Fotofika med Nygårds Karin Bengtsson

- Andra människor gillar att spela golf eller att shoppa. Mitt intresse är att tänka på att vi ska dö. Och att livet på vägen dit byggs upp av minnen som till största del är fiktion. Det är som att jag inte har tid att inte intressera mig för just dessa frågor, säger Nygårds Karin Bengtsson.

Hon och hennes 10 månaders baby Agnes (till en början djupt sovande) har mött upp på Fotografiskas restaurang en tidig höstmorgon. Nygårds Karins utställning Untold Stories hänger kvar här ett tag till men nu är hon i Stockholm i ett helt nytt ärende. Hon producerar bilder till sin nya utställning In Between Days som kommer att visas på galleri Domeij i Stockholm med vernissage den 19 november.

- Och ja den är en fortsättning på mina ständiga teman: melankoli, sorg och andra jobbiga saker, säger hon leende. Utställningen på Fotografiska tog mycket tid och kraft berättar hon och under sensommaren och hösten fick hon ont om tid att skapa nytt. Inför galleriutställningen blev det oundvikligt att inte reflektera över all världens lidande och elände.

- Jag tänker att det inte är mer lidande och elände nu än förr, det är bara att det kommer så nära, det ligger i vår väska, vi har det i fickan i våra mobiler. Jag är som ett öppet såll och påverkas väldigt mycket av saker runt omkring mig, av världsläget. Och så har jag ju själv småbarn. Det kommer märkas i mina nya bilder. Det är flera barn med. Barn som inte har makt att bestämma sitt eget öde. Och en mor som står i vattnet med ett barn i famnen.

Foto: Nygårds Karin Bengtsson

En av de första utställningarna Nygårds Karin Bengtsson deltog i var Nordens Fotoskolas examensutställning 1996. Då skapade hon ett memoryspel med minnen från sin egen barndom: utsikten från sitt flickfönster, mormors dörr, hennes gamla skola. Och minnet fortsätter att spela en stor roll i hennes konstnärskap. Eller rättare sagt de halvt bortglömda minnena.

- Hur vi minns är ju verkligen inte pålitligt, säger hon. När vi tittar tillbaka på vår barndom till exempel så är det ju ofta någon annan som har arrangerat berättelsen om dig. Vi har bara vissa bilder sparade i album och de flesta historier om dina tidiga år bygger inte på ditt eget minne, utan är återberättade. Livet är något som vi upplever subjektivt, vi är fast i oss själva och våra egna perspektiv. Det är det jag försöker gestalta genom konsten. Jag sänder ut små meddelanden till omvärlden. Min konst är som flaskpost. Det kanske är ett ineffektivt och långsamt sätt att kommunicera men med tiden tror jag att den når fram till någon.

Jag ser sekelskiftesmåleri i bilderna du visar här. Hammershøi till exempel med sina rum, bortvända människor och stillastående interiörer- vad har du för förhållande till konsthistorien?
- Ett nära förhållande. Jag påverkas mycket av äldre nordiskt måleri även om jag inte gör rena parafraser. Edvard Munch, Hugo Simberg, Helena Schjerfbeck och förstås även icke nordiska konstnärer som Vermeer, Edward Hopper och Lucian Freud. Detta med flaskpostkvalitén har med konsten att göra också, jag väljer helst bort referenser i bilderna som signalerar för mycket av vår samtid. Jag vill att mina bilder ska kunna tas emot och kännas aktuella även efter min död.

Du skapar ju tablåer, nästan filmiska scener: Hur hittar du dina motiv, dina platser och modeller?
- Jag gör enormt mycket research. Jag scoutar, jag castar, jag fixar rekvisita, jag letar efter ansikten, målar om väggar. Jag brukar sällan använda samma plats eller modell två gånger. Förarbetet är den största delen av arbetet, att ta bilden är det minst tidskrävande. Jag gör allt själv, jag till och med kammar modellerna, säger hon.

Och NU vaknar Agnes, glad i hågen och väldigt bra på att konkurrera om uppmärksamheten. Hon får ett rosa plaströr och sitter sedan leende mitt på bordet mellan oss

- Hur ljuset faller är förstås också enormt viktigt så jag måste veta hur det ser ut olika tider på dygnet där jag ska fotografera. Oftast använder jag befintligt ljus men det händer att jag förstärker med dagsljuslampor. Jag lämnar nästan ingenting åt slumpen, säger hon.

Jag tänkte på en sak när jag såg din utställning här på Fotografiska. Alla tittar bort förutom på en bild. Där är det en ung kvinna som tittar tillbaka på mig som betraktare. Kan du säga något om den bilden?
-Ja, just hon tittar tillbaka på oss, hon upptäcker att vi är där och kikar. Kanske öppnade vi dörren lite för mycket? De andra på bilderna verkar inte veta om att vi betraktar dem. Det är som att vi smygkikar. De är inneslutna i sig själva. Och vi vet inte vad som hänt innan, vad som händer sedan eller vilka berättelser de bär på. Det får vi själva fundera över.

Jenny Morelli

Nygårds Karin Bengtsson har vernissage på Domeij Gallery den 19 november klockan 18-20. Läs mer här

Vill du läsa fler personporträtt på fotografer? Här hittar du serien Fotofika.