Hemma på gården ställdes bröderna upp inför farbrorns apparat med det blänkande ögat. Stöttande kramade den äldste gossen sin lillebrors hand, såg lydigt rakt mot kameran och försökte sig också på ett vänligt leende. Familjens minsting stirrade i stället upp på fotografen själv. Blicken misstänksam, munnen trulig. Vad håller han på med?

Det hela var ovant. Bröderna blev inte fotograferade varje år, om än någonsin tidigare. Mor hade sytt de finaste kläder av egen modell och byns skomakare svarade för skorna. Och förundrade hade gossarna på förmiddagen sett fotograf Carl E. Anderssons ankomst på sin cykel. Han var vidtalad av deras far och hade väskor både bak och fram. Tvärs över styret låg ett par lindade tygrullar.

Andersson rullade ut ett ljust mönstrat tyg och spikade fast det på ladugårdens dörr. Tog fram den andra rullen, draperade den konstfullt och fäste upp även den. Hushållets finaste matta lades ut på gårdsplanen och fick tjäna som utomhusateljéns golv. Bara dörrens nedersta del skymtade fram och det såg nästan ut som i en riktig ateljé inne i Kalmar.

Arbetade utan elektricitet

Bygdens egen fotograf visste vad det handlade om och klarade av de flesta fotografiska situationer. Som självlärd fotograf arbetade han i gränslandet mellan amatör- och professionell fotografi. Hemmavid och hos de som budade efter honom blev gårdsplanen en fotoateljé av enklaste slag.

Under årets ljusa del förlitade han sig helt på dagsljus både vid fotografering och kopiering. En mörk skrubb och en spann vatten från gårdsbrunnen dög gott för framkallning av glasnegativen som mätte 9×12 centimeter.

Vintertid gick fotograf Andersson inomhus. Öland saknade ännu elektricitet och han fick lysa upp hemmens dunkla vrår med explosivt magnesiumpulver: en blixt, en knall, ett rökmoln. Den porträtterade hann inte ens blinka. 

Ersättning: ett par ålar

På sydöstra Öland cyklade han från by till by, från gård till gård och från stuga till stuga. Han förevigade familjer, barnaskaror, födelsedagsjubilarer, bröllopspar, konfirmander, skolklasser och nyss avlidna i sina kistor.

Affärsvillkoren skiftade och i en del fall, särskilt i fattigfolkets stugor, var betalningen kontantlös. Det kunde räcka med en höna, något tjog ägg eller ett par ålar fångade i vattnen på Ölands östra sida. Men i bättre hem handlade det om någon eller några sedlar. Förutom som en liten lön skulle de bland annat räcka till inköp av glasnegativ och kemikalier i en fotoateljé i Kalmar.

Inte enbart fotograf

Den öländske bygdefotografen var inte ensam i sitt värv. Han hade också kolleger på fastlandet som under årtionden var verksamma på den svenska landsbygden. Där bodde den absoluta majoriteten av rikets invånare men de hade ofta lång väg till en fotoateljé. I stället anlitade de bygdens egen fotograf.

Liksom bondsonen Carl E. Andersson var hans dåtida kolleger inte enbart fotografer. De arbetade inom jordbruk, handel eller med olika typer av hantverk. Gemensamt var deras intresse för fotografi och möjligheten att tjäna lite extra i en hård vardag.

Idag är det inte känt hur många de var. Säkert är att de under många årtionden förekom runt om i Sverige och ännu efter krigsslutet 1945 fanns enstaka exempel på aktiva bygdefotografer. Deras tid var dock utmätt.

Läs mer i artikeln Bygdefotografen: Med cykel, kamera och dagsljus och boken ”Familjebilder” av Björn Axel Johansson.