De använde ju film i samma storlek som de stora kamerorna och hade objektiv som kanske inte var så ljusstarka som de som satt på den stora kameran, men hade en bra upplösning. 

En sådan kompaktkamera att ha med i fickan, men som samtidigt gav hög bildkvalitet, saknade jag länge i den digitala sfären. Men nu börjar det dyka upp ett antal alternativ. Först ut var Sony, vars RX-100 kom ut på marknaden under 2012. Jämfört med andra kompaktkameror hade den en gigantisk sensor på hela 13,2 x 8,8 mm. När den kameran kom ut använde många kompaktkameror sensorer i storleken 7,6 x 5,7 mm eller mindre. 

Sony har fått ha denna del av marknaden för sig själv under lång tid, men förra året introducerade Canon en motsvarande kamera, G7X. Under tiden har Sony också hunnit uppgradera sin kamera två gånger, så den nuvarande versionen heter RX-100 III.

Under en tid har jag testat dessa kameror, som verkligen är fickkameror, men också Panasonics kompaktkamera LX-100. LX-100 är dock något större, 115 x 66 x 55 mm, jämfört med Sonys 102 x 58 x 41 mm och Canons 103 x 60 x 40 mm. Sony väger in på 290 gram, Canon på 304 gram och Panasonic kommer upp till en matchvikt på 393 gram. Så är det bara den allra mest kompakta kameran du söker är matchen redan avgjord i Sonys favör, med Canon som en mycket nära konkurrent. 

Sony RX-100 III har ett objektiv med ett omfång som motsvarar 24–75 mm med en ljusstyrka som varierar mellan f/1,7 i vidvinkel ner till f/2,8 i teleläge. Canon är där ett steg bättre, med ett objektiv på 24–100 mm f/1,8 – f/2,8. Panasonics objektiv har ett omfång som också ligger på 24–75 mm f/1,7–f/2,8. Så om du vill ha lite bättre tele, då är Canon ditt alternativ.

Både Sony och Panasonic har både en elektronisk sökare och en skärm, medan Canon bara har en skärm. För många är detta med en sökare en nödvändighet, men jag har faktiskt använt skärmen på alla tre kamerorna under större delen av tiden. Den större bilden, tillsammans med att jag kan se med båda ögonen på bilden, gör att jag tycker mig komponera min bild bättre. Alla tre kamerors skärmar är utmärkta, och jag ser ingen skillnad mellan de tre i bildkvalitet. Upplösningsmässigt ska Sonys vara den bästa av dem tre, men i praktiken tycker jag de är jämförbara. 

En fördel med Canon är att den har en touchskärm, så jag kan peka på skärmen för att bestämma vad kameran ska fokusera. En finess som är riktigt användbar i vissa lägen.

Även vid svåra färger, som med dessa tomater, klarar  alla tre kamerorna av att få en bra återgivning. Canon G7X, Råformat, kameraprofil Adobe Standard, exporterad till ProPhoto RGB inför bearbetning i Photoshop, konverterad till sRGB inför webbpublicering.

Som med alla kontrastfokuserande autofokussystem är ingen av dessa kameror någon sportkamera. Det går inte så fort att fokusera som med de bästa spegelreflexkamerorna, men för den typ av fotografi som dessa kameror används för så fungerar de för mig, även under svagt ljus. Canon upplevdes som en aningen långsammare än de två andra, men skillnaden är inte stor. En fördel för Panasonic är en dedicerad knapp för att låsa autofokus, som också sitter bra till. Jag kan alltså välja en fokuspunkt, fokusera mot denna och sedan låsa fokuseringen, precis som på en vanlig spegelreflexkamera. 

Överhuvudtaget har Panasonic en fördel när det gäller reglage och knappar. Den lite större storleken har gjort det möjligt för dem att ha mera knappar och vred, som för mig gör det enkelt att snabbt justera kameran till önskade inställningar. En nackdel här var att flera reglage var alltför lätta att ändra på ofrivilligt. Alltid en kompromiss mellan att reglagen ska sitta lättillgängliga och samtidigt inte ändras utan att användaren vill detta. Men jag hade föredragit lite hårdare vred.

Canon har här lyckats bra, med tanke på den minimala storleken, med väsentliga reglage lätt tillgängliga. För mig var detta Sonys främsta nackdel. Det var ofta jag jagade runt i menyerna för att hitta fram till rätt inställning, jämfört med de två andra kamerorna. Antagligen skulle jag vänja mig vid också Sonys inställningar efter en tids användning, men jag tror aldrig att jag skulle bli lika snabb med Sony som med de andra kamerorna. 

Ergonomiskt är det ingen match. Den lite större storleken på Panasonic och det lilla greppet på kamerans högersida gör den mycket bättre att hålla i. Detta tillsammans med alla kontroller gör att det är en enklare kamera att fotografera med, vilket kompenseras av de två andra kamerornas lilla storlek. 

