För att – Because
Helena Påls (foto)
Michael Nilsson (text)
Journal

DET ÄR SOTIGT, lerigt och naket. Helena Påls bilder nästan smetar av sig av svärta när man bläddrar i hennes debutbok För att – Because.

Vi kastas handlöst in i en fotografisk utforskning av en emotionell värld med ett starkt personligt perspektiv. Påls berättar med sina bilder om en inre mänsklig resa där hon försöker frigöra sig från sina rädslor. Rädslor som stavas ensamhet, otillhörighet och sökande efter en ny identitet. Små fragment och platser presenteras med en ibland bombastisk bildsvärta. Bilderna pratar med stora bokstäver men lämnar ändå betraktaren kvar med en tomhetskänsla.

Påls använder sig av en estetik som känns daterad till 1980-talet. Som fotograf och kopist behärskar hon den fotografiska tekniken fullt ut. Trots det blir berättandet och beröringen i detta land av okanaliserade känslor som svämmar över bristfälligt. Det känns ungt. Ungt därför det är med en viss rädsla och tveksamhet som bilderna talar. En tveksamhet över var gränsen för det personliga och det konstruerade går.

Efter ett tag är det lätt att se inspirationskällorna och referenserna. Det är periodvis tydligt att Helena Påls inspirerats av Francesca Woodman; denna begåvade amerikanska fotograf som slutade sitt liv i väldigt unga år, men innan dess hann med att göra ett stort avtryck i fotohistorien med sina bilder som präglas av utsatthet och ensamhet i ödsliga rum.

Men Påls kan ännu inte balansera återhållsamhetens konst, som ofta behövs i denna genre så att vi inte dränks och översköljs av en överdriven smärtans estetik. Nu tyngs hennes bilder av melankoli, plåga och en självömkan som gör mig som betraktare illa till mods. Jag vill inte se Påls lida, jag vill förstå hennes smärta och inte bli delaktig och frossa i hennes plågsamma iscensatta tillstånd.

Att Helena Påls har varit assistent hos Anders Petersen känns också lätt igen i bildspråk och kopieringsförfarande. Han har alltid haft det goda omdömet att omge sig med duktiga kopister. Men tyvärr blir likheterna med hans motiv kring sårbarhet och utanförskap väl tydliga. Köttets lust och själens obotliga ensamhet kan ju berättas på fler sätt än så här.

Vi känner igen de obäddade sängarna, gråten, grå himlar och den svarta hundens vilda blick med tänderna som river och sargar. Plötsligt kommer jag att tänka på musikern Nick Cave som skrivit låten The Ship song där en av stroferna lyder: Come loose your dogs on me…and let your hair hang down. You are a little mystery to me, everytime you come around. För det är så hon lämnar oss betraktare.

Boken är vackert formgiven av Henrik Nygren och de 33 bilderna återges med ett utsökt tryck.

EVA BRANDT