För 50 år sedan höll han sin första fotokurs och för 25 år sedan började han skriva om praktisk teknik. Stefan Ohlsson: kungen av den analoga tekniken som blev kungen av den digitala. Vad är tricket? Hur håller man sig så nyfiken och hungrig på ny kunskap?

– Så fort jag kommit på hur något problem ska lösas så vill jag berätta om det. Jag har aldrig haft behov av att hålla på kunskap, jag vill alltid dela med mig, säger han.

Fotografer brukar skina upp när man nämner hans namn, och vill jag imponera på någon i fotovärlden brukar jag tala om att jag gör tidning tillsammans med Stefan Ohlsson. Många är de som har haft honom som lärare, läst hans texter, hört hans föredrag, är vän med honom eller känner till honom från sociala medier.

Fast för mig var han en ny bekantskap när jag tillträdde som redaktör. Nu är det sjunde året vi jobbar ihop. Han är ett föredöme: ödmjuk och kunnig, motsatsen till en mansplainer. Man vill lära sig allt av honom. Och när jag kommer hem med nytt nummer av tidningen brukar min man (som inte ens är fotograf!) kasta sig över just Stefan Ohlssons texter och prisa dem för att de är så insatta, så nördiga, så läsvärda.

Vi stämmer träff i Stefan Ohlssons hem i Gröndal. Han fick en cancerdiagnos för ett par år sedan och har genomgått ett antal operationer och behandlingar. Men även om ben och rygg krånglar, så är tanken lika snabb som vanligt och han har (jag är inte förvånad!) lika mycket att göra. Förutom att skriva nya artiklar för F hägrar ett stort antal utbildningsfilmer som han ska producera.

Mer om det senare, men först backar vi bandet. 1992 var året då Stefan Ohlsson började skriva artiklar i F. Gösta Fleming var chefredaktör.

–De första 3–4 åren var det rätt så lätt att skriva. Då skrev jag helt enkelt det jag ville lära mig själv och saker jag tog upp på mina olika kurser som jag höll i på olika håll, i Gamleby till exempel.

Artiklarna handlade om alltifrån hur man använder blekblad och blandar rött blodlutsalt och natriumtiosulfat löst i vatten, till att han förklarade zonsystemet och exponeringsmätning.

Men efter ett par år blev det lite knepigare att få till texterna. Stefan Ohlsson hade dessutom jobb som prefekt på Fotohögskolan i Göteborg, små barn och pendlade till och från Stockholm.
– Jag minns den stressade känslan när det bara var en vecka kvar till deadline. Att jag var på skolan var bra, för vi hade så väldigt bra utrustning. Två heltidsanställda tekniker skötte om allt, så där och med dem kunde jag hitta inspiration, men det var trögt några år.

Men när den digitala tekniken tog fart blev lätt att skriva igen, eftersom han behövde lära sig nya saker. Stefan Ohlsson beskriver den digitala revolutionen som en ganska långsam process. Den tidiga digitala tekniken var extremt dyr. Runt 250 000 kronor fick man lägga för marknadens då bästa digitala kamera.

– 10 000 kronor kostade min egen första digitala kamera. Den köpte jag av ren nyfikenhet, den kunde ta 8 bilder, sedan var minnet fullt, säger han.

En annan tidig kamera tog 3 exponeringar i RGB som man fick snurra fram för hand. Skulle man ta bilder med den krävdes att kameran stod HELT stilla och sedan hade man en sladd in i datorn där filerna fogades samman till en.

– I början fotograferade vi oftast med vanlig film som vi skannade in för att jobba med filerna i Photoshop. Sedan kom fler och fler digitala produkter. Milstolpen var Canon EOS1-Ds som kom 2002. Med den kameran passerade den digitala kvaliteten, kvaliteten hos den analoga. Vi gjorde ett test i Fotografisk Tidskrift, skannade in resultaten från båda kamerorna och tryckte. Vi visade att det digitala gav bättre resultat. Det visade sig vara en mycket känslig fråga. När tidningen kom ut blev vissa av våra läsare skitförbannade, jag tror till och med att några fotografer valde att lämna SFF på grund av mina artiklar, säger han.