Också videofunktionerna är bättre på Panasonic, med en möjlighet att filma i 4K. Jag har inte testat videofunktionerna, men Panasonic har ju ett stark tradition att göra kameror med bra videofunktioner. Så är video viktigt för dig är nog valet enkelt. 

Batterkapacitet

Dessa kameror har ju batterier som är ynkligt små. Storleken på,kameran dikterar detta, det får helt enkelt inte plats ett större batteri. Återigen har Panasonic en fördel, i och med sin lite större kamerakropp. Om jag använder kameran normalt, det vill säga kollar mina bilder på kamerans skärm, kanske använder blixten några gånger för upplättning, får jag ut cirka 200 bilder från Sonys och Canons kameror, något mer från Panasonics. Om jag använder kameran i kallt väder sjunker dessa värden snabbt. Extra batteri är alltså en bra komplettering. Men Sony levererar inte med någon extern laddare, utan jag måste ladda batteriet i kameran. En lite fånig besparing.

Råformat

Jag har hela tiden använt kamerornas råformat. Bilderna har konverterats i Lightroom och sedan har jag justerat bilderna i Photoshop. De färgprofiler som Adobe tagit fram för respektive kamera gör att kontrast och färg ser relativt lika ut när man använder sig av Adobes standardprofiler. Jag har inte sett några större problem med att få till vare sig färgåtergivning eller kontrasten i bilderna på ett vettigt sätt från någon av de tre. 

Kontrastomfånget är rätt likvärdigt på de tre kamerorna. Detta har ju varit en akilleshäl för kompaktkameror tidigare, beroende på de ynka sensorstorlekarna som de använt. Men har jag fått ett resultat som imponerade. När jag jämfört med några spegelreflexkameror är det bara kameror som Nikon D810 som har ett märkbart större omfång vid bas-ISO. Jämfört med Canon 5D mkII får jag ungefär samma dynamiska omfång med dessa kameror, det vill säga cirka 12 bländarsteg. För mig är detta viktigt, detta är ju kameror som jag använder när jag inte arbetar under särdeles kontrollerade ljusförhållanden. Att då veta att jag har ett omfång som nästan alltid klarar av att exponera in högdagrarna underlättar denna snabba, mindre kontrollerade fotografering som dessa kameror lämpar sig för. 

Det dynamiska omfånget är mycket bra för alla tre kameror för att vara kompaktkameror. Det är bara de allra bästa DSLR-kamerorna som har ett märkbart bättre omfång. Sony RX100 III med råformat.

Här ett utsnitt vid 100% av ovanstående bild. Brusnivån är också mycket låg hos alla tre kamerorna. Denna bild är tagen vid 200 ISO med Sony RX 100 III. Utskriven i fullt format skulle detta ge en bild på 30 x 45 cm vid 300 ppi.

Likaså är brusnivåerna imponerande låga jämfört med äldre kompaktkameror. Även vid 6400 ISO får jag bilder med en brusnivå som är hanterbar. Panasonic hade här ett försprång, medan Canon och Sony hamnade på ungefär samma nivå. Det är kanske inte så konstigt, eftersom Canon troligen använder samma sensor från Sony som Sony själva gör. Det är en sensor på 20 megapixlar och med en storlek på 13,2 x 8,8 mm. Panasonic använder en sensor i 4/3 format (17,3 x 13 mm), det vill säga dubbelt så stor. Det totala antalet pixlar på den är 17 megapixlar.

Även vid höga ISO-tal klarar kamerorna av att hålla bruset i schack. Och eftersom alla tre har en effektiv bildstabilisering kan man använda slutartider längre än vad man kan normalt sett handhålla. Panasonic LX-100 vid 1600 ISO i råformat . Konverterat till TIFF i Lightroom med kameraprofilen Adobe Standard och exporterad till Photoshop i ProPhoto RGB. Konverterad till sRGB inför webbpubliceringen. 

Ett utsnitt av ovanstående bild. Brusreduceringen är helt avstäng i Lightroom, men en försiktig brusreducering har gjorts iTopaz DeNoise 5. Bilden har sedan skärpts i Focus Magic. I fullt format skulle detta ge en utskrift på 21 x 28 cm vid 300 ppi.

Men Panasonic använder inte hela sensorn i något läge, utan beroende på vilket bildformat man väljer (1 : 1, 4 : 3, 3 : 2 eller 16 : 9), utnyttjas olika delar av sensorn. Det är ett smart system för att se till att objektivets bildcirkel inte behöver vara så stor, vilket gör att man kan begränsa objektivets storlek en hel del. Trots det är Panasonics objektiv bra mycket större än de två konkurrerande modellernas. När kameran ligger i vila sticker den ut 28 mm från kamerakroppen, men när man fotograferar med kameran sticker den ut 63–81 mm. Canons objektiv är i viloläge 12 mm från kamerahuset,  44–54 mm under fotograferingen. Sonys motsvarande siffror är 15 mm i vila och 40–54 mm under fotograferingen. Detta är kanske den största orsaken till att det krävs en större ficka för Panasonic LX100. 

