Med en lätt vridning förvandlas daguerreotypens spegelblanka bildyta. Istället för ett negativ visas nu en positiv bild och makarna blir plötsligt synliga. De är tillhållna att sitta absolut stilla under några sekunder men vågar ändå kosta på sig ett milt leende och tycks trivas med att bli förevigade i nådens år 1854.

Fru Johanna och hennes make är födda på sent 1700-tal. När paret nu sätter sig framför kameran går de mot slutet av sina liv. Förhoppningsvis blir daguerreotypen ett kärt minne för deras efterkommande. 

Efter 170 år har kopparplåtens ljuskänsliga silversalter oxiderat runt kanterna. Bildytan har krympt en smula men i övrigt motstått tiden. Med klar blick iakttar nu makarna dagens betraktare. De tycks leva upp igen.

Daguerreotypins pionjärer

Ännu på 1850-talet användes den ursprungliga fotografiska teknik som presenterades i Paris 1839, daguerreotypi. Året därpå hade den kommit även till Sverige. En handfull svenska och utländska pionjärer utvecklade då den affärsmodell som blev gällande under ett par årtionden.

Med undantag av ett fåtal fasta ateljéer i bland annat Stockholm handlade det om resande daguerreotypister. På samma sätt som den tidens teater- och marknadsfolk färdades de landet runt för att hitta betalningsvilliga kunder.

Under sommarhalvåret gav de sig ut på vägarna med häst och vagn eller nyttjade mer bekväma sjötransporter på kanaler, insjöar och utmed rikets kuster. Deras bagage var från början otympligt: en halvmeter stor kamera, apparatur för framkallning, nödvändiga kemikalier och tillskurna kopparplåtar i olika storlekar, daguerreotypernas bas.  

Tidig marknadsföring

Vid denna tid fanns en rik flora av små lokaltidningar, så kallade avisor. Ägare och redaktör var oftast stadens eller ortens boktryckare som nu blev de resandes agent. Brevledes hade de i förväg fått information om att en daguerreotypist skulle komma på besök, i många fall för första gången någonsin.

Agenten ordnade annonsering, inkvartering och lämplig plats för en ateljé av enklaste slag, inom- eller utomhus. Ibland hann redaktören också skriva några rader inför besöket, en form av tidig textreklam. De flesta läsare kände redan till den omskrivna daguerreotypin men många hade inte sett den med egna ögon.

De resande kunde tillbringa ett par veckor på varje plats, ibland längre tid beroende på kundunderlaget. De inrättade skäligen enkla utrymmen som fick tjäna som ateljéer, exempelvis en veranda eller mot en vägg under bar himmel om vädret så tillät. Framför allt under de första pionjäråren användes enbart ett slätt tyg som fond. 

Tekniken utvecklas

Efter fotografins första årtionde framstod daguerreotypins begränsningar allt tydligare. En daguerreotyp var unik och kunde inte kopieras på ett fullgott sätt. Den var också otymplig och passade bäst på en vägg, framlagd på ett bord eller innesluten i ett etui.

Priserna var höga och enbart välbeställda medborgare satte sig framför kameran. Hela proceduren från preparering och exponering till färdig bild kunde ta upp mot en timme.

I mitten av 1850-talet förändrades så situationen. Daguerreotypin utmanades av en ny och revolutionerande fotografisk teknik, den så kallade våtplåtsmetoden. Den byggde på glasnegativ begjutna med ljuskänsligt kollodium och – till skillnad mot den äldre tekniken – kunde negativen mångfaldigas i ett valfritt antal papperskopior.

Teknikskiftet och ett nytt affärsupplägg blev nyckeln till fotografins demokratisering. Och i slutet av 1850-talet började den fotografiska näringen långsamt att expandera.

Läs mer i böckerna ”De första fotograferna” och ”Stora boken om familjebilder” av Björn Axel Johansson