Porträtt | 14 Maj 2013 | SFF

Fotofika med Eva Klasson

På 70-talet var fotografen Eva Klasson på väg mot en internationell karriär. Sedan försvann hon plötsligt. Hon anses vara en nyckelperson i svensk fotohistoria men hennes liv är omgärdat med mystik. Fotografen och skribenten Oskar Kardemark har träffat henne.

Fotofika med Eva Klasson Foto: Oskar Kardemark

Första gången jag såg Eva Klassons bilder och hörde talas om hennes märkliga historia var för tio år sedan. Människan som skymtade var en mystisk rebell som försvunnit spårlöst efter stora framgångar i Paris på 1970-talet. Hennes bilder av den egna kroppen etsade sig fast och gav mig ingen ro. Vem var hon som tagit dessa fantastiska bilder? Många år senare är hon i sin uppväxtstad Borås, på tillfällig visit från Uganda. Vi träffas för ett samtal kring livet och andlighet, inre och yttre resor. Och så klart kring fotografi.


Foto: Eva Klasson

Himlen är ljusgrå och lätta snöflingor faller sakta ner när jag går in på fiket för att vänta på Eva Klasson. Utanför fönstret flyter Viskan sakta förbi i en snirklig böj. Förutom några gymnasieungdomar är jag ensam på caféet. Snart virvlar Eva Klasson in med ett stort leende på läpparna. Hon är elegant klädd i manchesterkjol med blommönster i intervaller, en svart topp och hårt åtsnörda ”Pippi Långstrump"- kängor. Blicken är genomträngande och de ljusgröna ögonen pigga. Gesterna är yviga när hon leder mig genom sina äventyr och berättelserna är sprängfyllda av poetiska infall. 
– Tolv svanar sov under mitt fönster, berättar hon om en tid hon spenderat arbetandes i Genevé på 1980-talet. 
Trots att Eva Klasson av många anses vara en nyckelfigur i den svenska fotohistorien så är hon fortfarande tämligen okänd för många.  Så vem är hon? Var kom hon i från? 
Hon föddes i Brämhult utanför Borås 1947 och växte upp med mamma, pappa, bror och syster. Tillsammans drev familjen ett mindre lantbruk och hennes pappa byggde hus. Tidigt i livet kände hon en dragning till det konstnärliga och minns hur hon redan i unga år hade en andlig längtan. Men det skulle dröja tills hon var i övre tonåren innan hon skulle ta sina första bilder. Det var en vän till henne som föreslog att hon skulle testa fotografi, ” Visa på sådant som andra inte ser”, hade han sagt.  Men Borås var dock inte helt lätt att växa upp i för någon som sökte sig utanför ramarna. 
 – Det fanns en ansträngd spänning i luften här vid den tiden. En märklig blandning av elegant klädda människor som köpt sina kläder från de framstående klädfabrikerna, och så de som arbetade på dem. Det fanns ett hål att fylla, en tomhet, säger Eva Klasson. 

Andlighet finns i allt hon gjort. Denna ständiga sökan. Och så rastlösheten. Hon beskriver hur hon senare i livet kunde studsa runt på kaféer i Paris, utan att finna ro i kroppen. Ett tidigt minne från sandlådan i Brämhult väljer hon att dela med sig av. 
– Jag satt där och såg på sanden, hur den glittrade och sken framför mina ögon. Solstrålarna kom över min axel och jag häpnade över sandkornens lyster. Då hörde jag plötsligt en röst. Strålen samtalade med mig och berättade fantastiska saker.  
Så avbröts allt av hennes mors röst. Hon ropade från köksfönstret att det var mat. 
– Inte nu, ropade Eva tillbaka. Jag är med den gule!
Det hela blev ett skämt i familjen, att lilla Eva umgicks med ”den gule”. 

Efter sju år vid flickskolan i Borås, och en tid som assistent och kopist i Göteborg begav sig Eva Klasson till Paris, blott 19 år gammal. Hon hade tusen kronor på fickan, och en nikonkamera över axeln när hon anlände i Frankrikes huvudstad. Jag frågar henne om föräldrarna någonsin kunde förstå varför hon valde att lämna Sverige för att söka sina egna sanningar. Hon suckar. 
– Det var svårt för dem i början, men senare tror jag att de förstod att jag hittat vad jag sökte. 
Väl i Paris fann hon det svårt att få ihop världarna. Det gamla livet i Sverige, och det nya i Paris. 
– Hur skulle jag förklara för alla hemma I Sverige hur jag levde och vad jag gjorde? Frågar hon sig själv. 
Hon sänker blicken och ser mig i ögonen. 
– Nu bjuder jag verkligen på mig själv, du förstår det va?

Men så är det. Eva Klasson har varit på en inre och en yttre resa hela sitt liv, och är det fortfarande. Ibland med kameran i handen, och ibland utan. Hon berättar att viljan att föreviga ibland kan komma i vägen för själva upplevelsen. Fotografer har sedan mediet uppfanns diskuterat konceptet närvaro,  jag antar att det är just det hon tänker på. Den resan hon gett sig ut på och den rastlöshet hon känt har fört henne till Paris och Genève. Till Kanada och till USA, för att slutligen landa i Uganda. Och det är, med hennes egna ord, djupt inne i den afrikanska bushen hon äntligen funnit ett inre lugn. 

