Allt kommer att fixa sig
Martin Bogren
Egen utgivning

Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok
Fotografier av Karl Lärka 1916-1934
Modernista
Förord: Per Wirtén

Norrljus. Porträtt av jämtländska konstnärer
Fredrik Herrlander (foto)
Helena Östlund (text)
Egen utgivning

UNDER LEDNING AV etnologen Ola Bannbers skulle under sommaren 1919 rasblandningen i Finngruvans by i Dalarna kartläggas. I expeditionen befann sig en man, fotografen Karl Lärka, som porträtterade invånarna i byn medan vetenskapsmännen mätte kranielängder, käkben, kroppsdelar och jämförde fysionomier. Avsikten var att konstatera befolkningens karaktär. Detta uppdrag gjordes i en tid av het debatt om behovet av att inrätta ett rasbiologiskt institut.

Ola Bannbers var anhängare av vetenskapsmännen Gustaf Retzius och Herman Lundborgs teorier. Den förstnämnda var son till den internationellt välkände vetenskapsmannen Anders Retzius som hade klassificerat kranier i dolikocefala (långskalliga) och brakycefal (kortskalliga). De dolikocefala var aggressiva, företagsamma, initiativrika och strävade alltid framåt. De brakycefala däremot var konservativa, långsamma och drogs till familjeliv. Den första gruppen representerades av svenskar och andra nordeuropéer medan den andra grupper representerades av det slaviska folket.

Gustav Retzius hade tagit över faderns idéer och 1882 grundade han Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Den centrala uppgiften var under flera år skallmätningar, vilka bl. a. gjordes på 45 000 värnpliktiga. Resultatet publicerades 1902 med påpekandet att Sverige hade "världens renaste germanska gren".

Argumentationen för att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut var att samla material om befolkningen i Sverige för att utreda bl. a. ärflighetsförhållanden. Ett rasbiologiskt institut var förknippat med landets säkerhet, det var ett skydd mot en inre fiende: defekta, asociala, abnorma och brottsliga människor. I riksdagen var man positiv till initiativen med stöd bl a från Medicinalstyrelsen och Karolinska Institutet. De få riksdagsledamöter som motsatte sig projektet hade som motargument att kostnaderna var för höga. Däremot hade man inga ideologiska motargument. Förslaget antogs 7 maj 1921 och året därpå leddes institutet av Herman Lundborg, som tidigare haft en framträdande roll i Svenska sällskapet för rashygien. Vid institutet fanns även en statistiker, en antropologisk assistent, en genealog och en fotograf. Den årliga budgeten var 60.000 kronor. Institutet var det första av sitt slag i världen.

Institutet hade stort inflytande över Vetenskapsakademin och hade många internationella föreläsare, bl. a. Eugen Fischer som så småningom skulle bli föreståndare för Berlins institut för rasbiologi. Ett av de första uppdragen för Svenska Rasbiologiska institutet var att mäta cirka 100.000 personer. Fyra år senare kom boken The racial character of the Swedish Nation.

Herman Lundborgdoktorsavhandling handlade om en ärftlig sjukdom, en typ av epilepsi som blivit föremål för "degeneration" och utvecklats till mera elakartade stadier till följd av inavel. Lundborg underströk att den ärftliga defekten hade accentuerats genom "olämpliga" äktenskap och att landet genom rashygieniska åtgärder försvarade sig mot ett inre hot. Lundborg förvandlades till en auktoritet inom det medicinbiologiska området och 1913 utkom en tysk version av hans doktorsavhandling Svenska folktyper (1919), illustrerad med mallar över hur svenskar borde se ut. Enligt Lundberg, var Nordens huvudraser svenskar, finnar och lappar. Lundborg blev docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighet år 1916 och fem år senare chef för Rasbiologiska institutionen i Uppsala.

Det var i detta vetenskapliga klimat som fotografen Karl Lärka fick sitt första betalda uppdrag. Lärka som upprepade gånger hade sökt ekonomiskt stöd för sina egna fotografiska projekt bl. a. hos paret Zorn, men alltid utan framgång, tackade ja till detta enda avlönade fotografiska arbete inom ramen för Dalarnas hembygdsförbunds rasbiologiska undersökningar.