Men så var det: det digitala hade bättre färgåtergivning, bättre skärpa, bättre kontrast, och kamerorna gick från att vara svindyra till rimligt dyra, man kunde även börja komma över en digital kamera för runt 50 000–60 000 kronor.

– Jag sålde min Hasselblad och köpte en digitalkamera och det fanns plötsligt massor att skriva om igen, eftersom det fanns hur mycket som helst ny kunskap att lära sig. På fotohögskolan hade jag tillgång till avancerad utrustning som gjorde att jag låg i framkant och kunde experimentera och lära mig, säger han.

Under året som kommer ska Stefan Ohlsson arbeta med produktionen av utbildningsfilmer som han och kollegan Eva-Teréz Gölin skapar åt tre nordiska fotoskolor, i Finland, Sverige, respektive Danmark. Det är ett EU-finansierat projekt och materialet ska fungera i en gemensam portal för distansundervisning.

–Vi ska producera massor, jag ska nog göra runt 150–200 filmer. Det blir ett exklusivt material som kommer handla om allt ifrån ljussättning till hur man anpassar filer för tryck och utskrifter. Så förutom att skriva för F är det detta jag kommer hålla på med. Jag anar att det kommer ramla in beställningar på böcker och utställningar till hösten också, men det kan jag inte svara på nu.

Men om vi backar bandet ännu mer: Hur började du din bana som lärare och fotograf? Var kommer du ifrån?

– Jag växte upp i Tyresö utanför Stockholm med en pappa som var amatörfotograf. Jag hade ett mörkrum i förrådet och lärde mig från pappas gamla fotoböcker hur man skulle göra, blanda vätskorna rätt och så. Jag minns särskilt en påskhelg där det öste ner snö och jag åkte in till stan för att fotografera på en kyrkogård, säger han.

En enda fotokurs har Stefan Ohlsson själv gått, det var 1967 och det var en kvällskurs. Direkt efter den fick han frågan om han inte själv ville hålla kurs. Så 17 år gammal höll han kursen ”Mörkrumsarbete med Stefan Ohlsson”.

– En tjej var med på kursen, minns jag, och hon var väldigt intresserad och duktig. Sedan var det ett gäng killar som inte alls var intresserade av själva mörkrumsarbetet, utan bara var där för tjejens skull, säger han.

Efter gymnasiet var Stefan Ohlsson på väg till en helt annan karriär än fotografi. Han började på högskolan och läste stadsplanering. Men när han väl var färdig med sin utbildning lockade fotografin och pedagogiken alldeles för mycket, så han blev ingen tjänsteman.

– Lärarjobbet har jag alltid tyckt varit väldigt roligt. Under årens lopp har jag mött andra lärare som i grunden varit besvikna över uteblivna fotokarriärer, men så har jag aldrig känt. Jag har heller aldrig känt att jag måste hålla på kunskap för mig själv, typ att jag inte får berätta mina tricks. Jag tycker om att lära ut och jag får energi av elever. I alla fall de som är ambitiösa, från alla de som har en drivkraft. Och det är alltid lika intressant det där hur ett par ambitiösa personer kan få hela klassen att bli bättre. Hur vi påverkar varandra när vi är i grupp, säger han.

När han får frågan om vilka hans allra roligaste yrkesår har varit väljer han åren som utbildningsansvarig på Nordens fotoskola på 1980-talet.

– Resurserna var knappa, men ändå lyckades vi skola många duktiga fotografer. Jag tog hand om det andra året och lokalerna låg i Gamla stan. Då hade studenterna kämpat med teknik ute på Biskops Arnö ett helt år och var så ivriga att sätta igång med sitt eget fotograferande. Vi hade en massa duktiga gästlärare också: Tuija Lindström och Boris Mikhailov för att nämna två.

Idéer till nya artiklar får han när han arbetar med något konkret. Räknar man antalet artiklar landar det i runda tal på 150 stycken. Vad är du nyfiken på nu?
– I förra numret när jag precis köpt en ny kamera med en elektronisk slutare och ville ta reda på hur den funkade, så blev det en text. Och i det här numret kommer det handla om hur man bäst tar fram kantmasker.

Jenny Morelli (Publicerad i Fotografisk Tidskrift nr 2, 2017)