– Här lever och arbetar jag, och här önskar jag att sluta mina dagar, berättar hon lugnt.  

Sedan några år tillbaka lever hon alltså i Uganda med sin man och dotter. De bor i ett vackert hus med stora fönster mot ett fält där korna som går fritt på bete. Hon berättar hur hon bara några veckor tidigare satt i skuggan av sitt papayaträd och åt av dess frukter. Hon tar en klunk på kaffet och ser sig om från sin fåtölj. Fiket har börjat fyllas med lunchsugna gäster och sorlet har stigit betydligt sedan vi kom. Men än så länge sitter vi relativt ostört och kan prata vidare. Låt oss fortsätta med berättelsen.


Foto: Eva Klasson

Det var i Paris 1975 Eva Klasson blev historisk med utställningen och boken ”Le trosiéme angle” (Den tredje vinkeln). Det var svartvita bilder tagna med enkel utrustning av den egna, oftast nakna, kroppen. En anledning till att bilderna blev så banbrytande var att Klasson inte komponerade bilderna. Eftersom hon själv befann sig framför kameran kunde hon inte se i sökaren. Detta gav nya perspektiv på fotografi som medium och kameran som verktyg. Vid den här tiden skulle kameran vara en förlängning av fotografen och tyngdvikten låg på snabbhet och smidighet. Att kunna vara en ”fluga på väggen” och vara snabb nog att inte missa den avgörande bilden.  I Sverige riktade fotografer som Anders Petersen och Kent Klich riktade sina kameror ut mot världen och mot sociala strukturer i samhället. Hon berättar om ett annat tillvägagångssätt. 
 – Koncentrationen låg alltid framför kameran, inte bakom den. Där av titeln ”Den tredje vinkeln”. Men det var inte bilder för att framhäva mig själv. Även om det inte kunde vara någon annan kropp än min i bilderna. För mig handlade projektet det om fysik medvetenhet. 

Kameran var en åskådare som visade henne något hon inte riktigt kunde förutse när hon tog bilderna. När jag själv ser på hennes bilder genomgår jag flera stadier. Först kan en bild te sig abstrakt, hjärnan arbetar på högtryck för att skapa sammanhang och ge formerna mening. Så ser jag, det är ju en hand, eller ett par axlar. Så stirrar jag lite till. Snart upplöses det på nytt och det är inte längre en hand eller ett par axlar. Jag rör mig förbi vad jag ser och nya dimensioner öppnas. Tänk att mina händer också ser ut så. För att upptäcka mediet på nytt var hon tvungen att ta avstånd från den rådande dokumentära skola som gällde för fotografi, berättar hon. Ironiskt nog var fotonestorn Christer Strömholm den första att kliva in genom dörrarna på hennes stora vernissage i Paris. 

-Dig känner jag igen! utbrast Strömholm. Men vi hade ju aldrig någonsin träffats tidigare, berättar hon leende för mig.

De få veckor hon gått på Strömholms fotoskola i slutet av 1960-talet var han i Paris och de två möttes aldrig, förrän Evas utställning. Efter det mötet hände det dock att de umgicks då och då. Det hände till och med att Christer anförtrodde sig till Eva och visade sina senaste bilder för henne. 
-Ibland var han påtagligt influerad av mina bilder, påpekar hon. 

Den franska morgontidningen Figaro proklamerade när utställningen öppnade 1975 att Eva Klassons bilder var en revolution för fotografin. Hon berättar att hennes bror en gång för länge sedan hemma i Brämhult sagt att hon var före sin tid. Så rätt det skulle visa sig att han hade. Eva Klasson följde upp den kritikerrosade utställningen med ytterligare två projekt i slutet av 1970-talet. I den första bildserien efter ”Den tredje vinkeln” närmade hon sig ämnet smärta, och i den andra mat och matsmältning. Båda projekten är minst lika intressanta och nyskapande som ”Den tredje vinkeln”, men tyvärr sällan visade och bilderna är svåra att komma över. De få originalkopior som finns från 1970-talet förvaras i Moderna museets arkiv idag. När hon till sist lämnade Paris 1984 var hon slutkörd. Hon hade varken pengar eller arbete. Äktenskapet med poeten Jean-Marc var över och hon hade hamnat i ett drogberoende under åren i Paris. Haschet hade kommit in i hennes liv. 

– Ruset gav mig en intensifierad sinnesnärvaro och en högre förståelse för saker och ting, en klarhet. 
Men fanns insikterna kvar även när ruset lämnat kroppen, undrar jag. 
– Nej.
Hon ler snett mot mig innan hon fortsätter. 
– Men dörrar hade öppnats som inte gick att stänga igen.

