Mangrant slöt bilfabrikens anställda upp i den stora verkstadshallen. Tysta och uppmärksamma. God mötesdisciplin. I talarstolen en facklig representant för mäktiga C.G.T. Alla visste vad det handlade om. Rättvisa för den arbetande klassen.

Så lämnade arbetare och tjänstemän fabriksområdet. Skanderande marscherade de ut på stadens gator med flaggor, banderoller och handskrivna plakat. Andra demonstranter fyllde på utmed marschvägen. Till skillnad mot två år tidigare – under den våldsamma och kaotiska revolten i maj 1968 med åtföljande generalstrejk – var ordningen nu god och demonstranterna behärskade.

Men på sidogatorna stod diskreta fordon med gendarmer och delar av den militära ordningsmakten. De var beväpnade med ovanligt kraftiga batonger och korta och grovkalibriga gevär för tårgaspatroner. Gasmaskerna dinglade vid höfterna. De var redo.

Bilder för stencilerade häften

När mörkret föll dök provokatörerna upp. Många bar ryggsäckar fyllda med lysrör. De kastades mot gendarmerna och splittrades i kaskader av glasskärvor. Tumultet var igång och på en del håll urartade det hela. Pressfotograferna fick sina förväntade bilder.

Men här och var stod också fotografer av ett annat slag, en sorts bildaktivister som av politiska skäl dokumenterade händelseförloppen. Deras bilder var avsedda för snabbt framtagna flygblad och stencilerade häften som morgonen därpå spreds på stadens gator och torg.

Dessa unga och icke-professionella fotografer visade mod. Att bara hålla upp en kamera inför ordningsmakten kunde få mycket tråkiga konsekvenser. Ändå gjorde de det. Verkligheten skulle fram i bild, inte bara i text.

Med kameran som vapen

De hade föregångare och fick även efterföljare på olika håll i världen. Bildaktivisternas syfte var att med kameran som vapen skapa förändring i de dåtida samhällena. Stundtals har det kallats dokumentär fotografi med politiska förtecken och då av ett radikalt slag. Det gällde även Sverige.

Några veckor efter majrevolten i Paris ockuperades Kårhuset i Stockholm av frustrerade studenter. Den 25 maj 1968 marscherade de genom gatorna med målet att ockupera några offentliga byggnader som Operan och Konserthuset. De hindrades av stadiga konstaplar utan kravallutrustning.

Efter några dagar ebbade det hela ut men samtidigt etablerades något som ibland kom att kallas ”68-vänstern”. Oppositionella i de fackliga leden trädde fram liksom företrädare inom kulturvärlden. Under åratal berörde tidsandan bland annat musik, litteratur, press, teater, film och fotografi.

En rad fotografer dokumenterade konflikter av skilda slag och på olika håll i landet. En ung generation redovisade också dittills osedda livs- och arbetsmiljöer medan andra uppmärksammade klimatfrågorna och det Sverige som började försvinna i grävskopornas tidevarv. En sorts socialpolitisk fotografi i en dokumentär tradition.