En kvinna med paraply dansar fram på gatan. Regnet slår mot ett fönster i Paris på 1950-talet. En poetisk bild som frammanar känslan av en stad – egentligen vilken som helst. Ett snapshot fångat mitt i ett livsbejakande steg.

Tore Johnson tillhörde den krets av svenska konstnärer, författare och fotografer som sökte sig till ett Paris där myterna om det fria konstnärslivet fortfarande levde kvar efter krigsåren. Staden var fortfarande konstens och modets huvudstad, och svenska dags- och veckotidningar ropade efter material därifrån.

Här levde bland andra författarna Per Rådström och Stig Claesson, och fotografer som Christer Strömholm, Rune Hassner, Jan Fridlund och Tor Ivan Odulf. I bekantskapskretsen fanns också Magnumfotografer som Henri Cartier-Bresson och Édouard Boubat.

Sprituppvärmda hotellrum

Många av svenskarna bodde på enkla hotell, där rummen kunde vara så kalla om vintrarna att man fick ta till okonventionella metoder för att hålla värmen. Tor Ivan Odulf har berättat: ”Golvet var ett stengolv, gjort med röda sexkantiga plattor. Första vintern hade jag värmt mig genom att hälla rödsprit direkt på den blankslitna ytan och tända på. Spriten brann lagom hastigt. Det blev ordentligt varmt.”

Stig Hammarstedt, initiativtagare till en större utställning med Johnsons bilder på Nordiska museet, bekräftar uppgifterna. Det finns också en bild där en Rolleiflex står uppallad i en stekpanna för att skyddas från lågorna.

Tätar ljushål med strumpor

Tore Johnsons närmaste vän Rune Hassner har i tidningen Foto beskrivit hur framkallningsarbetet kunde gå till:

När skymningen faller över Paris, gatlamporna börjar att tändas och det doftar så gott från stånden med pommes frites och rostade kastanjer börjar timmen för framkallningen att närma sig.  Man går hem och lossar försiktigt bordduken från bordet, plockar fram framkallningsflaskorna under sängen, hänger upp överkast och sängfilt för fönstret i för ändamålet speciellt urklippta knapphål, tätar alla andra ljushål med strumpor och näsdukar.

Därefter går man ut en halvtimme medan dammet lägger sig, går sedan upp ett par trappor till monsieur Christian och lånar ett par soppterrinliknande stålskålar, häller upp sin franska Kodatol eller Grafinal och så kan seansen börja. Efter fixeringen sköljer man sin film i handfatet, och med den skillnaden att man måste knyta ett snöre om kranens tryckanordning för att överhuvud få vattnet att rinna, och detta snöre måste justeras varannan minut för att man inte skall riskera att filmerna skall flyta över kanten och rinna ner till värdinnan.

Det noga urdammade klädskåpet är utmärkt som torkrum, såvida man håller sig mycket stilla tills filmerna torkat.

Bildade Tio fotografer

Tore Johnson deltog i utställningen Unga fotografer på Rotohallen i Stockholm 1949. Det var en utställning som ville göra upp med den syn på fotografi som då dominerade och som uppfattades som föråldrad.

Några av deltagarna kom senare att bilda Sveriges första fotografkollektiv, den ekonomiska föreningen Tio fotografer. De skaffade en lokal i centrala Stockholm med mörkrum, anställde en sekreterare och byggde upp ett bildarkiv. Medlemmarna reste runt i världen och behövde en hemmabas dit de kunde sända material för arkivering och publicering.