Alla bilder hon tagit, alla de negativ hon bar omkring på från flytt till flytt började tynga ner henne. Så många öden, så många liv hon hade med sig. Hon lämnade nästan allt i Paris, förutom negativen till ”Den tredje vinkeln” och några till. De andra negativen hade rest färdigt och är troligen förstörda idag. En del av henne blev kvar i Paris när hon for hem till Sverige efter 14 år. När hon lämnade den franska huvudstaden berättade hon det inte för någon. 
– Jag var ofta ensam i Paris ska du veta.  
I Sverige blev hon kvar ett år. Det blev ett kärt återseende med hemlandet. Plötsligt kunde hon uppskatta att ha landsmän omkring sig, och det svenska språket klingande i sina öron. Det språk som mest hade gett upphov till pinsamma känslor när hon bodde i Paris. ”Turister!” Här i Sverige kunde hon ägna sig åt de nya idéer kring foto som hon börjat utveckla precis innan hon lämnade Paris. Hon började fotografera i färg med dia och utforskade olika användningsområden av oskärpa. 
– Det var fantastiskt! Jag gick runt i den svenska skogen och hängav mig åt motiven.
Det avgörande ögonblicket i hennes andliga sökande var när en vän spelade upp en ljudinspelning. Ljudet var inspelat i Afrika och i bakgrunden kunde hon höra det svaga ljudet av djembetrummor, och så en röst. Rösten tillhörde Bambi Baaba. En andligt upplyst guru som hade fått en vision om en plats i Afrika, där det är menat att en stad ska växa fram. En stad med nya ideal, ny teknik och ny medicinsk kunskap. Hon visste där och då att hon kommit ett steg närmare det hon sökte. 
I 27 år har Eva Klasson tillhört en grupp människor som delar ett andligt kall som arbetar för att förverkliga Bambi Baabas vision. Hon och hennes vänner studerar, som hon själv uttrycker det ”The Science of the Soul”, och det är Bambi Baaba som är den andliga ledaren. Hon förtydligar.
– Inte bara i det här livet, utan för alltid. 
Jag märker en tvekan hos henne när hon berättar om sitt andliga liv. 
– Hur ska vi närma oss det här ämnet då…?
Hon vrider på kroppen i fåtöljen så att det gnisslar i lädret. Säkert har hon fått alla tänkbara reaktioner genom åren när hon öppnat sig för att berätta vad hon ägnar sig åt. För att förenkla något som egentligen inte kan förenklas så kan man säga att Eva Klasson nådde en insikt i Paris om positiva och negativa strömmar och hur de påverkar oss. En insikt som slutligen ledde henne till Bambi Baabas sällskap. Idag håller visionen på att bli verklig. En stad håller sakta på att växa fram i Uganda, där hon lever. 
Hennes val i livet och hennes sett att leva kan tyckas främmande, kanske till och med skrämmande. Men hur man än väljer att se på det så har hennes liv genomsyrats av ett mod att lyssna till sin inre röst, och försöka följa den. När det kommer till hennes bilder har det i alla fall visat sig vara ett recept på framgång och en väg till en unik bildproduktion. Numera har Eva, eller Amiteera som hon nu heter, en lägenhet i Borås som hon ofta återkommer till. Namnet Amiteera är givet till henne av Bambi Baaba. 
– Det är ett namn som korresponderar med mitt ursprung och mina energier. 
Anledningen till att hon är i Sverige den här gången är att hon ställer ut några av sina Parisbilder i Borås tillsammans med den välkände fotografen Hasse Persson. Jag frågar henne hur hon ser på sina bilder idag. Hon ler och ser på mig en stund. 
– De är bra, de håller.
Så tystnar hon på nytt. 
– Men visst, en bild är aldrig densamma, den förändras i takt med att vi förändras.
Eva Klasson uttrycker hur glad hon är över att hennes bilder fått nytt liv i Sverige och känner sig hedrad över att det finns människor som förvaltar hennes arbete här. 
Vi beslutar oss för att lämna fiket för att hitta någonstans att äta lunch innan vi ska knäppa några bilder på Eva, eller ursäkta, Amiteera. Hon granskar sig noga i spegeln på väggen bakom mig när hon drar på sig ytterkläderna. 
– Du får bara fotografera mig från den här vinkeln.
Hon sätter ett finger på vänster kind och skrattar högt. Ute har det slutat snöa. Istället träffas vi av ett lätt regn medan vi går mellan gränderna för att hitta ett vegetariskt matställe. 
-Men vad sjutton, det behöver väl inte vara så pretentiöst. Vi kan väl ta pommes frites på Mac Donalds! säger hon.

Länge har myterna överskuggat bilderna när det kommer till Eva Klasson. Men förhoppningsvis kommer fler att få upp ögonen för hennes unika bilder och hon kan få sin rättmätiga plats i fotohistorien. Och för hennes skull hoppas jag att hon får återvända till sin man och dotter i Uganda snart. Och hem till ”den gule” förstås.  

TEXT: Oskar Kardemark 

Eva Klassons bilder från 70-talet visades på Konsthallen Hishult i Borås fram till den 25 april 2013. Läs mer här
 

Här kan du läsa mer om Eva Klasson på Moderna Museets hemsida om utställningen "Åter till Verkligheten".
Vill du läsa fler porträtt på fotografer? Här har vi sparat våra intervjuer i serien Fotofika