Från sin utpost på södra halvklotet skickade den före detta plantageägaren Adolf Rydell ett fotografi till sin familj i Sverige. Med ett svagt blyertskryss markerade han det första huset på höger sida av vägen ned mot havet: ”Här bor jag nu!”

Sedan 1868 hade Rydell i drygt två årtionden sökt lyckan så långt bort från hemlandet som möjligt, Fiji i Stilla havet som han nått fram till efter ett par år i Australien. Nu gick livet mot sitt slut och den sjuklige emigranten återsåg aldrig Sverige. Hos brodern blev ett 30-tal brev och några fotografier liggande.

Postgången tog ett par månader

Vyn över Levuka, den brittiska kronkolonins första centralort, togs av samhällets egen fotograf, Frank Dufty. Våren 1871 öppnade 25-åringen sin fotoateljé och drev den fram till 1887 då han flyttade över till ön Viti Levu och den växande staden Suva.

Utöver större gatu- och stadsvyer levererade Dufty i första hand studioporträtt i form av de populära så kallade ”visitkorten”. De var i storlek 6×9 centimeter och passade utmärkt väl i ett emigrantbrev till hemlandet. Postgången till exempelvis Sverige via Sydney-Southampton-Hamburg kunde ta ett par-tre månader.

De porträtterade är av skilda slag. Förutom plantageägare och nyanlända bosättare sökte sig missionärer, köpmän och brittiska administratörer till Duftys fotoateljé. Även en del av Fijis ursprungliga invånare blev avbildade, inte minst ögruppens hövdingar i sina för europeiska ögon exotiska munderingar.

Glimtar av verkligheten

Med viss tvekan besökte även Rydell ateljén i Levuka. Den 14 augusti 1877 skrev han till dem hemmavid: ”Innelyckt sänder jag ett porträtt af mig taget för 2 veckor sedan. Jag twiflar kära Mamma igenkänner deri sin äldsta son men så som porträttet utwisar är originalet gammal, skäggig och sjuklig samt ej i goda eller rika omständigheter.” Liksom så många andra emigranter ville Rydell i bild visa glimtar av sin verklighet. Han var inte ensam om den önskan.  

Från 1850-talet och fram till första världskriget emigrerade långt över en miljon svenskar till i första hand Förenta staterna. Men även små skaror utvandrare reste till andra delar av världen, exempelvis Australien och Stilla havets övärldar. På 1880-talet kulminerade utvandringen och bara under 1887 lämnade 50 000 svenskar sitt hemland.

Gradvis kom allt fler fotografier att utväxlas mellan Sverige och olika världsdelar. I början dominerade den komplicerade och svårhanterliga daguerreotypin med rötter i 1840-talet. Den byggde på en kopparplåt monterad i ett tjockt etui. Så småningom utvecklades nya fotografiska metoder baserade på glasnegativ och vars slutresultat blev papperskopior som bättre lämpade sig för postbefordran.

Tillgängligt för fler

Samtidigt pressade teknikutvecklingen fotoindustrins priser. På 1880-talet blev fotografin tillgänglig även för mindre välbeställda utvandrare. Ett oöverskådligt antal porträtt, gruppfotografier, stads- och landskapsvyer skeppades över jordklotet under segel eller med ångans kraft.

De speglade livet i det nya landet och i bästa fall fick emigranterna motsvarande bilder från hemlandet. Det brevskrivaren inte förmådde uttrycka i en oskolad och knagglig text visades istället med fotografier. Även om det kunde dröja åratal mellan breven utgjorde de ändå ett försök att behålla familjebanden. Ibland lyckades det.  

Lästips: boken ”Människoslukarna” av Björn Axel Johansson.