Existens 2003
Cirka 80 fotografer
Göteborgs Stad

Årets bild 2004
Cirka 60 fotografer
Årets bild-gruppen inom PFK

FÖRTROENDEFULLA ÖGONBLICK är sällsynta. Det förtroende som professionella dokumentärfotografer måste bygga upp innan det blir bra fotografi har redan gymnasieeleverna som fotograferat sin vardag i Existens, "en bildberättelse om nuet…". Många är mötena där de avbildade personerna vågar vara avslappnade och visar stor tillit till kameran, eller rättare till personen som håller i kameran. Och det beror förstås på att relationen mellan personerna framför och bakom kameran är trygg. Detta plus de unga fotografernas vilja att förmedla glädje och kärlek från invanda miljöer bär upp stora delar av bokens bildmaterial.

Existens är den andra volymen (av tre planerade) i en serie kallad Det nya dokumentära äventyret av gymnasieskolelever med fotoläraren Sven Lassbo från Munkebäcksgymnasiet i Göteborg som projektledare. Tänkvärda textbidrag om betydelse av fotografins minnesfunktioner av bland andra Hasse Persson, Said Belhaj, Göte Ask och Arne Johnsson ingår. Självaste kulturministern skriver avslutningsvis att boken är "ett dokument som speglar unga människors syn på sina liv och sin samtid…Där de med egna bilder och ord kan ge uttryck för det som vuxna inte alltid förstår."
Nu innehåller bilderna – i ett alltför grått tryck – inte direkt några överraskningar. Det gäller också inbjudna frilansfotografen Emma Larssons avslutande bildsvit om unga hemlösa i USA, även om den avviker från gymnasieungdomarnas mer oskuldsfulla motiv.

EN ANNAN ALLDELES nyutkommen bildantologi, Årets bild 2004, är inte förvånande ett kalejdoskop över världens elände. Det är motiv som vi matas med varje dag genom nyhetsmedierna. Sådan ser världen och därmed nyhetsrapporteringen ut, även om den här är gestaltad med hög teknisk svansföring och presenterad i kvalitetstryck mellan tjocka pärmar.

Fjolåret var i huvudsak Offrens år. Bilder på makthavare saknas; såvida inte även de är offer. I det perspektivet ter sig det obegripliga valet av Årets bild – den sista bilden på utrikesminister Anna Lindh skadad på bår – något mera logiskt. Hon följs av många sidor med andra gripande människoöden. Trots ambition att visa konsekvenser för enskilda individer blir de hjälplösa offer för krig, terror, våld, ålderdom, missbruk.

Till och med läsningen av de premierade reportagen om de som med olika handikapp lever normala liv riskerar att smittas och politiseras av denna underliggande människosyn. Juryn har haft goda ambitioner att visa dem som ser möjligheter istället för hinder, men genom att lyfta fram dem som hjältar blir de också undantagen som bekräftar regeln; det vill säga sådana individer förväntas egentligen bete sig som offer med hjälpbehov. Som avvikare blir de också fotogeniska motiv; samma utgångspunkt som inom dokumentärfotografin gjort succé med missbrukare, prostituerade och andra marginaliserade grupper.

I motsats till nyhetsbilderna finns i sportklasserna nästan inga fotografier från stora evenemang. Bland enstaka actionbilder saknas hjältarna; desto fler olyckor har gjort sig bra på bild. Men i reportagen från mer udda grenar som fäktning, hästpolo, rugby och bodybuilding finns utrymme för koncentrerade subjekt i idog träning som är vare sig hjältar eller offer.

Som så ofta i journalistiken har fotograferna tagit ett översiktssteg bakåt för att kunna göra en tydlig bild med mycket information; viktigt för avläsbarheten i konkurrensen på en tidningssida. Men det blir problematiskt och orättvist när bilderna tas ur sitt sammanhang och presenteras som enskilda utställningsfotografier i bokform. Kanske är det därför de mer lågmälda och avskalade fotografierna syns bäst i mängden.

Stark närvaro har många enskilda fotografier, till exempel Mattias Carlssons andraplacerade nyhetsbild från en barnbegravning som inte behöver några ord. Peter Åklundhs bild på en frisör väntande på kunder innehåller både tristess och dramatik, och Beatrice Lundborgs porträtt av en stolt estländsk krigsveteran är ruskigt bra. Paul Hansens snygga bilder från tullens vardag tillhör i sin enkelhet de mer informativa, liksom Sören Håkanlinds reportage från västra Alaska utan större åthävor skildrar livet i en eskimåby men ändå berättarmycket. Åsa Sjöströms färgstarka hästpolobilder intresserar liksom Stefan Borgius vackra och stillsamma fäktningsreportage från Ungern. För att nämna några.

Av alla avbildade personer i Årets bild 2004 är det ett fåtal som tittar i kameran. Det är intressant. Är det juryns norm för bra fotojournalistik? Är det en medveten hållning för fotograferna att markera sin närvaro som objektiv nyhetsförmedlare? Uttryck för en vilja att neutralt registrera och inte störa eller påverka situationen?
Men resultatet är också läsbart på annat sätt. Den bortvända blicken från alla världens nyhetsoffer visar kanske också att de trots nyhetsvärldens välvilliga ambitioner skiter i kameran – och fotografen – och världens uppmärksamhet.
Till boken hör en dvd-skiva med alla 3467 inskickade tävlingsbidrag. Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén har skrivit förordet och i ett efterord minns Svante Lidén, journalist på Aftonbladet, sin nyligen bortgångne fotografkollega Peter Knopp.

Helt visst är både Existens 2003 och Årets bild 2004 exempel på ett annat allt vanligare fenomen: stora sponsrade fotoantologier med dokumentära anspråk – bara därför att bilderna inte kommit till på "kommersiella" uppdrag? Argument som"kollektivt minne" och "historiska dokument" återfinns också i båda, liksom bägge gör anspråk på att "skapa större förståelse för vår samtid".
Kanske är det så. Någon given sanning om hur denna ser ut existerar ju inte, men de båda antologierna ger onekligen underlag för flera olika tolkningsmöjligheter.

MARIE NILSSON