Skånska Fotografer 1845–2005
Malmö Museer

DET HELA började med en idé hos fotograf Åke Hedström och formgivare Christer Strandberg 1995. Tio år senare hade denna vuxit till ett storslaget program för inventering och presentation av fotografin i Skåne fram till idag under ledning av Ingrid Nilsson vid Malmö Museer. Även Kulturen i Lund ställde sig bakom projektet.

Syftet har dels varit att "inventera fotografer och bildsamlingar" i Skåne, dels att "synliggöra den skånska fotohistorien" i utställningar och bokform. Som skånsk fotograf räknas alla fotografer som är födda eller varit verksamma i Skåne. Alla bilder skall också vara tagna i Skåne.

Boken Skånska Fotografer 1845–2005 väger sex kilo och omfattar 536 sidor i format 30 x 30 cm, formgiven av Christer Strandberg och tryckt av Fälth & Hässler i Värnamo.

En fotobok är många saker, bland annat summan av dess uppslag. En eller flera bilder på vardera sidan går inte att betrakta var för sig. De bjuder gärna upp varandra till dans. Och vad händer? Antingen faller den ena eller andra bilden platt till marken eller också förhöjer de varandras mening och betydelser. Skånska Fotografer är full av danspar av den senare sorten.

På sidan 412 visas en bild av slutmonteringen av dialysmaskiner fotograferad av Mikael Risedal (utan årtal). På motsatta sidan en bild av Per Överström från midsommarafton på Ven 1995. Vad har bilderna gemensamt? Jo, på fabriksväggen bakom dialysmaskinerna är några flygande fåglar målade som dekoration och i luften över havet utanför Ven flyger "riktiga" fåglar. En av dem försöker ta sig över till fåglarna i fabriken. En dialog uppstår som om man vill, leder till reflexioner om sammanhang långt bortom det enkla faktum att bägge bilder innehåller fåglar.

Ett annat exempel: Tre små vykortsaktiga foton från Simrishamns lasarett 1901 på ena sidan och en geometrisk färgbild från Värnhems sjukhus tagen hundra år senare. Två sätt att tolka vården, välfärden och historien som tillsammans säger mer än om bilderna betraktades var för sig begränsade av respektive kategori museibild och konstfoto.

Det är även gott om bilder som står så att säga på egna ben utan hjälp av en motpart. Tvätterskan Hanna Nils Mårtenson från Stora Råby är fotograferad mellan 1891 och 1895 av Lina Jonn i August Sanders anda. Visserligen har hon en kollega på uppslaget i en icke namngiven man vid en kostympress i Landskrona från 1951, även han fotograferad i klassisk Sanderstil, men bägge bilder är sig själva nog.

Men man läser ändå gärna bilderna parvis eller i grupp. Det för med sig flera goda saker. Till exempel underhållningsvärde. Komiska poänger och lustigheter är det gott om i boken. Men humor är en allvarlig sak. Den kan, när den fungerar som bäst, förmedla insikter som inte låter sig fångas så lätt på andra sätt. Som läsart är den oslagbar när det gäller att se de stora frågorna i de små detaljerna (med reservation att humor är en personlig smaksak).

En man tittar över glasögonen åt vänster. I blickriktningen två bilder av barn och en kvinna. Av bildtexterna får vi reda på att mannen på högersidan är centerpolitiker Sven-Olle Olsson i Sjöbo och att barnen och kvinnan på uppslagets vänstersida är turkbulgariska flyktingar. Det som först ser ut som en lustifikation, att mannen till höger bligar på människorna till vänster tvärs över uppslaget, blir en påminnelse om vår tids nynazistiska strömningar när vi inser bakgrunden. Sven-Olle Olsson ledde 1988 folkomröstningen i Sjöbo om att ta emot flyktingar eller inte. 64 procent röstade nej. Det här står inte i bildtexten men väl på nätet. En snabb fråga till Google och Helsingborgs Dagblad meddelar bakgrunden med anledning av att Olsson nyligen avlidit.

Kanske hade jag inte kommit på tanken att "googla" på nätet samtidigt som jag bläddrade i boken om inte redaktionen uppmanat läsaren att gå in på www.malmo.se/museer för mer information om fotograferna. "Av utrymmesskäl" har enbart fotografernas namn med sidhänvisningar tryckts i bokens register. Man kan ju tycka att några sidor kunde ha använts till att komplettera informationen om fotograferna. Det blir lite magert med bara namnet. Titeln är ju trots allt Skånska Fotografer och inte Skånska Fotografier.