Bildkvalitet

Och äntligen till den viktigaste frågan, duger bildkvaliteten? Och hur är den jämfört med en vanlig spegelreflex? För vad är en liten, kompakt kamera bra för om inte bilderna håller för en A4 i tryck. För fotografen som bara ska göra webbilder är det inga som helst problem, det finns kvalitet så att det räcker med bred marginal, även om man arbetar mot de nya, högupplösande skärmarna på upp till 5120 x 2880 pixlar. Men hur blir det i tryck? 

En utfallande A4-sida i bra tryck kräver en upplösning på 4230 x 3030 pixlar. Sony och Canon ger bildfiler på 5472 x 3648 som mest, medan Panasonic ger en bildfil på 4112 x 3088 pixlar. Så antalet pixlar finns ju där, även om det för Panasonics del är på gränsen. Men vi vet ju att antalet pixlar inte är allt. En större sensor ger ju ofta bilder med högre kvalitet. Det gällde när vi fotograferade på film och med storformat, det gäller även idag med våra digitala sensorer.

Ett utsnitt vid 100% från mitten av en bild, tagen med Canon G7X vid 200 ISO, sedan konverterad i Lightroom med skärpningen avstängd och ingen brusreducering. Bilden är sedan skärpt med Focus Magic i Photoshop. Hade hela bilden skrivits ut hade jag fått en utskrift på 30 x 45 cm vid 300 ppi.

Samma utsnitt, men nu tagen med Canon 5D mkII med EF 50 mm f/2,5. Samma inställningar användes för båda bilderna vid råkonverteringen. Sedan har denna bild skalats till samma storlek i Photoshop innan skärpningen med Focus Magic gjordes. Eftersom G7X har 20 MP och 5d mkII har 21 MP var skalförändringen väldigt liten. Det kortare skärpedjupet som den större sensorn ger att grenarna i förgrunden hamnade i oskärpa. Båda bilderna tagna med en bildvinkel som motsvarar 50 mm brännvidd och med bländare 4. 

Det enda sättet att riktigt kunna bedöma detta är att fotografera med kamerorna och sedan skriva ut dem i den förväntade användningsstorleken. Så det är det jag gjort, men samtidigt också med en Canon 5D mkII.

Och i A4-format är det svårt att skilja bilderna. Det är klart, går jag riktigt nära ser jag vissa, mindre skillnader mellan fullformatskamerans bild och utskrifterna från de små kamerorna. Men då måste jag verkligen granska bilderna för att se det. 

Skulle jag kunna tänka mig att använda en bild tagen med någon av dessa kameror i tryck? Utan tvekan, bildkvaliteten är så hög att man inte behöver oroa sig för det. Den enda skillnad jag kan se mellan kompaktkamerorna är en aning sämre skärpa i kanterna på Sony RX100 III. Återigen, skillnaderna är små och för att jag ska se skillnaderna krävs det att jag kollar noga.

Vilken ska jag då köpa?

Som vanligt är det svårt att säga vilken kamera som är den bästa. Vill du ha en riktigt kompakt kamera och samtidigt vill ha en sökare, då är det Sony RX 100 III som gäller. Om sökaren inte är viktig för dig, men storleken är det, då tycker jag att Canon G7X är en aningen bättre än Sonys variant. Men det är verkligen inte mycket som skiljer dem åt. Jag gillar Canons menysystem och snabbåtkomliga kontroller bättre än vad Sony kan erbjuda. 

Vill du ha en kamera där du kan ansluta en extern blixt, är det bara Panasonic som har en blixtsko. Den är också lätt att arbeta med, med kanske det enklaste menysystemet och alla lättillgängliga vred. Den känns mer som den är framtagen av en fotograf än vad Sony och i viss mån Canon kan erbjuda. Är sökaren viktig för dig är det heller ingen diskussion, Panasonic har den överlägset bästa sökaren. Canon har ingen, Sonys har en liten sökarbild och den ska fällas upp och dras ut innan fotograferingen. Panasonic har en avsevärt större sökarbild, som trots det fungerar utmärkt tillsammans med glasögon.

Så här har du tre kameror, som alla tre ger tillräcklig bildkvalitet för seriös fotografi, samtidigt som de är så små att de kan följa med dig överallt. Finns det fler alternativ? Om du kan tänka dig en kamera med fast brännvidd finns Ricoh GR, som har ett objektiv som motsvarar 28 mm och har en ljusstyrka på f/2,8 framför en CMOS-sensor i APS-format. Där finns Fujifilms x-100 T med sitt fasta 35 mm objektiv framför en 16 mp sensor i APS-format. Vi börjar komma tillbaka till vad den analoga tiden kunde erbjuda.