Fotofika med Peter Segemark, fotograf på Nordiska Museet

Vi sitter vid ett bord i Nordiska museets mäktiga hall. Kaffet smakar gott. Valvbågarna och kalkstensgolvet studsar tillbaka ljudet av besökarnas röster och ett och annat högklackat skoklapper. Lite längre bort tronar Gustav Vasa i kolossalformat och alla stannar upp i entrétrappan. Häpna blickar de upp mot rikets grundare. Han är sex meter hög i glimrande färger.

Museets fotograf Peter Segemark har under årens lopp hunnit med en och annan lunch i den utmärkta restaurangen. Efter ett långt liv som museifotograf är det dock tid för honom att ägna sig åt något annat. Han blir pensionär i april och är lite jäktad. Förutom att fotografera föremål i ateljén till nya basutställningen har han börjat städa i sitt arbetsrum. Efter ett halvt århundrade finns det en del saker att både plocka i och fundera på.

Över vår första kopp – det blir fler – talas vi vid om hans livslånga arbete som museifotograf och det digitala teknikskiftet åren runt år 2000. Med rötter i mörkrummens framkallningsvätskor, porlande sköljvatten och glänsande torkplåtar har han gradvis tagit till sig den revolutionerande tekniken. Forna tiders filmrullar, bladfilm och mörkrum har ersatts av minneskort och datorernas bildprogram.

-Jag har fått vara med om både det gamla och det nya, konstaterar han. När jag kom till museet i mitten av 1970-talet användes fortfarande en äldre ateljé. Själv hade jag då gått på GFU – Grundläggande fotografisk utbildning – där bland andra Lars Erik Svantesson och Christer Landergren var lärare.

-På museet fick jag först ett vikariat som fotobiträde vilket främst innebar kopierings- och förstoringsarbete. Vi blandade till våra egna kemikalier som köptes in i stora kvantiteter, säckar om ibland femtio kilo. Men det gavs också utrymme för en och annan fotografering. Och efter några år anställdes jag som fotograf.

Vid den här tiden arbetade sju fotografer på museet plus ett par fotobiträden. Unge Segemark blev den åttonde. Det vanliga var att fotograferna själva slutförde sina uppdrag, det vill säga att de framkallade, kopierade och förstorade sina bilder. Yrkesrollen fodrade kunskap om både ateljé- och mörkrumsarbete.

Under Peter Segemarks tid på museet har fotoavdelningen haft en rad medarbetare, både fotografer och assistenter. Bland annat var han kollega med fotograferna Mats Landin, Sören Hallgren, Birgitt Brånvall, Terttu Höglund och Ulla Wåger.

I samband med omorganisationer och andra förändringar har fotosektionen flyttat runt under årens lopp, också utanför museets huvudbyggnad. Sedan 2020 är Peter Segemark ensam kvar som fotograf och han arbetar numera i en välutrustad och bekväm ateljé i den stora museibyggnadens markplan.

Den flexibla utrustningen ger rika möjligheter att lösa olika typer av uppdrag, till exempel vid fotografering av den mängd föremålskategorier som i ingår i museets samlingar: kläder, möbler, verktyg, dokument, smycken, skulpturer, porslin, glas, keramik och mycket annat.

-Samtidigt har jag alltid haft arbetsuppgifter av skiftande slag. Som museifotograf har jag fått ägna mig åt många typer av uppdrag och ämnesområden, allt från traditionell föremålsfotografering i ateljé till interiörer i till exempel Julita gård, dokumentation i förorterna, etnografiska studier och kulturminnesvård på flera håll i landet. Man kan nog säga att mina olika uppdrag också speglar den stora bredd som museets verksamhet alltid haft, säger Peter Segemark. 

En viktig uppgift under årtiondena har varit att dokumentera museets utställningar. För Peter Segemark är särskilt några utställningar minnesvärda, till exempel ”Bilen”, ”Den svenska historien” och ”Tatueringar” som senare också blev en vandringsutställning. Han har också illustrerat ett stort antal publikationer i samarbete med bland annat museets ämnesexperter, exempelvis titlar som ”Leksaksbilar”, ”Snickrat, snidat, målat”, ”Rappare”, ”Svindersvik”, ”Folkliga möbler” och ”Tyresö slott och park”.
Han har även iklätt sig yrkesroller som dokumentär-, press- och reklamfotograf. Det har bland annat rört sig om bilder för museets marknadsföring, fotografier till informationsfoldrar, utställningskataloger, skolmaterial och pressavdelningens text- och bildutskick. I sen tid blev webben en allt viktigare kanal för publicering. Det har ställt nya krav på museets fotograf.

Nordiska Museet har ett gott anseende i många sammanhang. I flera fall har museet företrätts av fotograf Segemark. Han kommer särskilt ihåg kronprinsessan Victorias bröllop sommaren 2012. Då fick han på nära håll följa hovets inre arbete i samband med det omfattande arrangemanget, bland annat dukning av festborden på Slottet till förberedelser i Hovstallet och klargörning av den kungliga slupen ”Vasaorden”.

– Det blev en väldigt reglerad historia. Jag tror att femton hundra journalister och fotografer hade kommit till Stockholm. De tilldelades fasta platser och fick inte flytta på sig. Det handlade om säkerhet. Alla registrerades och fick särskilda ID-kort. Själv fick jag förmånen att bära ett VIP-kort som gjorde att jag fick röra mig tämligen fritt. Bland annat kunde jag ställa mig framför porten till Storkyrkan och fotografera de nyvigda när de steg ut på trappan. Vi var bara några enstaka fotografer som fick den förmånen. För min del handlade det ju om hovets förtroende för mig som representant för museet, säger han.

Sedan 1870-talet har Nordiska museet lagt vikt vid fotografi för dokumentation och presentation. I dag omfattar bildarkivet omkring sex miljoner fotografier. Fotosektionen och bildarkivet har haft ett intimt samarbete. Exempelvis har det gällt vid externa rekvisitioner då arkivet tagit fram glasnegativ med efterfrågade bilder. Samma sak har gällt interna beställningar för utställningar och andra ändamål. Tidigare kopierades eller förstorades bilderna på papper medan de idag scannas och naturligtvis levereras i digital form.
-Ja, det har hänt otroligt mycket de senaste årtiondena. Men det är också dubbelbottnat. Idag är det visserligen så mycket enklare att fotografera under de svåraste förhållanden men å andra sidan tas det för många bilder. Vi har börjat tappa kontrollen, säger han.

Tidigare tog en fotograf ett visst antal bilder per uppdrag, koncentrerat och målmedvetet. Småbildsformatet gav trettiosex bilder per filmrulle och mellanformatet tolv negativ. De arkiverades i lätt tillgängliga pärmar och professionella fotografer hade full koll. Idag kan det handla om många hundra eller tusentals digitala tagningar för ett enda uppdrag. Svårjobbat.

Peter Segemark ser fram mot sin sista arbetsdag. Samtidigt säger han att han aldrig haft ont i magen när han gått till jobbet. -Tvärtom. Jag var glad för mina uppdrag. Det är jag tacksam för.
Och han ska nu göra som inför tidigare somrar och köpa några filmrullar i format 120 eller 135 för att ta egna bilder. Med ett underfundigt leende säger han:
-Ännu håller jag svartvitt högt.

/ Björn Axel Johansson