På Malmö Museers hemsida finns två pdf-filer att hämta ner. En med födelseår och bostadsort för fotografer som ingår i boken. En annan med samtliga namn på de drygt 1 400 fotografer som hittills ingår i projektet Skånska Fotografer. Däremot går det inte (just nu) att komma in på den Nationella fotodatabasen (NFD) som redaktionen refererar till för ytterligare information. Det är därför svårt att bedöma hur urvalet i boken förhåller sig till insamlingsprojektet i stort.

Men boken Skånska Fotografer ger ändå upphov till funderingar över värdet av fotografierna som historiska källor. Vad säger oss urvalet om vår egen tid, är den fråga som kanske ligger närmast till hands. Vad kommer läsare att tycka om hundra år om sammanställningen? Kommer man att undra över ett otydligt foto på en nakenbadande amerikansk filmstjärna med väninna tagen i smyg med supertele, publicerad i en tid då explicita porrbilder fanns i obegränsad mängd på nätet och då Photoshop för länge sedan hade gjort slut på trovärdigheten hos fotografin. Eller kommer man att se fotot som ett tidigt exempel på genren "verkligheten som såpa". Eller kommer man att se fotot som ett kulturhistoriskt kuriosum från en tid då kändisjakten var en del av bruksfotografin och försörjde skånska pressfotografer och tidningskoncerner med löpsedelsmaterial? Eller kommer en framtida läsare att dra paralleller mellan 1800-talets polisfotografering och 1900-talets kändisplåtande? I bägge fallen handlar det om fotografin som metod att kategorisera människor. Att skilja brottslingar från respektabla medborgare respektive kändisar från okända.

Fotografierna i Skånska fotografer är ordnade tematiskt med reklam, mode, sport och "kvinnliga fotografer" som traditionella kategorier (gruppen "manliga fotografer" har emellertid glömts bort). Men tematiseringen bryts här och var med bilder av annan karaktär, och det är just det lätta handlaget i grupperingen som är så tilltalande. Museala foton uppklistrade på pappark med handskrivna kommentarer blandas med nutida konstbilder. Genrer överskrids och träder tillbaka och innehåll och budskap träder fram istället. Fotografier framstår samtidigt som föremål, artefakter, och som representation, tecken för verklighet. Boken blir på det här viset en verklig bilderbok. En bok om bilder berättad med bilder, en bilder-bok.

Men även en bilderbok behöver text. I det här fallet är texterna en blandning av kortare och längre uppsatser, reflektioner och anteckningar. Själv saknar jag en sammanhållande röst som ger vägledning och förklarar sammanhang och gör mig delaktig i projektgruppens resonemang. Hur man har resonerat kring frågor om urvals- och insamlingskriterier, till exempel. Det är ju en diskussion som förs internt i museivärlden men alltför sällan redovisas utåt.

Jag är hur som helst glad att återse Frans G. Bengtssons skräckfyllda barndomsminne Min debut hos fotografen. Som barn fasar han inför tanken att fotografering innebär att dras genom en mangel och sedan i tillplattad och förminskad form hängas på väggen i hemmet bakom glas och ram. Det är en text som säger mer om fotografin än de flesta teoretiska utläggningar i ämnet.

Den längsta och inledande texten är en genomgång av pionjärtiden inom skånsk fotografi 1840—1919 skriven av Claes Wahlöö, stadsantikvarie i Lund och ställföreträdande chef på Kulturen i Lund. Återstående texter består av notiser kring pressbilder, personliga betraktelser och kortare essäer av Per Lindström, Eva Dahlman och Sune Nordgren med flera. Innehållsförteckningen redovisar rubriker men inte författare. För att hitta Frans G. Bengtssons text som jag sett skymta förbi vid första bläddringen, får jag leta igenom hela boken igen. Är det ett förbiseende eller vad? I ett kulturhistoriskt verk av det här slaget borde man kunna söka på textförfattare lika väl som på fotografer.

Som helhet är Skånska fotografer 1845—2005 ett magnifikt bildverk som hyllar människorna i ett landskap under mer än 160 år. Boken är också en hyllning till de fotografer som såg livet omkring sig och la ner så mycken möda på att skildra det. Tills sist representerar boken också ett forskningsresultat. Den har inte bara ett egenvärde utan är också ett exempel på vikten av att konkretisera och presentera forskning, i det här fallet insamling och inventering. Utan ett konkret mål hamnar så mycken fotografi otillgängligt i arkiven. Vi väntar fortfarande på Nationell Fotodatabas.

CARL HEIDEKEN