Lärka cyklade eller red omkring i sina hemtrakter, Sollerön, med sin tunga amerikanska storformatskamera för 13x18-plåtar. "Kalla mig inte fotograf, kalla mig hembygdsforskare" brukade han säga. Lärka har en bred produktion som sträcker sig från 1916 tom 1934 innan han tvingades att överta skogsarbetet efter sin fars död. Han föll i glömska tills Sune Jonsson återupptäckte honom med boken Karl Lärkas Dalarna på 70-talet.

I Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok, har redaktörerna valt att visa bilder som sträcker sig över fotografens hela produktion. Seriösa människor, de allra flesta arbetande människor, poserar tålmodiga inför Lärkas kamera. Bilderna av paret Larsson från Strömbo, Idre 1929, är en av de mest tilltalande, liksom bilderna av fyra kvinnogenerationer fotograferade just i Finngruva 1919. Här sitter fyra kvinnor fotograferade först framifrån sittande i de utburna pinnstolorna och med sjal på huvudet. Senare blir de fotograferade sittande på sidan utan sjal. Man undrar varför Lärka väljer denna posering. Vad är det man vill konstatera? Är detta inte ett bildspråk som kan förknippas med en maktstruktur där Lärka är en del? Hur läser man de bilderna? Tyvärr är det de enda bilder som vi får se från Lärkas uppdrag sommaren 1919.

Boken presenteras i ett mycket givande förord av Per Wirtén. Där ges en balanserad bild av Lärkas arbete. Han presenteras som en fotograf som var intresserad av människors berättande som "motstånd mot etnologernas enkelspåriga typindelningar". Samtidigt påpekar Wirtén att Lärka "verkade i ett socialt och möjligen politiskt sammanhang som präglar fotografierna. I själva verket är hans bilder svåra att tänka utan den så kallade ungsdomsrörelsen som svepte med honom under några år i början av 1900-talet och som fick betydande följdverkningar i just Dalarna".

Men flera frågor återstår …om Lärka var ett offer för kulturklimatet som landet befann sig i under 20-30 talen eller om han var en medveten deltagare i den "vetenskapliga" expedition han deltog i? Om Lärkas arbete överlevde ideologin hos rasbiologiska undersökningar? Frågor som är högst giltiga att ställa till övriga konstnärer och intellektuella från den tiden i ett försök att klargöra vår egen historia.

UNDER TRE ÅRS TID reste fotografen Fredrik Herrlander och journalisten Helen Östlund runt i Jämtland för att möta landskapets konstnärer. De väljer att visa porträtt av konstnärerna och inte konstverken: "eftersom vi vill lyfta fram människan bakom verken skriver författarna i inledningen till Norrljus.

Som läsare och betraktare går man igenom berättelserna i jag-form av en rad verksamma konstnärer. Generösa ytor finns för både text och bild. Att lyckas porträttera en konstnär eller författare visar sig ofta mycket svårt. Det krävs från fotograf och journalist en kännedom av både konstnärerna och deras verk. I Norrljus möter vi svartvita vältagna bilder i traditionell bemärkelse. Några av dessa höjer sig över andra, exempelvis de på konstnärerna Madeleine Heldorsson, Annika Persson och Mari Vedin Laaksonen.

MED UNGDOMLIG entusiasm ger sig fotografen Martin Bogren ut på olika musikfestivaler och fotograferar unga människor. Han väljer att ta bilder rakt på ansikten, stilen är 1970-tal. Svart-vit film, ett kort teleobjektiv och världen är mitt i. Eller som Martin själv presenterar Allt kommer att fixa sig: "en porträttbok om unga människor och deras framtidsvisioner och farhågor".

De flesta ungdomarna är positiva och glada när de uttrycker sina åsikter: "vi kommer att bo på månen. Vi kommer att göra allt, precis allting som det står i fantasiböckerna. Tänk, allting från typ 50-talet hände ju liksom. Precis allt hände. Vi kommer att bo på Mars liksom, jag lovar." säger en överentusiastisk David, 21 år. Mer nyanserade tankar uttrycker Hansine, 20 år: "I framtiden är vi alla döda. Men vi lever för stunden". Trots välvilliga ambitioner, riskerar Martin Bogrens bok att uppfattas som ett uppdrag från Socialstyrelsen eller något ungdomsförbund som vill vara "i tid" med ungdomars tankar.

Flera av de fotograferade ungdomarna är de som i statistiken kallas "andragenerationsinvandrare"; ett bevis på att mycket har hänt sedan Ola Bannbers och Karl Lärkas kartläggning av Finngruvas samhälle.

PATRICIO SALINAS