Särskilt som dagens fotografi allt mer ofta sker utanför studion och kräver att utrustningen är lätt att ta med, sätta upp och är snabb att använda. Krav som Profoto B1 svarade upp mot. 

Men Profoto har fortsatt på denna väg i och med introduktionen av B2. Här har man återgått till den traditionella uppdelningen för en studioblixt med en generatordel och separata lamphuvuden. Den stora fördelen med detta är naturligtvis att lamphuvudet kan göras lättare och att generatorn kan användas som en tyngd på lampstativet.

Om man nu vill använda ett lampstativ. Med en assistent är det enkelt att använda en handhållen softbox, eftersom de är så lätta. Med generatorn i en bärrem och med softboxen handhållen skapas en enhet som är väldigt flexibel och smidig att arbeta med. Jämfört med vad vi är vana vid att se är alla enheter i miniatyrstorlek. Generatorn väger 1,6 kg inkl batteri och lamphuvudet väger bara 0,7 kg, vilket gör att den också kan monteras på kameran med en blixthållare. En komplett väska med tillbehör är enkel att transportera, eftersom den väger lite drygt 8 kg inkl alla tillbehör med undantag av lampstativ. 

Profoto har alltså skapat ett mycket komplett tillbehörsprogram med olika ljusformare, i form av softboxar, grids och snootar. Lamphuvudet är extremt kompakt, men dock passar dock de allra flesta ljusformare som Profoto har för sina större system. Samtidigt har Profoto tagit fram ett separat system för B1:or och B2:or. För att göra de lättare har man valt lite andra material i dessa än de som man använder för sina större system. Om det medför att de är ömtålligare får framtiden utvisa. Men softboxarna är mycket snabba och enkla att sätta upp och montera ner, med tydliga färgmärkningar.

Med dagens kameror är ju det heller inte nödvändigt med de stora energimängder som vi behövde på den tiden vi använde storformatskameror på bl 22 för att få tillräckligt stora skärpedjup. På en fullformatskamera krävs det bara att du bländar ner till bl. 5,6 för att få samma skärpedjup som en 4 x 5" kamera gav, om vi använder objektiv som ger samma bildvinkel. Så om vi använde ett aggregat som gav oss 2000 Ws med storformatskameran, räcker det idag med 250 Ws för att ge oss tillräckligt med ljus för att ge samma exponering. Och det är exakt vad Profoto B2 ska ge som max-styrka. 

Jag har i en tidigare test gått igenom Profoto B1:s funktioner i lite större detalj än vad jag kommer göra med Profoto B2. Jag har i denna test fokuserat mest på att se om färgåtergivningen är stabil när blixten används vid olika effektlägen. Detta är ju extra viktigt på en blixt som använder sig av en TTL-funktion. Brinntiderna och därmed effektuttaget kan ju bli extremt korta. Blandar man då ljus från ett lamphuvud som står längre bort eller använder en större softbox med ljuset från ett annat huvud, placerat på närmare avstånd eller bara med en reflektor, då riskerar man att få ljus som varierar från varmt till kallt i en och samma bild. Det är svårt att korrigera en sådan obalans i ljuset. 

Använder du vanliga TTL-blixtar känner du säkert igen denna effekt. Ju närmare blixten placeras desto kallare blir ljuset. Det är inga problem idag om du bara använder en blixt som ljuskälla, men idag blandar vi ju ofta ljus från flera blixtar med befintligt ljus. Att då ha en ljuskälla som varierar i sin färgåtergivning beroende på vilket avstånd som blixten är placerad på, gör vårt jobb onödigt svårt.

Likaså är det ju viktigt att de olika ljusformarna inte påverkar färgåtergivningen. Sätter jag på en softbox får den ju inte färga ljuset gulare än om jag använder blixten med en reflektor. Detta är enkelt att mäta med en spektrofotometer och ett program som kan analysera ljusets spektrala fördelning. Jag använder min i1Pro 2 spektrofotometer tillsammans med programmet Babelcolor för detta. 

Och här lyckas verkligen Profoto att hålla färgtemperaturen stabil rakt genom hela effektregistret. På full effekt får jag fårgåtergivningsindex på 98. Skalan går från 0-100, där 100 representerar en perfekt simulering av dagsljuset. Allt över 94 betraktas som mycket bra. Variationen på lägre effekter ligger inom registret 95-98, vilket innebär att färgskillnaderna är så små att de vid normal fotografering inte märks. Färgtemperaturen varierar mellan 6881K ner till 6583K, återigen så små variationer att de inte kommer märkas vid normal fotografering. De kanske kan anas om jag skulle göra en reprofotografering, eller om jag skulle belysa en grå fond, men i dessa lägen använder jag ju två lampor på samma effekt i de normala fallen. 

Ju närmare dessa kurvor löper, desto mindre skillnad är det i färgkvalitet på ljuset. I denna jämförelse har jag blixen inställd på ett effektuttag på 64 Ws (svart kurva) respektive 32 Ws (röd kurva).

Också när jag plockar på en softbox får jag en färgtemperatur som avviker mycket litet från vad jag får direkt utan någon ljusformare. Den enda anmärkningen jag har är väl egentligen den något kalla ljuset. Normalt dagsljus brukar ju ligga på cirka 5000-6500K och ljuset jag får från dessa blixtar är ligger alltså hela tiden i det övre registret. 

Men sådant är ju enkelt att fixa, om du föredrar ett något varmare ljus. Ett värmande filter placerat över lamphuvudet och du får exakt den färgtemperatur som krävs. Och sådant är ju lätt att använda, eftersom inställlningsljuset är en LED-lampa som inte ger ifrån sig så mycket värme att ett filter skulle skadas. 

För vilka fotografer är då detta ett bra blixtsystem? Porträttfotografer som arbetar utanför studion är den naturliga gruppen. Lätt att ta med sig en eller två system, snabbt att sätta upp och ger en bra kontroll över ljusets utseende.