DEN 19 AUGUSTI 1839 avslöjade monsieur Louis Daguerre alla detaljer om sin metod att ta bilder ”direkt från naturen”. Det skedde i Vetenskapsakademien i Paris. I den stora hörsalen under byggnadens kupol trängdes stora skaror vetgiriga för att ta del av den förbluffande och sensationella nyheten. Frågorna var många: Var detta verkligen möjligt? Hur gick det till? Vad kunde avbildas? Vem kunde använda den? Vad kostade det?

Efter ett halvår av rykten och spekulationer i pressen avslöjades monsieur Daguerres hemligheter. Han var redan känd för sina nyskapande panoramor och dioramor. Men nu handlade det om något annat och det uppstod tumult utanför Vetenskapsakademien vid Seine. Många ville komma in i den stora salen under byggnadens kupol och ta del av Daguerres upptäckter. 

På podiet i hörsalen satt tre personer: Akademins ständige sekreterare och Daguerres mentor, Francois Arago, Daguerre själv och så Isidore Niépce, sonen till hans bortgångne partner Joseph Nicéphore Niépce. Arago presenterade den fotografiska metodens alla detaljer och förutspådde att den framöver skulle kunna nyttjas på många ännu okända sätt. Som astronom pekade han bland annat på möjligheten att använda den inom sitt eget ämnesområde och avbilda himlasfären.
   Nedanför podiet hade den halvmeter stora kameran med kringutrustning ställts upp. Och – till Daguerres stora belåtenhet – slog Arago fast att metoden fått namnet daguerreotypi. Han visade också upp en liten skrift med ritningar och instruktioner för alla de arbetsmoment som metoden krävde.
  Vidare förklarade Arago stolt att den franska staten – enligt en överenskommelse med Daguerre och Niépce – beslutat att fritt skänka daguerreotypin till ”hela världen”. Hans budskap möttes med applåder och jubel.      

Med Niépce vid sin sida lyssnar en tystlåten Daguerre till Aragos framställning. I handen håller den vältalige sekreteraren Daguerres lilla skrift. Tillsammans med den fotografiska utrustningen, nere till vänster, spreds häftet snabbt över Europa och även till USA. Inom några månader var daguerreotypister verksamma också på andra håll i världen.

 DEN SVENSKE ministern i Paris under fyra årtionden, greven och generalen Gustaf Löwenhielm, hade en personlig relation till Karl XIV Johan. Han var monarkens öga och öra i den franska huvudstaden, en flitig kunskapare som regelbundet sände politiska och vetenskapliga rapporter till hemlandet.
   Likt en dåtida teknisk attaché höll han också uppsikt över den franska teknikutvecklingen. Med skarp blick insåg han genast daguerreotypins framtida betydelse. Löwenhielm kände Arago och via honom fick han kontakt med Daguerre. En komplett utrustning inhandlades för att vidarebefordras till Sverige.
   I november 1839 reste Löwenhielm till Stockholm för att, som en representant för adeln, delta i det kommande riksmötet i januari 1840. Det visade sig då att kameran ännu inte kommit fram. Av okänd anledning hade den blivit felexpedierad och hamnat på Guadeloupe i Västindien.
   Den handlingskraftige Löwenhielm beställde en ny utrustning av Daguerre. Han hade bestämt sig för att sprida kunskapen om daguerreotypin i Sverige och trodde sig redan veta vem som skulle göra det.

Hösten 1839 lät bokhandlaren Adolf Bonnier översätta Daguerres handledning. Vid jultid var den till salu i hans bokhandel på gaveln till affärsbyggnaden ”Bazaren” på Norrbro. Senare prövade kostymmästaren Ulrik Mannerhjerta och teaterdekoratören Georg Müller vid Kungl. Teatern den nya medietekniken. Från fönstren i teaterbyggnadens vindsvåning tog de flera daguerreotyper av Gustaf Adolfs torg.

LÖWENHIELMS KANDIDAT hette Lars Benzelstjerna. En adelsman, löjtnant, sjöfarande och främlingslegionär som haft ett händelserikt liv. Efter några år som stamanställd hade han mönstrat ut, seglat på Sydamerika och överlevt både ett skeppsbrott i Biscayabukten och åren som legionär i Nordafrika.
   Utblottad vände han 1835 hemåt och på sin väg norrut sökte han hjälp hos den svenske ministern i Paris. Greven tog med intresse del av landsmannens erfarenheter och blev hans mentor. På hans inrådan började Benzelstjerna vintern 1835/36 studera litografi och kromolitografi i Paris. General Löwenhielm visste att Sverige behövde stärka landets produktion av bland annat kartor för militära ändamål. 
   Efter Benzelstjernas hemkomst våren 1836 återinträdde han omgående i den svenska krigsmakten. Han blev kommenderad till både Generalstabens litografiska inrättning och Kongl. Topografiska Corpsen. Men krigsveteranen tycks inte ha trivts i den militära byråkratin och ville inte rätta in sig i leden. Våren 1840 inledde han en ny karriär.
   Hans mentor Löwenhielm hade nu fått en komplett fotografisk utrustning från Daguerre och den överlämnades till Benzelstjerna. Utöver den stora kameran ingick också den apparatur som behövdes vid preparering och framkallning av de försilvrade kopparplåtar som utgjorde daguerreotypins bas.
   I sin iver att introducera den nya medietekniken i Sverige hade Löwenhielm vid hemresan till riksmötet också tagit med sig några daguerreotyper från Paris. I februari 1840 ställdes ett exemplar ut på Stockholms slott, den första offentliga visningen i landet.

