Scenen föreställer ett vackert havslandskap med ett skimrande ljus som påminner om nordiskt landskapsmåleri från sent 1800-tal. En schäferhund vilar bredvid en livlös kvinnokropp, täckt av en gulgrön filt.  

Ett stort fotografiskt verk i färg. Här fanns storskalighet och anspråk. Twin Peaks hade sänts ett par år tidigare och min generation hade lärt oss att tolka nakna döda kvinnokroppar i ett psykoanalytiskt sammanhang.  

Vem frågar hunden?

Men samtidigt känns bilden inte daterad utan snarare tidlös. Den innehåller ingen information som är personligt anekdotiskt. Kvinnokroppen spelar dessutom andrafiolen här. Titeln sätter i stället fokus på hunden och hans eventuella begär. Hey Buster! What Do You Know About Desire? 

Ja, vad vet du egentligen om begär, hund? Det är väl närmast en fråga som konstnären ställer till hunden genom att namnge verket så. Eller är det kanske mördaren som frågar, vem skulle annars ställa en sådan initierad fråga till en hund? Är konstnären då mördaren? Fotografen “the killer”?

Man dödar det man begär, det visste vi som pluggat litteratur, att det kom från Oscar Wildes ”Yet each man kills the thing he loves.” När den omtalade filmen Crying Game kom 1993 fanns citatet även där färgat genom de franska filosofierna som var på modet under denna period. 

Men vad vet en schäferhund om psykoanalys? 

Det storvulna följt av ett garv

Annika Elisabeth von Hausswolff tillhörde den nya generationen kvinnliga konstnärer som förde fram ett nytt sätt att se på fotografi på 90-talet. i den historieskrivning som kom att forma synen på samtida konst.

När hon gick ut Konstfack 1993 med arbetet Tillbaka till naturen – kvinnokroppar i buskage och vassruggar – blev det hennes konstnärliga genombrott. Och när hon representerade Sverige på Venedigbiennalen 1999 visade hon även där bilder med olika psykoanalytiska teman. Ett par strumpbyxor i ett handfat fick heta Allting hänger ihop ha, ha, ha. Återigen skrattet. Återigen det storvulna som sedan följs av ett garv. 

Inspirerad av surrealism
 
I alla hennes bilder finns en känsla av surrealism och i en intervju nämner hon att hon fascinerats av Hans Bellmers arbeten från 1930-talet då han fotograferade dockor utan huvud i sexuella situationer.

Men jag anser att Annika Elisabeth von Hausswolff även har en själsfrände i den kvinnliga surrealisten Claude Cahun, verksam på 1920-talet. Bådas verk präglas av en tydlig humor.