falcks inledningstext andas en sirlig underdånighet inför att han fått denna möjlighet att porträttera sin idol. Hans dagboksartade anteckningar inför varje kapitel tillför inte mycket. Skådespelaren Erland Josephson har skrivit en välformulerad text på slutet som på en gång är en kommentar till några av bilderna och funderingar över skådespelaryrket (som Josephson skrivit om flera gånger tidigare). Rune Jonsson skriver några vänliga ord om den unge entusiastiske Bernt-Ola Falck han för länge sedan träffade på en fotoklubbskurs och berättar kort om hans karriär.

Jag ser på fotografierna igen. Boken är konventionellt men snyggt formgiven, trycket är alldeles utmärkt. Bilderna är tagna mellan 1998-2003. Anita Björk, född 1923, räknas som en av våra stora skådespelerskor. Hon åldras både som yrkesperson och privat med ett slags välbalanserad grace att döma av dessa bilder.
Hon har gjort massor av roller under en mer än femtio år lång karriär på Dramaten. Hon har medverkat i ett femtontal filmer, oräkneliga radiopjäser, varit med i teveteatern osv. Hon har barn med tre olika män, mest känt är kanske förhållandet med författaren Stig Dagerman. "Nu gläds hon över rollen som farmor och mormor till nio barnbarn", antecknar Falck. Under den polerade ytan hos denna vackra, djupt erfarna yrkeskvinna kan man ana konturerna av en annan berättelse, med dramatik och yrkesmässiga och privata konflikter.

I planet på väg till London berättar Anita Björk att hon tackat nej till ett bokförlag som vill göra en bok om hennes liv. "Det får mig att fundera på mitt eget projekt", skriver Falck.
Det gör man som läsare av hans bok också. Falck skulle behövt en turboladdad Knutsonska vid sin sida. Då hade detta kanske kunnat bli något mer än vackra fotografier, en smakfullt tillrättalagd bild, lämplig att sortera in i ett familjealbum man vill hålla fritt från konflikter.

DICK SCHYBERG