EVENEMANGET markerade att man även på högsta ort ville uppmärksamma den nya medietekniken. Hösten1840 upplät så hovintendenten och den tidigare officeren von Röök återigen utrymmen i slottet. Efter att tidigare ha visat upp Löwenhielms daguerreotyp från Paris arrangerade han i september en större utställning. Nu gällde det de stadsvyer som under sommarhalvåret hade tagits av Mannerhjerta och Müller på Kungl. Teatern. Utställningen skulle bli kulmen på de två amatörernas fotografiska karriär.

Den första utställningen med svenska daguerreotyper – tagna av duon Mannerhjerta och Müller – arrangerades i slottets nordöstra flygel. Något senare anslöt Benzelstjerna till utställarna och visade här upp sina alster för en intresserad publik.

    Enligt Aftonbladet omfattade utställningen ett antal ”ljusbilder som tecknas af solstrålarna, och återgifva föremålen med samma trohet som en spegel”. Motiven utgjordes av ”åtskilliga vackra belägenheter inom hufvudstaden.”
   Just stadsvyer var också den typ av bilder som den dåvarande tekniken mäktade med. Ljussvag optik och de silveröverdragna kopparplåtarna krävde mycket långa exponeringstider. Beroende på årstid, tid på dagen och väderförhållanden kunde det handla om en kvart eller mer och, i sämsta fall, upp mot en halvtimme.
   Efter några veckor utökades slottsutställningen med ytterligare ett antal daguerreotyper. Det var Benzelstjerna som nu var beredd att möta allmänheten efter att under senvåren och sommaren ha experimenterat med Daguerres komplicerade teknik.
   Men han nöjde sig inte med att bara ställa ut sina vyer. I stället visade han på plats upp tekniken och tog bilder genom ett av slottsfönstren i den nordöstra flygeln. Demonstrationerna – eller ”experimenten” som det hette – blev grunden för den affärsmodell yrkesfotografen Benzelstjerna skulle tillämpa under följande år.

Den stadsvy Benzelstjerna tog från slottet i oktober 1840. Men en daguerreotyp på kopparplåt gick inte att mångfaldiga. Den fördes därför över till litografiskt tryck och kolorerades. De bildelement kameran inte förmådde registrera har konstnären J. C. Boklund lagt till i efterhand. Det gällde allt som var i rörelse under den halvtimmeslånga exponeringen: moln, vågor, farkoster, människor. 

PÅ SLOTTET väckte Benzelstjernas visningar intresse. Representanter för huvudstadens press fanns på plats och han blev omskriven. Eftersom landsortens tidningar ofta klippte nyheter ur Stockholmspressen spreds hans namn över landet vintern 1840/41. Hans status ökade än mer när han bjöds in att också demonstrera daguerreotypin i Arvfurstens palats inför den blivande Oskar I med familj.
    I januari 1841 blev Benzelstjerna professionell. Dittills hade han visat tekniken utan egentlig ersättning men nu var tiden inne att förvandla daguerreotypin till ett levebröd. Han gick samman med kaféägaren Winter i den Bergstrahlska fastigheten vid Riddarhustorget i Gamla stan. I pressen beskrevs det som att Benzelstjerna genomförde kemiska och optiska experiment, det vill säga samma typ av demonstrationer som på slottet.

Benzelstjerna valde en strategisk plats för sin rörelse. Tvärs över torget från den Bergstrahlska fastigheten låg Riddarhuset och till vänster på Riddarholmen det dåvarande riksdagshuset. Några kvarter bort fanns också det kungliga slottet. Tillsammans formade de en maktens triangel: kungaväldet, adeln och de folkvalda. 

