Med en lätt vridning förvandlas daguerreotypens spegelblanka bildyta. Istället för ett negativ visas nu en positiv bild och makarna blir plötsligt synliga. De är tillhållna att sitta absolut stilla men vågar ändå kosta på sig ett milt leende och tycks trivas med att bli förevigade i nådens år 1854.

Fru Johanna och hennes make är födda på sent 1700-tal. När paret nu sätter sig framför kameran går de mot slutet av sina liv. Förhoppningsvis blir daguerreotypen ett kärt minne för deras efterkommande.

Kan inte kopieras

Efter 170 år har kopparplåtens ljuskänsliga silversalter oxiderat runt kanterna. Bildytan har krympt en smula men i övrigt motstått tiden. Med klar blick iakttar nu makarna dagens betraktare. De tycks leva upp igen.

Liksom under pionjärtidens 1840-tal används den ursprungliga fotografiska tekniken, daguerreotypi, med dess begränsningar. Framför allt är daguerreotyperna unika och kan inte kopieras på ett fullgott sätt. Priserna är också höga och enbart välbeställda medborgare sätter sig framför kameran.

På 1850-talet förändras situationen. Daguerreotypin utmanas av en ny och revolutionerande fotografisk teknik, den så kallade våtplåtsmetoden. Den bygger på glasnegativ begjutna med ljuskänsligt kollodium.

Visitkort som säljs per dussin

De i princip outslitliga negativen kan, till skillnad mot den äldre tekniken, mångfaldigas i ett valfritt antal papperskopior. Det blir grunden för en i det närmaste industriell produktion.

Slutresultatet blir de omåttligt populära ”visitkorten”, ateljéporträtt i format 6×9 centimeter, som säljs per dussin och till hyggligt pris. Teknikskiftet och affärsupplägget blir nyckeln till fotografins demokratisering. Den fotografiska näringen börjar långsamt expandera.

Under pionjärtidens 1840-tal hade antalet fasta ateljéer varit relativt litet. Verksamheten präglades av resande daguerreotypister som besökte städer och större samhällen under ett par veckor för att sedan fara vidare. De slog upp provisoriska utomhusateljéer på en bakgård, i en trädgård eller på en veranda. En timme efter exponering levererades porträttet i ett enda unikt exemplar.

Med våtplåtsmetoden fick näringen en annan struktur. Istället för resande ”daguerreotypister” blev det nu ”fotografer” som erbjöd sina tjänster i fasta dagsljusateljéer i städernas centrala delar.

Vindsvåningar med norrljus

Ateljéerna placerades i vindsvåningar och försågs med stora tak- och väggfönster. De glasade partierna orienterades mot norr för att undvika direkt solljus och istället få ett skuggfritt ljus. Ateljén försågs även med mörka utrymmen för preparering av glasnegativ och andra arbetsmoment.

Stockholm, med rikets största befolkningsunderlag, blev av naturliga skäl centrum för utvecklingen av svensk fotografi. Men ännu fram mot mitten av 1850-talet erbjöd bara ett par-tre fasta fotografer sina tjänster i staden. Vid årtiondets slut hade antalet växt till ett 10-tal ateljéer – en blygsam start inför kommande års dramatiska expansion av fotonäringen.

Läs mer i boken ”Stora boken om famijealbum” av Björn Axel Johansson.