   Som nybliven yrkesfotograf tillämpade Benzelstjerna en enkel arbets- och affärsmodell. Daguerreotypins känsliga processer tillät inte att han vintertid arbetade utomhus och han inrättade sig i ett eldat hörnrum på andra våningen i fastigheten. I bottenvåningen sålde Winter entrébiljetter och besökarna fick kliva en trappa upp där Benzelstjerna förevisade sin utrustning och tog vyer genom fönstren. Och i hörnrummet kunde han rikta kameran åt två håll och därmed få ett par olika stadsvyer.
   Samtidigt erbjöds åhörarna att köpa redan färdiga daguerreotyper och det häfte med fyra litograferade stadsvyer och beskrivande text som just kommit av trycket. Utöver den vy som Benzelstjerna hade tagit vid visningarna på slottet innehöll den tre andra Stockholmmotiv.
   Aftonbladet skrev: ”Daguerreotypiseringen besörjes av L. Benzelstjerna och litographieringen af J. C. Boklund.” Det innebar att Benzelstjerna samarbetade med en av stadens främsta litografer som senare blev både professor och Karl XV:s lärare i måleri liksom chef för Nationalmuseum. 

[Bild 8] Plansch 3 i häftet med litograferade Stockholmsvyer. Benzelstjerna hade valt en utsikt från Södermalm mot Riddarholmen med Kungsholmen som fond. Boklund förbättrade den välkomponerade daguerreotypen med det som kameran inte kunde fånga: seglande och ångdrivna farkoster, molnhimmel och en skara sjöfåglar.

SENVÅREN1841 avbröt Benzelstjerna plötsligt sin framgångsrika verksamhet i Stockholm. Omständigheterna är oklara. Istället gav han sig iväg på en turné söderut genom Östergötland, Småland och Blekinge med avstickare till Gotland och Öland.
   I första hand valde han bekväma ångbåtslinjer, exempelvis Östersjöns kustfart liksom på Göta kanal och Vättern. Landvägen var mer krävande, exempelvis österut från Jönköping via Eksjö och Vimmerby till Västervik. Då handlade det om slingrande häradsvägar, skjutshåll och gästgiverier.
   Under ett par säsonger besökte han ett tjugotal städer. Marknadsföringen byggde på snabbt upparbetade kontakter med lokala bokhandlare och tidningsägande redaktörer. Vart han än kom blev han den förste att demonstrera den nya medietekniken.
   Affärsupplägget var detsamma som i Gamla stan. I samarbete med en rörelseidkare av något slag etablerade han sig i en gärna högt belägen lokal med en för staden representativ utsikt där han mot betalning demonstrerade tekniken. Åhörarna erbjöds också köpa daguerreotyper från de städer han tidigare hade besökt.

Samtidigt som Benzelstjerna lämnade Stockholm trädde rikets förste porträttfotograf fram, magister J. A. Sevén. Till skillnad mot Benzelstjerna hade han följt med i den snabba tekniska utvecklingen. Han började arbeta under bar himmel på en bakgård för att i januari 1842 etablera en porträttateljé i det nya hotellet vid Brunkebergstorg.

NÄR BENZELSTJERNA i slutet av sommaren 1842 närmade sig sina hemtrakter i Blekinge – han hade växt upp i Karlshamn – angav han i en annons i Carlscrona Weckoblad ett av skälen till sina två år på resande fot. Han samlade på sig vyer från olika svenska städer med målet att fortsätta utgivningen av häften med litograferade stadsvyer. Den idén förverkligades dock aldrig.
   Kristianstad kom att bli slutpunkt för hans resa det året. Tekniken hade sprungit ifrån honom och han hade inte kraft eller vilja att förnya sig. Hans publika experiment och stadsvyer lockade inte längre. Det handlade nu om porträtt, fotografins kommersiella bas. Såväl inhemska som utländska daguerreotypister hade börjat besöka landets städer. De arbetade med förbättrad kamerautrustning som tillät sekundsnabb exponering för porträtt.
   Trots att Benzelstjerna gjorde halvhjärtade försök att följa med sin tid blev sannolikt 1844 hans sista verksamhetsår. Han uppträdde som medelmåttig porträttfotograf i bland annat Helsingborg, Ramlösa och Landskrona. Liksom för många andra blev fotografi en parentes i hans liv.

AV LANDETS 3,5 miljoner invånare var enbart tio procent stadsbor. Av dessa fick hälften möjlighet att lära känna den nya medietekniken tack vare Lars Benzelstjernas verksamhet först i Stockholm och senare i ett drygt tjugotal städer i södra Sverige. Under några veckors vistelse i respektive stad demonstrerade han den nya medietekniken. Hans betydelse som kunskapsförmedlare och folkbildare kan därför sägas vara lika stor som hans insatser som yrkesfotograf.

/ Björn Axel Johansson
(med illustrationer från artikelförfattarens arkiv)

________________________________________________________

Namn: Lars Benzelstjerna (1808-1880)
Verksam som: Löjtnant, främlingslegionär, sjöman, daguerreotypist m. m.
Läs mer: Björn Axel Johansson: De första fotograferna [Historiska Media, 2005]. Numera finns boken som ”print-on-demand” på förlagets hemsida.    ________________________________________________________

FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP

Artikelserie av Björn Axel Johansson om teknikskiften, händelser och personer med betydelse för utvecklingen av svensk fotografi. Läs fler fotohistoriska artiklar här

________________________________________________________